Ida var 12 när mamman dog: ”Önskar jag hade hunnit lära mig mer av henne”

Ida var 12 år gammal när hennes mamma Monica gick bort i cancer. I år är det 20 år sedan, men fortfarande är saknaden efter hennes mamma otroligt stark. – Det är så många tillfällen man önskat att hon varit där, säger Ida till amelia.se.

Hon hade precis fyllt 12 år och kunde nästan snudda vid tonåren, men bara ett par veckor senare förlorade Ida och hennes fem syskon sin mamma i cancer. Ida, som i dag är 32 år, berättar att hennes mamma Monica var sjuk under fem års tid, hur hon opererade bort bröstet, tappade håret efter alla cellgifter och fick bära peruk.

Ida Berg. Foto: Privat

– När hennes hår sedan kom tillbaka var det tjockt och lockigt, och då kändes det hoppfullt. Men sedan spred sig cancern ändå och jag minns tydligt samtalet vid matbordet, då mamma och pappa samlade oss för att berätta att hon inte skulle överleva.

–Mitt i den perioden när mamma var som sjukast utvecklade jag själv en sjukdom, som en

stressreaktion, det började med att jag tappade väldigt mycket hår. Jag märkte hur det lossnade

lätt om jag drog i det lite.

Det utvecklades till sjukdomen Trichotillomani, som innebär att man rycker bort sitt eget hår. Det tog några år innan Ida förstod att det fanns en sjukdom som hette så. En sjukdom som hon fortfarande lever med, men hon vägrar låta sjukdomen definiera henne.

Ida berättar hur hennes mammas humör skiftade allt mer intensivt mot slutet och hur det låg ett tungt, tjockt moln av oro hemma.

– Vi var där nästan allihop på sjukhuset när hon tog sitt sista andetag. På vägen hem snöade det. Jag skrev i min dagbok ”Min mamma dog igår, stackars henne.” och det var väldigt kortfattat för att vara jag.

Ida tillsammans med sin mamma Monica. Foto: Privat

Livet fortsatte med både skola och dansträningar. På begravningen bar Ida en av sin mammas klänningar, en grön som de fick sy in i ryggen. Snart var Ida tonåring och behövde sin mamma mer än någonsin.

– Jag hann aldrig bli tonåring med min mamma i livet, något jag alltid kommer sörja, och jag har nog aldrig behövt henne så mycket som den dagen jag fick min första mens och inte vågade berätta det för någon.

När Ida minns tillbaka på sin mamma och blir ombedd att beskriva henne, så berättar hon om den ”perfekta värdinnan” som satte alla andra före sig själv och såg till att alla hade det bra.

– Det var alltid stora kalas och alla fick plats. All mat var hemlagad – på riktigt, vi odlade ungefär allt som gick att odla i matväg i trädgården, det var allt ifrån egen saft, till bröd, potatismos och hemgjorda korvar. Hon var helt perfekt. Jag fattar inte hur hon hann. 

– Under åren när jag och min lillasyster var små jobbade hon som dagmamma så vi hade alltid en massa barn hemma. Och VI fick vara hemma med HENNE. Alla fick plats, var och en var sedd. Hemmet var alltid öppet. Hon är en förebild jag aldrig kommer att kunna leva upp till, jag har verkligen inte fått hennes värdinne-gen.

Ida på scen. Foto:Philip Seaton

Ida säger att hennes systrar däremot påminner henne om deras mamma och är bra på både mat och fest. Och att husen aldrig stått tomma trots att deras mamma inte finns kvar i livet.

– Det gör mig otroligt glad, hon lever vidare i alla oss. Men jag önskar att jag hade hunnit lära mig mycket mer av henne.

Ida säger att hon har väldigt blandade känslor kring mors dag med all "hype" som råder dagarna innan och under.

– Det är en dag då vi kan hylla vår mamma och skänka henne en extra tanke, även om man hellre hade gjort det på riktigt, än att åka ut till en minneslund med en blomma och ett ljus. Jag har de senaste åren valt att köpa Morsdagsgåvor via Unicef, till andra mammor och barn som behöver det. Det känns verkligen som något min mamma hade gillat.

Ida berättar att hennes mamma på ett sätt alltid finns med henne men att det finns många tillfällen hon önskar att hon hade fått dela med henne. 

– Ibland tänker jag mer på henne och ibland mindre. Men det är med värme och kärlek, mer än sorg. Med tacksamhet. Ibland med ett sting av orättvisa, när man tänker på hur mycket vi missat med henne, och hur mycket hon missat med oss, i familjen.

Kan du någonsin bli avundsjuk på personer som har sin mamma kvar i livet? 

– Oja, ibland kan man bli väldigt avundsjuk och känna orättvisa. De allra flesta har sin mamma, sin pappa, och även sina mor-, och farföräldrar kvar i livet –och i vår familj så har vi ingen äldre generation, det är ”bara” vi syskon. Jag är tacksam över att vi är så många, dock. Att man har sina ”extramammor” tillhands när man behöver det. Mina syskons respektive är också väldigt fina människor. Man har under resans gång lärt sig att uppskatta människor så himla mycket. 

Om din mamma var i livet i dag, vad skulle du vilja säga till henne? 

– Jag skulle säga att jag saknar henne så otroligt mycket. Jag skulle tacka henne för att hon fanns, så att jag och alla mina syskon kan få finnas idag. Visa att hon lade grunden för en så stor och fin familj. Jag skulle vilja låta henne få se mig på scenen, sjunga och dansa, så hon ser att jag aldrig slutat att göra det jag älskar. Att trots all sorg så har jag följt den vägen som hon såg mig gå redan då.

Mamma Monica och pappa Bengt. Foto: Privat

Även Idas pappa Bengt har nu gått bort, efter en lång tids sjukdom.

– Vi stannar här nere tills vi ses igen, älskade pappa. Nu får du och mamma vara tillsammans igen, skrev Ida i en hälsning till sin pappa efteråt.

Vill du se mer sånt här? Gör som 23 000 andra ochgilla amelia på Facebook!

 Mest läst just nu:

 35 saker kvinnor tvingas höra: Se den viktiga filmen här! 

13 tecken på att du håller på att bli din mamma

29 saker mammor får höra (som folk borde sluta säga)

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + hudvård från Emma S. för bara 199 kr. Köp nu!