Foto: Privat

Refuserades 49 gånger – nu är Eva författare

Eva Gussarsson vet hur det är att få ett ”nej, tack!” från bokförlag. 

Genom åren har hon blivit refuserad 49 gånger, men det har inte fått henne att sluta skriva. 

I dag kan hon titulera sig författare och här skriver hon själv om vägen till att bli utgiven – och delar med sig av sina bästa tips för att komma i gång med skrivandet. 

En del författare säger att de alltid har vetat att de skulle bli författare. Själv hade jag nog inte ens vågat tänka tanken fullt ut. Inte förrän den där gången på en jobbintervju. Jag var nervös och osäker på vad jag egentligen gjorde där, på det fina magasinet. Och när chefredaktören efter ett antal frågor om min bakgrund och förmågor, frågade hur jag tänkte mig framtiden – då sade jag att jag skulle skriva en roman.

Det kom helt ogenomtänkt. Var det ens något jag hade funderat över? Jag vet inte, men det var vad jag sade.

Självklart fick jag inte jobbet. Inte heller skrev jag någon roman. Inte den gången. Jag fick barn och vi skaffade ett renoveringsbehövande hus och livet löpte på, jag jobbade vidare med mina vanliga uppgifter, för att få allt att gå ihop. Några tankar på ett stort romanbygge fanns det inte plats för.

Eva Gussarsson

Ålder: 61.

Familj: Mannen Pelle, barnen Arvid, 22, och Melker, 20. Katten Elvis.

Bor: Enskede söder om Stockholm.

Gör: Författare och journalist, utbildad manusförfattare.

Aktuell: Spänningsromanen ”Bränn allt som var” (Bokförlaget Semic). Fristående uppföljaren kommer ut under 2022 på Lava Förlag. Uppdaterar Instagram löpande med skrivtips evagussarsson.author

Flera år senare var tanken där igen. Jag ville verkligen skriva den där romanen. Och nu hade jag en idé. Min bok skulle handla om Öland och om en kvinna som var utbränd (jag hade själv varit på gränsen). Jag gjorde ett försök. Men jag fick inte till det. Jag var mitt uppe i ett intensivt frilansliv, och att sätta sig och skriva på kvällarna när barnen förhoppningsvis hade somnat, funkade inte för mig. Så jag bestämde mig. När det jobbuppdrag som jag höll på med var färdigt, då skulle jag använda de sparade pengar jag hade för att ta ledigt ett par månader och åtminstone börja skriva på min roman.

Det tog tre veckor innan det fanns plats i huvudet för tankar andra än det vardagliga. Men sedan skrev jag på. Skrev och skrev, och långt efter att alla sparpengar var slut blev det till slut en roman som jag skickade in till förlag.

Det här är några år sedan och jag skrev ut mitt manus på papper (vilket man gjorde då), tjocka buntar som jag sedan snyggt paketerade och postade. Känslan var obeskrivlig.

Och sedan började jag vänta på svar.

Den där väntan är bland det värre jag varit med om… Jag gick runt med en konstant klump i magen, en konstant oro

Det blev en rätt lång väntan. Mycket längre än vad jag hade läst om på förlagens hemsidor. Varje dag höll jag utkik efter brevbäraren, kastade mig ut för att kolla brevlådan. Det här är som sagt några år sedan, då svaren fortfarande kom med post.

Den där väntan är bland det värre jag varit med om. Det var som att befinna sig i en limbo. Jag gick runt med en konstant klump i magen, en konstant oro.

Och så, efter en evighets evighet, dök äntligen det första svaret upp. Ett kort och opersonligt ”tack, men nej tack”.

Det var som att falla från en hög höjd. Den där overklighetskänslan, den bottenlösa besvikelsen, trots att jag visste att ytterst få blir antagna av förlag, att det var en nål i en höstack att försöka.

Men någonstans måste man ju tro på det, tro att just jag ska kunna lyckas!

Sedan kom också nästa nej. Och nästa.

De fullständigt trillade in. Refuseringarna. Opersonliga. Inte ovänliga. Men fullständigt kristallklara: Vi vill inte ha din bok! Vi är inte intresserade!

Från en förläggare fick jag faktiskt några positiva ord, något om ”kommersiell möjlighet”. Och kanske var det räddningen. Om någon såg en möjlighet i min roman – då måste det väl ändå finnas en möjlighet!

Så jag skrev om hela manuset. Vilket tog tid, år, som jag minns det

Så jag skrev om hela manuset. Vilket tog tid, år, som jag minns det. Nu hade jag ju inga pengar att ta ledigt för, nu skrev jag på kvällar och ledigheter.

Andra gången jag skickade in mitt manus till förlag var en vår. Och en ny väntan började. Det hann bli sommar, vi åkte på semester till Italien, var tre familjer som hade hyrt ett helt fantastiskt hus i gränslandet mellan Lazio och Umbrien. En italiensk dröm, allt var absolut underbart. Och hela tiden gick jag runt med en tagg som gnagde och skavde. En väntansklump i magen.

Jag väntade hela den sommaren innan det första kuvertet framåt hösten dunsade ner i brevlådan. Och jag öppnade det, inte lika förväntansfull som första omgången, den här gången var jag snarare skräckslagen när jag försiktigt petade upp arket och läste de första orden ”Tyvärr så …”

Det räckte. Jag behövde inte läsa längre. Nu hade klumpen i magen växt till en ångestboll. Var det verkligen det här jag skulle hålla på med? Var det värt det?

Jag tappade tron på mig själv, kunde inte se vad jag gjorde för fel, men någonting var det uppenbarligen

Ändå blev det ett tredje försök. Men efter det, när jag väl fått det sista svaret från den sista förläggaren efter min sista inskickade manusrunda, då var det som om luften fullständigt gick ur. Jag hade gjort allt jag kunde (tyckte jag). Och allt jag fått ut av det var en hel bunt med nej-brev.

Jag tappade tron på mig själv, kunde inte se vad jag gjorde för fel, men någonting var det uppenbarligen.

Samtidigt hade jag kolleger och vänner som gav ut den ena boken efter den andra (kändes det som). Varför kunde de men inte jag? Vad gjorde just jag för fel? Var det mig det var fel på?!

Det här var också en vår. En dyster, tvivlande vår. Och jag gav upp. Jag ville inte längre. Jag slutade prata om min bok, slutade tänka på den. Jag skulle släppa allt det där, alla drömmarna. Det var uppenbarligen inte för mig. Det var ingen idé att försöka längre. Och jag började fundera på vad jag skulle göra i stället. Vad jag skulle hitta på för att fylla det där hålet som uppstod när jag slutade skriva.

Jag funderade och funderade, försökte göra upp nya planer men kunde inte komma på något, absolut ingenting, som kunde ersätta skrivandet.

Och någonstans där förstod jag väl att det, som jag hade sagt på den där anställningsintervjun för så många år sedan, det gällde fortfarande. Jag skulle skriva en roman.

Att börja skolan igen var bland det roligaste jag gjort. Jag fick tillbaka lusten. Fick inspiration

Jag sökte till en heltidsutbildning på Skrivarakademin i Stockholm. Och jag kom in, tog studielån och började. Gick först ett år, och sedan ett år till (med nytt studielån). Lärde mig om skönlitterärt skrivande, massor med saker jag inte haft en aning om, om gestaltning, dialog och framåtrörelse (jag har ju skrivande till yrke, men att skriva journalistiskt och skönlitterärt – det är stor skillnad!)

Att börja skolan igen var bland det roligaste jag gjort. Jag fick tillbaka lusten. Fick inspiration. Fick lära mig att ta kritik, att lära mig och utvecklas av andras feedback. Jag gick till och med en extra kvällskurs för att lära mig ännu mer.

Under 2022 kommer Evas fristående uppföljare till ”Bränn allt som var” att ges ut. Foto: Anna Drvnik

 

När andra året var slut hade jag än en gång börjat skriva om min Ölandsroman och jag skrev klart och skickade in den till förlag. Igen. Men den här gången vägrade jag att bara sitta och vänta. Jag ville inte utsätta mig för det. I stället började jag skriva på ett nytt manus, en annan roman, en idé som jag gått och funderat på ett tag. En idé om en tröstätande, medelålders kvinna som heter Marilyn. Och om den unga kvinnan F, svartklädd, arg på det mesta och på flykt undan ett mörkt förflutet.

Det var karaktärer och en historia som jag brann för – och skrivandet var roligt igen! Jag skrev och skrev, fick någonstans under vägen ett nej på Ölandsromanen ännu en gång, för vilken gång minns jag knappt – men jag har i efterhand kollat och om jag räknar alla nej som jag fått också för en barnbok och en faktabok jag skrev någonstans på vägen, så är jag uppe i 49 refuseringar vid det här laget!

Om det är något jag har lärt mig av allt det här, så är det att väntan inte tar dig en enda millimeter närmare dina drömmar

Men nu var också det nya manuset färdigt. Och den här gången klickade det. Ett förlag älskade karaktärerna nästan lika mycket som jag gjorde, och jag fick skriva på mitt livs första förlagskontrakt.

Det var en fantastisk känsla, även om jag vid det laget i ärlighetens namn också var rätt utmattad och kanske lite tilltufsad efter alla år av ”nej” och ”tyvärr” och ”vi kan se en potential men…”.

Men det var fantastiskt att äntligen nå ända fram och sedan var det ännu mer fantastiskt att se min roman, tryckt och med ett fint omslag. Och nu finns min debutbok ”Bränn allt som var”, historien om Marilyn och F, i såväl nätbokhandeln som ljudbok inläst av Katarina Ewerlöf.

Och i väntan på att se hur det då gick för min debutroman, ja då började jag skriva på en fristående uppföljare – som nu är klar och kommer ut under 2022. 

För att bara sitta och vänta, det gör jag inte fler gånger. Om det är något jag har lärt mig av allt det här, så är det att väntan inte tar dig en enda millimeter närmare dina drömmar. 

Hett med författardrömmar

Under pandemin var det fler än någonsin som förverkligade sina författardrömmar. Flera förlag har rapporterat en ökning av inskickade manus – ibland med upp till 50 procent.

– Många har fått möjligheten att ta sig tiden att skriva ner den där berättelsen som de gått och burit på, konstaterade Erik Titusson, förläggare på Lilla Piratförlaget, i Dagens Nyheter.

Också Bonnierförlagen rapporterade en rejäl ökning, som förklarades med mer hemmajobb, karantän, mindre restid (= mer skrivtid!) och mindre möjligheter till umgänge. Normalt kommer det in drygt 6 000 manus per år. Redan före förra årsskiftet var ökningen 25–30 procent.

Och det var förmodligen bara början, konstaterade förläggaren John Häggblom på Bokförlaget Forum. En roman tar som bekant sin tid att skriva, och många som ägnade pandemitiden åt att skriva på sitt romanmanus börjar förmodligen nu bli klara – om de inte redan har skickat in.

Evas bästa kom i gång: ”Skriv för att du älskar det!”

■ Skriv för att du älskar det, för att du behöver, tycker att det är roligt, för att det ger tröst eller bättre förståelse för dig själv, för att du vill bli författare… Det finns många anledningar och alla är bra! Att skriva dagbok eller dikter för sig själv kan vara fantastiskt – precis som att påbörja ett romanprojekt.

■ Vill du satsa på att få en bok utgiven – gå gärna en skrivarkurs. Att utvecklas med andra är extremt givande och dessutom roligt! Det är också ett sätt att lära sig ta feedback. Och du kan hoppa över åtminstone några fallgropar.

■ Vad är historien? Det har för mig varit den viktigaste frågan – och också det som jag kämpat mest med. Vill du skriva en roman, då behöver du veta vilken historia det är du vill berätta. Det kan vara alldeles för lätt att sväva ut i intressanta bihistorier.

■ Läs! Läs! Och läs mer! Att läsa andra författare är inspirerande, du lär dig, ser hur andra jobbar med till exempel språk, karaktärer och framåtrörelse. Att läsa mycket är superviktigt för dig som vill bli författare.

■ Vill du skicka in ditt manus till förlag? Ett tips är att först vända dig till en lektör (kostar en slant men kan vara väl värt det!). Du kan få många värdefulla tips. 

■ Var snäll mot dig själv! Har du skickat in till förlag? Sitt inte bara och vänta. Skriv något nytt! Hitta ett annat spännande projekt att engagera dig i.

■ Ha gärna ett mål. Men glöm inte att vägen också är ett mål. Att lära sig, utvecklas, upptäcka saker… För mig har vägen på många sätt blivit målet!

Tips till dig som vill skriva en feelgood-roman

Jenny Fagerlund och Cariline Säfstrand har skrivit en bok full med skrivtips. Foto: Richard Ryan

Går du också och bär på skrivardrömmar? Kanske är det feelgood du ska satsa på? Det är en genre som växer – och vem vill inte ha ett garanterat lyckligt slut i dessa tider? Framgångsrika feelgoodförfattarna Jenny Fagerlund och Caroline Säfstrand har tillsammans skrivit boken ”Skriv feelgood!” (LB Förlag). Här ger de sina bästa råd för dig som vill komma igång:

1.  Ha en plan för ditt skrivande. Bestäm dig för när du ska vara klar med ditt skrivprojekt och fundera på hur mycket du behöver skriva varje vecka för att nå ditt mål. 

2. Skriv den berättelse som du brinner för. Bry dig inte om vad andra tycker eller vad som är populärt just nu. Har du en speciell karaktär, ett tema, ett dilemma som du vill utforska? Börja där!

3. Sätt ihop en kort text – som en baksidestext, där du skriver ner vem och vad berättelsen handlar om samt var den utspelar sig. Fundera även på hur din berättelse ska börja, vad som ska hända i mitten och hur den ska sluta. Har du detta, så har du grunden att bygga vidare på.  

4. Börja skriva! Fundera inte så mycket på stavning och grammatik, utan skriv på. Ett blankt papper är svårt att redigera medan ett papper med text kan redigeras hur många gånger som helst.

LÄS OCKSÅ: Denise Rudberg: ”Jag flydde för mitt liv”   

LÄS OCKSÅ: Ebba, 49, och Sara, 37: Så fick vi våra drömliv