Tack vare Evelinas snabba ingripande lever hennes man Fredrik i dag.
Tack vare Evelinas snabba ingripande lever hennes man Fredrik i dag. Foto: Kristina Wirén

Evelina, 36: ”Jag räddade livet på min man”

När Evelina kom in för att väcka sin man var han blå i ansiktet och andades inte. Hans hjärta hade stannat och Evelina kämpade för att rädda honom med 112-operatörens röst i telefonen. Evelina, som har astma, fick själv allt svårare att andas. – Jag tänkte bara: ”Jag ska inte bli änka.”

Paret Evelina och Fredrik Funt har tidigare pratat om hur lång tid det skulle ta för räddningspersonal att ta sig ut till på landet till Grönskåra i Småland där de bor med sina barn. Oron har funnits där, men att frågan skulle hamna i skarpt läge kunde ingen av dem ana före den där augustimorgonen 2020. 

När Fredrik dröjde sig kvar i sängen gick Evelina upp till sovrummet. Där låg hennes man och krampade i hela kroppen. Hon trodde först att det var ett skämt, men när hon såg att han var blå i ansiktet förstod hon allvaret och ringde 112. Larmoperatören instruerade henne att kontrollera hans andning. 

Hjärtat slutade slå – han dog verkligen i mina armar

Det stod snabbt klart för Evelina att Fredrik hade slutat andas och att hans hjärta hade stannat. 

– Jag trodde först att det var ett kramp­anfall. Jag hade inte en tanke på att hans hjärta skulle sluta slå, berättar Evelina. 

Nu måste hon snabbt börja göra HLR, hjärt- och lungräddning, något hon aldrig tidigare gjort. Via telefonen vägledde larmoperatören Evelina i hur hon skulle göra hjärtkompressioner. 

– Min tvååriga son skrek ”pappa, pappa” och min andra son skrek i spjälsängen. Men de fick bara vara. 

Evelina var fullt fokuserad på att få i gång Fredriks hjärta. Efter ett antal kompressioner såg hon på Fredrik att något hände. 

– Jag fick i gång hjärtat, men sedan slutade det slå och han försvann. Han dog verkligen i mina armar. 

Hon instruerades att göra en inblåsning och att sedan fortsätta med kompressionerna. Evelina fick i gång hjärtat ännu en gång, samtidigt som hon själv började få det jobbigt. Evelina har astma och fick allt svårare att andas.

– De ville att jag skulle räkna samtidigt, men jag sa att det går inte, för då får jag ett astmaanfall och ni får ta hand om två personer. Jag kände att mitt syre höll på att försvinna, för jag var så ansträngd. 

Ambulansen dröjde och minuterna kändes som timmar

Nu börjar livet återgå till det normala. ”Jag var väldigt orolig länge och det är jag fortfarande, men jag låter inte mina rädslor ta över. De styr inte våra liv”, säger Evelina. Foto: Kristina Wirén

Ambulansen dröjde, men räddningsmanskap från en brandstation var på väg. De skulle vara på plats om tio minuter. Evelina kämpade med att hålla Fredriks hjärta igång.  

– De där minuterna kändes som ­timmar. Sedan kom en kvinna in­springande. Det kändes som om hon var min ängel, jag var så slut efter att ha gjort så många hjärtkompressioner, säger Evelina.

Strax därefter kom ambulansen. Personalen rådde Evelina att ta med barnen och gå till grannen. 

– Jag gick dit med mina barn och bonussonen. Vi bankade på före sju på morgonen och väckte grannen. Jag kunde inte säga någonting, jag fick inte fram några ord. Sedan sa jag att ”Fredriks hjärta har slutat slå”.

Grannen tog hand om barnen. Evelina var i chocktillstånd. Hon hade ingen aning om hur Fredrik mådde eller om hans hjärta slutat slå igen. 

– Jag förstod också att ju längre ambulansen håller på med honom, desto mer osäkert blir det om han överlever eller får skador. 

Tänk om jag varit i källaren eller inte funnits hemma

Evelina gick ut på tomten, där hon började hyperventilera. En ambulanssjukvårdare tog hand om henne och såg till att hon fick astmamedicin och vatten. 

– Ingen kunde svara på om Fredrik skulle överleva, det var det ingen som visste. De höll på i 45 minuter, och det är mina längsta 45 minuter. 

Sedan körde ambulansen iväg med Fredrik till sjukhuset i Kalmar. Evelina fick veta att han hade puls, inte mer. Hon ringde senare till sjukhuset för att få besked och fick veta att de skulle söva Fredrik för att spara på hans krafter. 

– Jag frågade om han var hjärndöd och läkaren sa att jag skulle vara medveten om att 45 minuter utan syre är lång tid. Efter en timme ringde de upp och sa att nej, han är inte hjärndöd. Det var den första milstolpen, att han levde och inte var hjärndöd. 

Evelinas svärmor kom och var hos henne och barnen medan de väntade.

– Jag visste inte om han skulle klara sig och läkarna visste inte heller. 

Fredrik vaknade upp efter ett dygn – utan hjärnskador

Efter ett dygn fick de äntligen ett samtal. Fredrik var vaken, och med tanke på vad som hänt mådde han bra. 

– Han hade frågat efter sin plånbok och sitt nikotinfria snus. Då förstod jag att Fredrik var tillbaka, för han är väldigt noggrann med att alltid veta var han har de sakerna …

Några timmar senare fick Evelina prata med honom i telefon. 

– Han var väldigt hes eftersom han haft ett rör i halsen, men han sa att han älskade mig. Jag var stark, för jag ville inte att han skulle få höra mig gråta eller förstå hur orolig jag var. 

Därpå fick Fredrik en pacemaker in­opererad. Den hjälper hjärtat att hålla en jämn rytm och läser av avvikelser.

– Han röntgades och det fanns ingen ärrvävnad runt hjärtat. De visste att han skulle komma tillbaka och återhämta sig, men att det kommer att ta tid. 

Hjärtstoppet kan inte förklaras, och det går inte heller att förutsäga om Fredrik kommer att drabbas igen. 

– Fredrik var väldigt stressad innan det hände. Läkaren säger att stress kan orsaka hjärtstopp, men tyvärr kan inte stress bevisas eller mätas. Läkarna säger att det var hans unga ålder och att jag agerade så fort som räddade honom. 

Han vaknade upp och frågade efter plånbok och snus

Efter åtta dagar på sjukhus kom Fredrik hem till familjen. Första tiden var han oerhört trött.  

– Han var väldigt känslosam och kramade oss jättemycket. Han hade inga minnen från vad som hänt, jag fick berätta om allt. 

Till en början var Evelina hela tiden orolig för Fredrik. Hon ville se och höra honom, tittade om han andades när han sov och kontrollerade att dosan till hans pacemaker lyste grönt. 

– Jag kunde inte ens låta honom gå på toaletten själv för jag var hela tiden rädd att det skulle hända igen, fast han hade pacemaker. 

Vissa ljud påminde henne om händelsen och när hon hörde dem blev hon panikslagen.  

– Jag var väldigt orolig länge och det är jag fortfarande, men jag låter inte mina rädslor ta över. De styr inte våra liv. 

Händelsen och tiden efter har varit känslomässigt jobbig för Evelina. Hon har hållit ihop för familjens skull. Rutinerna kring barnen och hemmet hjälper henne att ta sig igenom vardagen. 

– Jag har haft det jobbigt i mitt liv förut på grund av andra saker och är väldigt stark i mig själv. Det hjälper mig. När det händer något svårt får mina känslor stå tillbaka. Jag släpper inte fram dem då, de får komma senare. 

Fick bearbeta känslorna med en kurator

Det var först osäkert om Fredrik skulle överleva. ”Det var mitt livs längsta 45 minuter”, säger Evelina om då ambulanspersonalen tog över hjärt- och lungräddningen. Foto: Kristina Wirén

De känslor som ändå kom med tiden behövde hon bearbeta i samtal med en kurator. 

– Det kan jag rekommendera. Jag har fått prata av mig och fått vara i fokus. Annars har det handlat om att ta hand om familjen. Allas behov har kommit före mina. När jag pratade med kuratorn fick jag gråta. Jag fick bryta ihop och fick prata om det jag kände. 

Många har efteråt berömt hennes räddningsinsats, att hon hade kraften att fungera i den mardrömslika situationen när Fredriks hjärta stannade. 

– Till en början hade jag svårt att ta emot beröm. Men det har blivit bättre. Man kan inte göra något häftigare för en annan människa än att rädda livet på den. 

Evelina är tacksam för att hon kunde agera som hon gjorde. Hon kände ingen rädsla och drabbades inte av panik. 

– Jag tänkte att ”jag ska inte bli änka” och kände att jag fick någon sorts kraft. Jag är glad över att jag var i närheten – tänk om jag varit i källaren och vikt tvätt eller inte varit hemma. 

Evelina har fått en ny syn på livet och döden efter den dramatiska morgonen och tiden efteråt. 

– Jag har blivit mer rädd för döden efter det här, för jag hade döden på besök, det var nära att Fredrik försvann. Jag känner mig mer levande nu, för jag vet att döden kan knacka på när som helst. Jag vet att man måste ta vara på kärleken och dem man älskar. 

Evelina värderar familjen före det materiella och säger att hon blivit bättre på att ta hand om sig själv. Hon tycker om att promenera, hålla på med trädgården, vara med familjen och renovera huset. 

Fredrik är fortfarande hjärntrött, men har successivt blivit piggare. De pratar mycket om det som hänt och relationen har blivit starkare. 

– Det var stark innan och har alltid varit det, men nu kramas och pussas vi oftare. Vi säger att vi älskar varandra varje kväll, för man vet inte när det är sista gången man säger det. 

Mitt i allvaret försöker de också avdramatisera det som hände.   

– Jag brukar säga till Fredrik att han borde kyssa mina fötter och göra som jag säger. Men det gör han inte. Livet blir mer och mer normalt, säger Evelina och skrattar. 

LÄS OCKSÅ: Anna Brolin om näthatet: ”Jag får höra att jag är för fet för att vara med i tv” 

LÄS OCKSÅ: Jill Johnson: ”Jag fann kärleken under mitt sorgeår” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + Lyxigt bäddset med brody för 199 kr. Köp nu!