Åsa, 47: ”Jag blev gravid på en rysk klinik”

Jag visste redan som liten att jag en dag ville bli mamma, och tänkte som så många andra att allt det där ska man väl göra i ordningen träffa pojkvän, flytta ihop, gifta sig och sedan ”skaffa” barn. Det tog mig över fyrtio år att inse att det ju faktiskt kan göras på många olika sätt. 

Och här är jag – med tio IVF-be­handlingar, äggplock och embryo­insättningar i bagaget, och med en fantastisk 4,5-åring och ett syskon på väg. Det har varit en lång resa. Toppar och dalar. Men jag har blivit belönad tusenfalt.

Efter många år av rätt trassliga förhållanden, fokus på utbildning och karriär och några år utomlands så befann jag mig åter i Stockholm och skrämmande nära 40-årsstrecket. Jag insåg att om jag ens ville ha möjlighet att bli förälder behövde jag agera nu. 

Den gnagande längtan efter att bli mamma fanns definitivt där. Jag hade bara inte träffat Mr. Right. Den ena ­hopplösa dejten efter den andra fyllde mig med missmod. För att spara tid och minska stressen tog jag år 2012 steget att frysa ner mina ägg vid en klinik i Göteborg. 

Han började tveka 

Det skulle ta ytterligare fyra år innan lagen ändrades så att man fick befrukta och sätta in äggen som singel, men det kändes skönt att ha ett förråd av 15 nedfrusna ägg. Ett garanterat barn, som jag trodde då.  

Strax därpå träffade jag en man som jag kände mig trygg att bilda familj och få barn med. Han var positiv till att göra det, trots att han redan hade tre barn från ett tidigare äktenskap. 

Men när vi kom in i vardagslunken och jag förde det på tal igen började han tveka. Jag tvingades välja mellan en framtid tillsammans med den jag älskade och möjligheten att bli mamma. Ett fruktansvärt beslut, men svaret var självklart för mig. 

Jag lämnade man, bonusbarn och hus och försökte maxa mina chanser att bli gravid. Efter tredje IVF-försöket i Köpenhamn med egna ägg var jag gravid med Ludvig. Jag var 41 och lyckan var total. Jag visste ju att statistiken gav mig bara 15–20 procents chans att lyckas. 

2016 föddes Ludvig. ”Från och med nu är det du och jag”, tänkte jag. Men jag kunde inte släppa tanken på de där tre embryona som låg och väntade på att användas i frysen i Danmark, varav två var Ludvigs helsyskon. 

När Ludvig var 2 åkte jag tillbaka. 

Den första insättningen ledde till graviditet, men vid ett ultraljud i vecka 9 visade skärmen ett foster vars hjärta nyss stannat. Ytterligare två insättningar. Ingen graviditet. 

Fick rådet ”att vara nöjd med det jag hade”

Jag var nu 45 och över åldersgränsen för att göra fler IVF:er i Danmark. Istället satte jag min tilltro till den där äggreserven i Göteborg. 

Av de 15 ägg som frusits ner överlevde bara 5 upptiningen. Av dessa blev två befruktade. Första insättningen ledde inte till något och några månader senare satt jag på ett tåg mot Göteborg för att sätta in det sista av mina ägg. 

Gröna fält susar förbi utanför fönstret. Telefonen ringer, jag känner igen numret från kliniken och förstår. ”Ditt embryo överlevde inte upptiningen, tyvärr.” 

Familj och vänner gav mig rådet att vara nöjd med det jag hade. Men i samma veva hörde jag talas om Olga-kliniken* i Sankt Petersburg, Ryssland, och besökte ett av deras seminarier om embryodonation. De mammor som talade där var eniga – det kändes som deras eget barn från dag ett. Kliniken erbjöd dessutom en ”baby or money back guarantee” om man betalade för tre försök. 

Olga-kliniken tar emot kvinnor fram till det år de fyller 51. För att använda egna ägg ska man dock vara max 44. Efter mina riskgraviditeter och missfall på grund av ”gamla” ägg kändes det skönt att ägget de skulle befrukta kom från en 28-åring, och att det dessutom genomgått tester** för att garantera högsta kvalitet och utesluta kromosom­avvikelser. 

Kort efter kom glädjebeskedet

Coronapandemin gjorde att jag fick skjuta upp behandlingen, men i somras satt jag på planet på väg till Sankt Petersburg tillsammans med ett trettiotal munskyddsbeklädda singeltjejer och par. Alla med samma mål och längtan, att bli föräldrar. 

Kort efter min resa fick jag glädjebeskedet att behandlingen lyckats, och om allt går som det ska kommer i vår en efterlängtad liten flicka eller pojke. 

För mig har det känts självklart att välja öppna manliga donatorer vid alla IVF-försök, och jag har varit öppen med hur Ludvig blev till från början. Jag upplever att han känner sig trygg i det och han pratar stolt om sin pappa i USA som han kan få träffa när han är 18. 

Däremot känner jag ofta att samhället släpar efter och komplicerar saker i onödan. Förlegade normer gör att en del väntar så länge på den rätte att det en dag är för sent. 

Jag är stolt och glad över de val jag gjort och de beslut jag tagit

Jag är stolt och glad över de val jag gjort och de beslut jag tagit, och har inga problem med att bemöta frågor eller kommentarer. Men när min son sitter svarslös inför sjuksköterskans fråga om han väl ska visa klistermärket han just fått för pappa när han kommer hem, då blir jag både ledsen och arg. 

Varje liv är ett oförklarligt mirakel, oavsett hur eller av vem det skapats. Jag önskar att fler såg storheten i det och funderade mindre över detaljerna runt omkring, så länge barn och föräldrar mår bra. Då ökar kanske också förståelsen för alla som kämpar i motvind för att skapa det där livet och för de barn som kommit till på andra sätt än de konventionella. 

När jag började strunta i normer och förväntningar var det en enorm befrielse. Att hämta Ludvig från förskolan är höjdpunkten på min dag. Då finns bara han och jag.

Av: Åsa Westander

LÄS OCKSÅ: Markiz Tainton berättar om den långa kampen: ”Hormonsprutorna styrde mitt liv”