I dag vågar Eva Röse säga vad hon tycker, men det har inte alltid varit så. ”Även jag är ett resultat av det här skitsamhället. Jag har också varit tyst utan att förstå”, säger hon.
I dag vågar Eva Röse säga vad hon tycker, men det har inte alltid varit så. ”Även jag är ett resultat av det här skitsamhället. Jag har också varit tyst utan att förstå”, säger hon.

Eva Röse: ”Jag sover bara tre timmar per natt”

Sedan elvaårsåldern har hon skapat underhållning som hyllats av tittare och kritiker. Hon är också en skarp samhällsskildrare som inte backar för att lyfta orättvisor. För amelia berättar Eva Röse om civil­kuraget, kärleken och familjelivet. – Jag vill lära mina barn att alla känslor är okej, och jag vill att de ska kunna säga förlåt, säger hon.

Eva Röses dag började redan vid sextiden i morse och precis som vanligt kom hon i säng sent föregående natt. 

– Jag sover lika mycket som Winston Churchill, det vill säga tre till fyra timmar per natt. Jag gillar stillheten på nätterna, då får jag vara i fred. Så jag lever med konstant sömnbrist som biverkning, säger hon.

Men i hennes ansikte finns inga spår av trötthet när vi möts på Södermalm i Stockholm en regnig fredagsförmiddag. Hon ser ut som den stjärna hon är, med lockarna utsläppta över axlarna. Vi hämtar varsin kopp automatkaffe innan vi slår oss ner i ett mötesrum. Det finns något som är lite annorlunda med Eva Röse, som genast blir tydligt, och det är att hon inte använder sig av alla de proffstrevliga uttryck som människor ofta gör. Leenden, nickningar och artighetsfraser uteblir. Hon är rak, och hon lyssnar noga på mina frågor och funderar lite innan hon svarar. Varje mening kommer sedan utan tvekan, perfekt formulerad.

Andra säsongen av Heder har precis släppts. Du är både producent och skådis. Inspireras ni mycket av verkligheten när ni skriver manus?

– Givetvis vill vi berätta utifrån vår verklighet. Sedan första dagen har vi suttit med ett vitt papper och funderat över vilka stories vi ska ta oss an den här gången. Vi är ständigt uppkopplade mot varandra och skickar skärmdumpar, artiklar och länkar mitt i nätterna.

I thrillerserien Heder spelar Eva Röse advokaten Karin som tillsammans med sina kollegor företräder brottsutsatta kvinnor. Seriens handling har matchat verklig­heten obehagligt väl redan från första säsongen, med brottsoffer som blir misstrodda och förövare som inte döms.

– Det är nästan absurt att vi landar så rätt, konstaterar hon. 

Tillsammans med de andra tre huvudrollsinnehavarna Alexandra Rapaport, Julia Dufvenius och Anja Lundqvist planerar hon varje avsnitt in i minsta detalj. 

– Vi läser mycket alla fyra, och vi har en blick ut i samhället, för att kunna stå mitt i strömmen och känna vad som händer.

Din karaktär Karin bär på en stor hemlighet. Gör du också det?

– Vem gör inte det? 

Tror du att de flesta människor har en stor hemlighet?

– Det beror väl på vad man anser vara en stor hemlighet. Jag tänker att många av de tankar som vi har bör hållas hemliga. Och jag förutsätter att de flesta har hemligheter, men kanske inte så stora och grova som Karins ...

Tillsammans med sina branschsystrar i metoo-uppropet #tystnadtagning. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT

Eva Röses skådiskarriär började när hon var elva år, med filmen Isas fläta. Direkt efter gymnasiet blev hon programledare för Disneyklubben och känd för den breda massan. Dramaten-debuten gjorde hon som 21-åring, och sedan dess har finkulturella uppdrag blandats med roller i kommersiella serier och filmer. Och hon har inte bara njutit av sitt kändisskap, hon har nyttjat det till att försöka göra skillnad. 

Tillsammans med sina branschsystrar vittnade hon om övergrepp och trakasserier under hashtaggen #tystnadtagning. Hon är ambassadör för Unicef sedan många år. Och på sitt instagramkonto berättar hon ofta om missförhållanden och orättvisor runtom i världen. För att ta reda på var Eva Röses samhällsengagemang har sin grund får vi resa tillbaka till 70-talet i Stockholmsförorten Vårberg, där hon växte upp i ett radhus som den yngsta av fyra syskon. Mamma var bibliotekarie och pappa verkstadschef. Det var ett medvetet hem, där man praktiserade en hållbar livsstil långt innan hållbarhet blev ett begrepp.

Jag har själv inte alltid varit jättemodig i det offentliga rummet eller gentemot auktoriteter

– Sedan bröstmjölken har jag inrotat i mig att man inte ska köpa sådant som är onödigt, och att man inte ska köpa halvfabrikat eller besprutade grejer. Jag minns hur vi bojkottade sydafrikanska varor på grund av apartheid, och jag har gått i demonstrationer mot kärnkraft. Jag är uppväxt med att man inte kan skylla något på samhället, för man är en del av det. Förändringen börjar med en själv, säger Eva. 

– Om man inte gör något åt orättvisor eller en dålig situation så är man själv en del av problemet. Det tog ett tag att inse det och att förstå att vi alla stundtals är de som står runtomkring. Det är så fruktansvärt att inse att vi är de där tysta. Jag försöker predika att vi behöver öva på civilkurage, trots att det kan vara läskigt. Jag har inte alltid varit jättemodig i det offentliga rummet eller gent­emot auktoriteter. Jag har själv tyckt att det har varit läskigt. 

Hur har du fått styrkan att våga?

– Du får göra ett val i livet. Antingen gör du något eller så är du den som sitter i fikarummet och snackar skit i stället. I min värld är det tydligt vem jag vill vara och vilka jag respekterar, beundrar och inspireras av och vilka jag, det är ett hårt ord, men ... vilka jag föraktar. 

Inspelning av tv-serien Heder, med Anja Lundqvist, Alexandra Rapaport och Julia Dufvenius. Foto: ALEXANDER MAHMOUD/DN/TT

Kan du känna en ödmjukhet inför det faktum att alla kanske inte känner att de har förutsättningar eller kraft att försöka förändra?

– Hur menar du då? 

Jag tänker att du har goda förutsättningar för att vara en människa med rättspatos, som orkar stå upp för andra.

– Ja, det är klart. Jag är naturligtvis fullt maktmedveten. Och jag har också varit tyst utan att förstå. Även jag är ju ett resultat av det här patriarkala skitsamhället och systemet som jag är uppväxt i. Men nu, 2021, kan vi inte längre hävda att vi inte är medvetna om missförhållanden. Jag är dock ödmjuk inför att alla inte vågar. Men om det handlar om en orättvisa på jobbet till exempel, så kanske någon annan kan stå bredvid och reagera. Du behöver inte heller ingripa i ett våldsamt slagsmål, men kanske kan du få med dig någon annan på gatan, säger hon. 

Eva, som annars föredrar att titta rakt framför sig i stället för i mina ögon, möter min blick. Det här är allvar.

Hur uppfostrar du dina barn så att de ska bli personer med civilkurage?

– Jag tänker att man till en början måste lyssna på dem hemma, så de förstår att deras åsikter och tankar är viktiga. Jag tror att det är väldigt viktigt att lära dem att sätta ord på känslor, att förstå känslor och veta vad de heter så man kan prata om dem för att inte bli ett tyst, svart mörker.

Hur får du tillvaron att funka med fyra barn? Jag har bara ett och tycker ofta att det är rätt kämpigt.

– Jag vet inte om det funkar ... Stundtals är det totalt icke-funktionellt. Ordet livspussel är ju ganska vidrigt, som att det är något som ska gå ihop. Det gör det ju inte alltid. Men barnen har en fantastisk pappa och vi är ett team kring familjen, det är skitviktigt. Vi försöker ta in hjälp om det går, när man behöver. Det har varit ett tufft år på grund av coronasituationen, utan mormor eller farmor att ringa. Men jag måste också säga att det har blivit lättare för varje barn. Man lär sig, och barnen är bra på att hjälpa varandra.

Intensiva arbetsperioder varvas med lång ledighet

Eva Röse och Jacob Felländer gifte sig 2010 och har varit ett par i 16 år. Foto: KARIN TÖRNBLOM/TT/PRIVAT

Eva Röse jobbar intensivt i perioder och är ledig i ungefär fem månader varje år, två månader på sommaren och tre månader varje vinter. Hennes man, Jacob Felländer, har också ett fritt yrke som konstnär, vilket har gjort det möjligt för familjen att resa och vara borta i långa perioder. De har tillbringat vintrar i Thailand och i USA, där barnen har gått i skola. Och i början av året seglade de över Atlanten för att njuta av den karibiska övärlden.

– Jag är packmästare, men ett tag var det två vagnar, bilbarnstolar ... En gång reste vi med 500 kilo. Vi är ju en surffamilj så packningen kan vara helt absurd! Våtdräkter, surfbrädor ... Men nu är det inget barn som har vagn hela tiden och inte ens någon som har blöja, vilket är helt fantastiskt. Snart kanske alla kan gå på toaletten själva. Då får vi fira ordentligt!

Då kanske du blir jättesentimental ...

– Ja, jag kanske frågar om jag får torka någon. 

Det måste vara fint att få så mycket tid tillsammans, hela familjen.

– Ja, men man kan ju egentligen inte bunkra närvaro som förälder. Jag tycker nog inte att jag räcker till för alla fyra barnen alltid. Men inte fasen växte jag upp med någon som satt bredvid mig och såg på medan jag byggde något. Jag har däremot ett minne av hur jag på lördagsmorgonen satt under bordet där min mamma satt och läste DN. Jag hade själv knutit ett morgonrocksskärp om magen och lagt upp i hennes knä, utan att hon märkte det så lekte jag att jag var hennes hund. I min värld lekte jag med min mamma då, och jag nöjde mig med det. Man får väl tänka att man är på den plats man ska vara, och barnen kommer ändå alltid att avkräva föräldrarna en ursäkt och föräldrarna barnen ett tack, och där kommer vi aldrig att mötas. 

Vad är viktigt för dig att ge dina barn?

– Jag vill lära dem att alla känslor är okej. Jag vill att de ska kunna säga förlåt, det är ett väldigt bra sätt att kunna bryta det mesta. Och jag vill inte att de ska behöva lägga band på sig för att känna att de inte hotar någon annan. Jag önskar att de kunde få gå ut i världen precis så stora som man kan känna sig när man är sju år – att inte den känslan ska slockna och tryckas in i en låda.   

Hur tycker barnen att det är att ha en känd mamma?

– Ja, du, det vet jag inte. Men i går kom faktiskt min fyraåring hem från förskolan och frågade om jag är en kändis. Det är för att något barn har sagt det och han vet inte vad det är. Han såg så blyg ut när han frågade, det var rörande ... De stora barnen har inte sett något av det jag gjort – de fick inte ens se Parlamentet, för jag svor så mycket. Jag har ju gjort ganska mycket barnförbjudet, så det har inte varit läge.

Många skiljer sig under småbarnsåren. Vad har varit avgörande för er, för att fortsätta trivas ihop?

– Vi har någon sorts växelverkan där vi låter varandra göra vad vi behöver göra. Vi ser det mesta som praktiska problem som kan lösas med hjälp. En person ska inte hela tiden behöva stå tillbaka.

Träffade maken vid en plåtning

Eva Röse har fyra barn som har kommit tätt, men nu börjar hon se slutet på småbarnskaoset. ”Snart kanske alla kan gå på toaletten själva, då ska vi fira”, säger hon. Foto: JOHNNY WOHLIN

Eva och Jacob har varit tillsammans i sexton år och gifta i tio. Det var deras yrken som förde dem samman. Jacob, som då var fotograf på heltid, skulle göra ett snabbt fotojobb och ta bilder av en skådespelare. Det var Eva Röse. 

– Jag minns att det stod en Camaro (en amerikansk klassisk sportbil, reds anm.) utanför studion och jag kom in och kommenterade det. Han har berättat att han tänkte att fan, vilken cool tjej som vet att det är en Camaro. Han sa att det var hans och jag tänkte att fan, vilken cool snubbe som har en Camaro. Det pratade vi om senare. 

Men vid den tidpunkten blev det inte någon dejt. Eva var i ett annat förhållande, och det skulle dröja ytterligare ett år innan de sågs igen.

Du gillar väl egentligen inte att bli plåtad?

– Nej, och han var den första någonsin som tog en bild på mig som jag tyckte om. Det var fint, för jag fick vara mig själv. Jag log inte, jag bara stirrade rakt in i kameran. Det var en riktig bild på mig, inte resultatet av: ”Åh, får vi ett smile?”

Du har beskrivit Jacob som din själsfrände ...

– Har jag?

Ja, jag läste det någonstans.

– Vilket otroligt platt ord!

Mm, det är det kanske. Men också ganska fint. Är han din själsfrände?

– Jag måste tänka efter vad det ordet betyder. Jag tror att någon har citerat mig fel. Det är ett lökigt ord som jag inte skulle använda. Vad är frågan?

Känner du att ni är besläktade – att ni har mycket gemensamt?

– Vi är ju ganska olika faktiskt ... Det kan finnas saker som man inte kan sätta ord på riktigt, när man ska beskriva en relation. När man försöker blir det bara platt, och när man läser känns det som en kliché. Måste jag svara?

Nej, det måste du inte. Du har sagt att du vill leva så att själen får plats. Vad innebär det för dig?

– Det innebär bland annat att jag behöver få något slags lugn någonstans, jag behöver natur och naturupplevelser. Jag behöver soluppgångar och stjärnfall, och jag behöver vara på platser där huden mår bra, där hela kroppen får vara med ... Varma nätter någonstans, där det finns tid för reflektion och skratt. Och vettiga samtal med vettiga människor. Mitt yrke gör mig också väldigt lycklig. Där får jag mycket av diskussionerna som jag behöver, men också reflektioner och nya insikter. Jag får fundera kring vad det innebär att vara en människa. 

LÄS OCKSÅ: Anna Brolin: ”Jag får höra att jag är för fet för att vara med i tv”  

LÄS OCKSÅ: Jill Johnson: ”Jag fann kärleken under mitt sorgeår” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + Lyxigt bäddset med brody för 199 kr. Köp nu!