Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

Mobil Tablet Dator
Ebba var allt för Stefan.
Ebba var allt för Stefan.
Ebba var allt för Stefan.
1 AV 2
Förlorade sin elvaåriga dotter i terrordådet på Drottninggatan
2 AV 2
Ebba var allt för Stefan.

Ebbas pappa Stefan om sökandet efter en mamma

Ebba Åkerlund skulle snart fylla tolv. Hon var det yngsta dödsoffret i terrorattentatet på Drottninggatan. 

Fem år senare kämpar hennes pappa Stefan för en meningsfull tillvaro. Ensamheten är tung, men sorgen har han lärt sig att hantera. Nu är han redo för ett nytt kapitel i sitt liv, trött på den mörka mediebilden av sig själv.

– Att bli förälder igen är det enda jag vill. Jag längtar så mycket, säger han.

En kväll får jag ett meddelande på Facebook från ”Stefan, Ebbas pappa”, jag har tidigare accepterat en vänförfrågan från honom och uttryckt min empati för hans situation. I meddelandet berättar Stefan om sin längtan efter att bli förälder igen. Han ber om hjälp: ”Min framtid stavas nytt barn, därför frågar jag alla som kan ha ett stort nätverk om de känner någon underbar tjej som precis som jag bor i Stockholm och bara önskar att få dra barnvagn på Djurgården. Be henne i så fall att höra av sig till mig”, skriver han. Jag svarar och frågar om han vill träffas för en intervju och det vill han. 

I Stefans lägenhet på Norrmalm i Stockholm är det som om tiden har stått stilla sedan Ebba dog den 7 april 2017. Och samtidigt är allt förändrat. I hallen hänger den fluffiga täckjackan som hon bara hann använda några gånger. På golvet står Ebbas skor. I sovrummet ligger kläderna som hon skulle bära på skolavslutningen, med prislapparna kvar. Väggarna liksom kakelugnen är fulla av små lappar och teckningar, strösslade med hjärtan.

Stefan lever omgiven av minnen från tiden med Ebba. Foto: Peter Knutson

– Ebba ritade nästan alltid på baksidan också, och när man vänder på en teckning så hittar man oftast något, säger Stefan.

Han visar en teckning som föll ner en dag, och det var då han såg brevet på baksidan: ”Pappa, om du saknar mig…”, börjar det. 

– Alla föräldrar tycker att man har det mest kärleksfulla barnet, men den kärlek som hon gav var unik.

Jag var egotrippad och utseendefixerad, och här fick jag kärlek från en liten individ som var klokare än jag.

Ebba kom med en livsomvälvande förändring som Stefan hade längtat efter. Deras år tillsammans beskriver han som de lyckligaste i sitt liv.

– Jag har jobbat i en penningstinn värld och var egotrippad och utseendefixerad, och här fick jag en kärlek från en liten individ som i grund och botten var klokare än jag. Jag var som en halv person innan. Ebba gjorde mig till en bättre människa, en hel människa med en större ödmjukhet och en helt annan livsglädje. 

Ebba bodde växelvis hos sina föräldrar, som enda barnet i de båda hemmen. 

– Allting är lyckliga minnen, lyckliga stunder. Det jag saknar mest är vår vardag. När vi spelade spel, schack eller fyra i rad, när hon satt och lyssnade på en ljudbok med Kalle Blomkvist och skrattade… Att höra sitt barns skratt… Det är den där vardagslunken som jag saknar mest. Det var Ebba och jag, och varje vecka såg nästan likadan ut. 

På idrottscentret KFUM spelade Ebba basket och pingis efter skolan. På en vägg hänger hennes minnestavla. Bilden är tagen bara ett par månader innan hon gick bort. Foto: Peter Knutson

Stefan berättar om hur han följde med henne till de olika aktiviteterna efter skolan. Det var pingis, basket, dans och musiklektioner. Helger och lov tillbringade de på familjens lantställe i skärgården. 

Men under hela Ebbas barndom hade Stefan känt en rädsla för att förlora henne. När hon var liten lyssnade han till hennes andetag och var orolig för att hon skulle dö i sömnen. Senare var det den klassiska mardrömsbilden som spökade, den av poliser som ringer på dörren för att lämna beskedet som får allt att rasa. Och så hände det på riktigt. Ebba var ett av fem dödsoffer i terrorattentatet på Drottninggatan. Hon blev påkörd av lastbilen när hon var på väg för att möta sin mamma efter skolan.

– Jag visste genast att hon var död när jag fick höra att hon saknades, säger Stefan.

Ensamheten och känslan av utsatthet efter Ebbas död blev ett trauma i sig.

– Ingen kan förstå. Det kom människor och hälsade på när det precis hade hänt, de visade sitt deltagande och satt här en stund, och sen skulle de gå och köpa pizza... Smärtan och ensamheten går inte att sätta ord på. Jag önskar att det var jag som dog och inte Ebba. Jag har levt mitt liv, och Ebba hade den ljusaste framtid som en människa kan ha.

”Min extrema envishet med att lyckas i livet har tagit mig igenom de här fem åren. Den ekonomiska trygghet som jag har är också väldigt viktig”, säger Stefan. Foto: Peter Knutson

Stefan återkommer ofta till att hans fall blev extra hårt och djupt på grund av att han gjort sig själv sårbar genom att checka ut från sitt gamla liv och vara pappa på heltid. Ett val som möjliggjorts av mycket hårt arbete. På 90-talet lämnade han sitt lågavlönade jobb i IT-sektorn, pluggade och jobbade samtidigt, ”jag drevs av avundsjuka”. Resultatet blev en välbetald karriär i finansbranschen. När Ebba började i ettan valde Stefan att sluta arbeta för att ägna sig åt aktiehandel från datorn hemma. På så vis kunde han hämta Ebba direkt när skolan slutade varje dag. Han tyckte att han levde det idealiska livet.

– Men mitt beslut gjorde mig extremt ensam, visade det sig. Om jag hade jobbat och haft ett socialt nätverk så skulle jag nog klarat det här bättre och säkert haft barn i dag. Mitt val, som jag tyckte var det bästa som förälder, hade ett extremt högt pris. Sorgen när man älskar någon så innerligt mycket blir brutal. Jag hade all tid i världen – och jag gav den, jag satsade allt. Förlusten blir värre då, det är min övertygelse.

På sin skola Campus Manilla utmärkte sig Ebba som en empatisk, ambitiös och kreativ tjej. Bland annat gick hon till final i en stor mattetävling, och hon älskade att skriva. Bilden är tagen i fjärde klass. Foto: Privat

Kan du känna en tröst i att Ebba fick tolv fina år, att du var så närvarande och att du slipper leva med skammen för att du jobbade för mycket?

– Vi maxade hennes liv och hon hann uppleva mycket. Men det är också hemskt för mig som blev kvar. Mitt beslut att inte jobba och att vara så mycket med Ebba innebar också att jag i dag inte har något socialt nätverk. Ingen ringer, jag har ingen att prata om Ebba med. Nästan ingen har nämnt hennes namn trots att jag så desperat har behövt det. Jag skulle ha velat prata om henne, om hur det känns och om alla minnen.

Går det att skingra mörkret med hjälp av minnena?

– Ja, lite kanske. Men återigen – jag har ingen att dela dem med. 

Det är tydligt att ensamheten är en stor del av din sorg.

– Ja, att vara singel och ha slutat jobba och inte ha en enda vän är fruktansvärt. Alla har ju sitt… Man behöver människor omkring sig.

Att medverka i media har varit Stefans sätt att försöka träffa en medförälder, berättar han. Tio månader efter Ebbas död gästade han ”Malou efter tio”. Han har även varit sommarpratare i Sveriges Radio och blivit intervjuad i olika magasin. När ”Malou efter tio” hade sänts träffade Stefan en kvinna. Han beskriver det som en fin relation och en vändpunkt, där ljuset hittade tillbaka. Rutinerna och närheten hade en läkande kraft och tillsammans planerade de att skaffa barn, men relationen sprack efter drygt ett år. Nu längtar Stefan visserligen efter kärlek igen, men det är föräldraskapet han vill ha i första hand. 

Mediebilden av sig själv som en samhällskritiker som fastnat i mörkret känner Stefan inte längre igen sig i. Han beskriver sig som en person med mycket humor. Foto: Peter Knutson

Vilken typ av medförälder tänker du dig? 

– Det finns ju tusen olika varianter. Drömmen är förstås att ha en vanlig relation, men jag är öppen för allt. Kanske en lesbisk kvinna som vill ha barn, kanske en karriärmamma som vill fortsätta att jobba medan jag tar hand om barnet. Jag kan tänka mig att bo ihop eller att ha barnet varannan vecka.

Du pratar mycket om hur perfekt Ebba var, med lysande skolresultat. Men är du öppen för att ett eventuellt nytt barn kanske inte alls är perfekt? Det kan ju bli en liten slarver.

– Ja, kanske blir det en helt ny typ av utmaning och glädje för mig med en annan personlighet. 

Varför använder du dig inte av vanliga dejtingappar som Tinder?

– I min ålder är det nästan omöjligt. Jag skulle ju gärna ha en relation med en kvinna i samma ålder, men jag behöver ju träffa någon som fortfarande kan få barn. När jag skriver att jag vill träffa kvinnor i åldern 33–43 får jag nästan bara förslag om att köpa sexuella tjänster. 

Och det här meddelandet som du skickar på Facebook, kan du berätta om det?

– Jag tar kontakt med tjejer via de vänförslag jag får och hoppas att det ska leda någonstans till slut. Förhoppningen är ju att jag ska få direktkontakt med någon eller att någon kanske känner någon som också längtar efter barn. Men jag är så jävla rädd för att det ska bli fel, att folk ska tro att jag är en konstig typ. Jag är också rädd för att behöva ta emot arga kommentarer, man blir extra känslig i det här läget.

Jag är stolt över att jag kämpat, men jag vill inte få epitet som rättshaverist eller anarkist.

Förutom att berätta om sin barnlängtan på Facebook och i media har Stefan också riktat hård kritik mot hur regeringen tagit hand om de anhöriga till offren i terrordådet och jämfört med andra länder, som till exempel Frankrike, där det efterföljande stödet är mycket större.

– Jag var hatisk, 100 000 kronor var allt jag fick av staten efter överklagandet till hovrätten. Själv vill jag inte ha en krona, alla pengarna skulle gå till stiftelsen som jag driver (”Svenska Hjärtan – till minne av Ebba Stefansdotter Åkerlund”, reds anm.). Men jag har lämnat den kampen bakom mig, för jag känner att jag har gjort allt. Jag har varit i riksdagen, jag har hållit föredrag och jag har tillsammans med min advokat Thomas Bodström försökt stämma staten. Jag är stolt över att jag har kämpat, men jag vill inte bli en politisk symbol och jag vill inte få epitet som rättshaverist eller anarkist. Kanske kan vi få en haverikommission och en terrorfond en dag även i Sverige, som kan hjälpa andra i framtiden.

Arbetet med stiftelsen Svenska Hjärtan betyder mycket för Stefan. Foto: Peter Knutson

Mediebilden av dig är en person som har fastnat i sorgen och samhällskritiken. Hur känns det?

– Jag förstår att det har blivit så, jag har själv medverkat till den bilden. Men jag känner inte helt igen mig i den, och jag vill inte bli sedd som en samhällskritiker som inte gått vidare. Jag har så många andra sidor, som att jag har mycket humor, till exempel.

Dagen efter intervjun går vi till Ebbas grav på Adolf Fredriks kyrkogård för att ta bilder. Trafiken brusar på Sveavägen precis intill men vid graven är det stilla. Stefan hälsar på vaktmästaren och visar vägen fram till Ebbas sten, prydd av en liten fågel och Ebba som gör en slängkyss in i kameran. Det är som om sorgen har nått ett annat stadium nu, förklarar han. Även om han tänker på Ebba ”nästan hela tiden” så är känslorna inte lika uppslitande som under de första åren. 

– Tidigare gick jag till Ebbas grav och bara grät och grät. Jag började gråta redan innan jag hade kommit ut genom dörren. Nu är jag lugnare och jag går hit för att samla kraft. Vissa kanske tycker att det är konstigt att jag har behovet av att gå till Ebba varje dag, men jag gör det för att det får mig att må bra.

Stefan hoppas att det i framtiden kommer att finnas en haverikommission och en terrorfond i Sverige, som kan hjälpa andra drabbade. Men kampen har han lagt bakom sig. Foto: Peter Knutson

Finns det en förenklad uppfattning om det här med att ”gå vidare” och hur den processen ser ut? 

– Ja, precis så är det. Om du bara visste hur många som sagt åt mig att ta bort Ebbas saker... Och att jag går till graven ofta, det ser de väl som en symbol för att jag inte har ”gått vidare”. Men ingen vet ju hur det är för mig. 

På sistone har Stefan dock insett att om han ska inleda en relation och forma en familj igen kanske han behöver köpa en ny lägenhet, frikopplad från alla Ebbas saker. Men han vill behålla den gamla som ett kontor där han kan sköta sina aktieaffärer på dagarna, omgiven av minnen från tiden när hemmet var levande och gosedjuren lektes med och spelen spelades.

– Kanske kan de användas av ett syskon till Ebba i framtiden. Jag hoppas verkligen det, säger han. 

Om stiftelsen Svenska hjärtan

Efter Ebbas död startade Stefan Svenska hjärtan – en stiftelse som vill uppmuntra barn, lärare och ledare att skapa en vänligare tillvaro genom att lyfta fram individer som får andra att må bättre. Stiftelsen vill genom att dela ut utmärkelser runtom i landet hjälpa till att skapa goda förebilder. 

LÄS MER: Vännerna som båda förlorat ett barn
LÄS MER:
Svek, smutsiga skandaler och sann kärlek – sagan om prins Charles och Camilla Parker Bowles