Foto: Leif Hallberg/ Riksbild

Birro: Så blir du en riktig man

Grabbar – det är dags att växa upp nu. Dags att sluta dra in magen för tonårstjejer. Dags att sluta slentriansupa. Dags att börja ta ansvar. Låt Marcus Birro guida er. Han har varit nere på botten och vänt. Här skriver han om hur han blev en riktig man.

"Jag minns när jag köpte min första skjorta från Dressmann.

 Eftersom jag levt stora delar av mitt liv i missbruk (vilket är både hemskare och roligare än man kan tro) och tidigare handlat alla mina kläder på Myrorna, ville jag i ett sällskap bestående av en aning mer stilmedvetna bekanta vid en lunch i Stockholm, berätta att jag numer hade koll på läget.

 – Jag köpte den på Dressmann, sade jag med en sorts naiv, lätt rörande och lite löjlig stämma.

 Jag sade det med en viss stolthet, som ett försök att bygga broar över till de andra. Jag väntade mig tysta nickanden, en klapp på axeln kanske, ett samstämmigt förstående.

 Jag fick ett gapskratt tillbaka. Det var inget elakt skratt. De skrattade MED mig, för de trodde jag drev med dem, att min stolta ton var ett skämt.

 Jag trodde Dressmann var en cool affär. Nu fick jag reda på att det inte var det.

Foto: AFTONBLADET / 3670

Då: ¦ Krogliv med fylla och slagsmål.¦ Alltid på väg. ¦ Tyst. ¦ Nergången. ¦ Drömde om tonårsflickor. ¦ Handlade alla kläder på myrorna.

Foto: Leif Hallberg/ Riksbild

Nu: ¦ Lycklig hemma – på riktigt. ¦ Nöjd med att ha det småtrist. ¦ Går i terapi. ¦ Vältränad och fit. ¦ Arbetar intensivt. ¦ Dressmannkostym.

Jag har ägnat stora delar av mitt liv åt att jaga manligheten. Jag har   aldrig riktigt förstått dess ytliga attribut som muskler, bilar,   rakhyvlar med blixtar eller renovera-hela-huset-grejen. Jag har heller   inte känt mig hemma i den inre världen, det öde landet med låsta tårar,   återhållen sorg och outtalade känslor.

 Jag har skrivit dikter och gråtit som ett barn. Jag har gått klädd i   tjejjeans, kajal och armringar. Ändå har jag älskat manligheten. Jag var   som skapt för det omogna kroglivet. Jag trivdes bland armbågarna och   kvällstidningarna på centralstationens pub. Jag låtsades vara på väg   någonstans, hade till och med väska med mig ibland, men jag skulle   ingenstans. Systemet möjligen. Tillsammans med de andra männen.

 Jag häpnar över den frivilliga degradering som många män ägnar sig   åt. Detta ständiga svineri! Dessa meningslösa fyllor på krogen. Detta   att hänga svettiga och blanka vid bardiskarna och hålla in magen när   gymnasieflickorna drar förbi. Dessa ständiga fantasier efter len och   fast hud, unga ögon, mjukt kött. Män fastnar känslomässigt någonstans   runt arton år. Jag minns vilket gatlopp poeten Stig Larsson (inte   deckarförfattaren alltså) fick löpa när han sade att alla män vill ligga   med unga flickor. Jag förstår honom bättre nu. Den där driften, jakten   efter ungdom, är ingenting annat än ett kvitto på att män inte växer   upp. Jag har varit där. För tio år sedan stod jag där själv vid   bardisken och längtade tillbaka till gymnasietiden. 

 Men så hände något. Jag tvingades bort från mig själv. Jag tvingades förändra mitt förbannade livsmönster.

 Det enda som kunde lära mig riktig manlighet var en katastrof. Jag   tvingades lägga om mitt liv för fem år sedan. Jag slutade dricka,   flyttade från Göteborg, började träna och slutade fly från allt. Det var   då jag insåg att manligheten inte går att jaga ikapp. Den kommer till   dig om du stannar upp. Manligheten blir en del av friden när du slutar   fly.

Foto: Leif Hallberg/ Riksbild

Marcus Birro med frun Jonna och deras två barn.

Din flykt kan se mycket olika ut. Arbete, sprit, droger, träning. Vi är  många män som sitter bredbent i bastun och PRATAR om våra barn istället  för att vara med dem. Närvaro och kärlek är viktigt, rent av  livsnödvändigt. Men pengar och mat på bordet är lika viktigt. Sluta  anklaga dig själv.

 Män älskar flykten. Jag också. Sedan jag slutade dricka har jag  skaffat mig ett liv där jag arbetar alldeles för mycket. Men jag har  slutat drömma om tonårsflickor och förstörelse. Jag kan bära en skjorta  från Dressmann utan allt för mycket besvär. Jag har förlikat mig med  ödet att jag aldrig kommer kunna bygga ett hus eller ens sätta ihop en  säng från Ikea. Jag kan andra grejer. Jag kan vara nykter varje dag på  året. Jag kan arbeta och dra in pengar till min familj. Jag kan be om  hjälp när tillvaron blir för tung.

 Samtidigt ser jag fantastiska män omkring mig. Människor som sliter  som djur för sina barn. Män som vågar sig inåt i en tid och ett land där  svaghet uppfattas som en sorts defekt, lite suspekt. Män i min egen  ålder gör allt för sina barn. Det är en sorts offentlig och otrevlig  lögn att vi män är ansvarslösa slackers vars enda längtan är extra  benutrymme på företagsflyget eller en billig fylla på ett Stadshotell  någonstans.

 Det är en myt att män skiter i sina barn, att de inte tar plats, att  de är någon annanstans. Den riktiga, avskalade manligheten finns i  papparollen. Liksom kvinnligheten till stora delar finns i  moderligheten. Men det där får man knappt skriva. Det är tydligen att  degradera kvinnor till enbart mödrar. Men i min värld är det ingen  degradering. Varför är inte barn, mödrar och fäder, det stora, oerhörda  mirakel det är i andra länder? Vem har gjort så att vi fått för oss att  moderskap är en tillbakagång till en förlegad kvinnosyn? Vi är fäder och  mödrar. Det går inte att genusforska bort det.

 Jag är en rätt medelmåttig man. Men i mina bästa stunder är jag en  hygglig författare, en närvarande pappa, en nykter och trogen  medmänniska. Det är gott nog. Jag kommer aldrig bli Joakim Thåström. Jag  är jag. Det får räcka. 

 Jag tror vi kommer bli förvånade över hur lite vi behöver för att  vara goda föräldrar. Ju mindre vi bär med oss in i våra barns liv, desto  bättre är det.

 Samma sak med manligheten. Den är tusen olika saker. Känn ingen skam  över dina tillkortakommanden eller dina brister. De är en del av våra  villkor. Synd bara att vi män är så förtvivlat dåliga på att snacka om  det.

 

Jag och Jonna har gått i terapi. Det kommer vi fortsätta att göra.  Vi fick göra ett avbrott eftersom vi blev gravida efter förra sessionen… 

 Det är som att öppna en dörr vi haft stängd. Det finns inga hemska lik,  otrohet, hat eller mörker i det där rummet. Vi finns där. Vi sitter där  inne på varsin stol och tror vi är ensamma eftersom det är mörkt och vi  inte ser att vi är där tillsammans. Vi behöver hjälp att hitta tillbaka  till oss, till den där mannen och den där kvinnan som föll i varandras  famn en gång.

 Det är svårt med kärlek. Det är enkelt också. Det handlar om att  sträva efter att bli så bra som möjligt i varje givet läge, att bete oss  som om vi blir sedda på, också när vi tror att ingen ser oss. Vi klarar  det inte. Vi är inga helgon. Men vi försöker. Det är egentligen det  enda kravet vi kan ha på oss själva. Jag är fortfarande en rätt naiv och  patetisk man. Jag avskyr det tilltagande fysiska förfallet. Jag avskyr  att jag slinter på tio när jag ska prata om en skiva eller en händelse. 

 Manligheten  flyr med oss, undan och bort. När vi inser det, och sänker tonen i allt  vi gör, när vi lyssnar och inte bara pratar, när vi vågar be om hjälp,  när vi tar ansvar för våra barn, ska vi upptäcka att manligheten, liksom  kärleken och allt annat av vikt, varsamt tassar in till oss på natten,  när vi minst anar det, när vi sänkt garden, när vi skickat hem  försvarsmakten, när våra trötta, dumma stridshelikoptrar av manlighet  står kvar tysta på marken. Vi måste förtjäna våra medmänniskors kärlek.”

Vad tycker Du? Borde männen skärpa till sig, eller är Birro ute och cyklar? Diskutera i Damrummet!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + hudvård från Emma S. för bara 199 kr. Köp nu!