Rigmor, 82, har tatuerat in sin dödsönskan på bröstet

Rigmor Öhrfelt, 82, är inte rädd för döden. Den kommer när den kommer. Men hon vill inte ”räddas” och vakna upp till ett liv där hon inte har kontroll.

Därför har hon låtit tatuera in sin vilja över höger bröst.

– Jag ville inte bli upplivad och kanske inte kunna meddela mig, säger Rigmor.

Här berättar hon om hur hon kom fram till sin sista önskan. 

Marianne Westerlund
Maggan Hägglund

En väninna hade läst om en kvinna från England som hade gjort en tatuering ”Ska inte återupplivas”. 

– Jag tänkte att en sådan tatuering skulle jag också vilja göra, berättar Rigmor Öhrfelt, 82, i en intervju som gjordes innan hon blev dement.

Rigmor hade berättat om idén för sin enda dotter Cinna Öhrfelt.

– Mamma pratade om det, men jag tänkte att ”ja, ja, det kommer aldrig att hända”.

Men så blev det. Rigmor kom och visade sin tatuering över högra bröstet ”Ska inte återupplivas”.

– Jag ville inte bli upplivad och kanske inte kunna meddela mig, och inte veta till vilken tillvaro jag återupplivas. Det skulle inte vara bra, varken för mig eller min omgivning.

”Döden, den kommer när den kommer. Det accepterar jag”, säger Rigmor Öhrfelt. Foto: Cinna Öhrfelt

Cinna Öhrfelt, 62, blev förvånad över att mamma verkligen skaffade sin tatuering, Rigmor brukar annars inte tänka mycket på vad hon själv känner och önskar och vill, uppvuxen som hon är i stor fattigdom där man ”inte hade råd med känslor”, det gällde att överleva. På potatis och svamp. Men detta att få behålla kontroll över sitt liv, det kände hon starkt och orubbligt att hon ville ha. Annars är hon inte rädd för döden.

– Döden, den kommer när den kommer. Det accepterar jag, menar Rigmor.

Vi känner att vi har mamma på övertid nu, alla hennes syskon dog i 60-årsåldern

Men det är det där med att få behålla sitt liv, sitt sätt att leva som är viktigt. Cinna berättar att redan för många år sedan fick hon instruktioner: ”Om jag blir gammal och inte klarar mig själv så ska du sätta mig vid ett öppet fönster där det drar kallt och ge mig vin och cigaretter, så ska jag sitta där och sedan dö i lunginflammation”.

Med sina 80 år har Rigmor levt längre än alla andra i släkten.

– Vi känner att vi har mamma på övertid nu, alla hennes syskon dog i 60-årsåldern och min pappa, hennes första man, gick bort när han var 56, säger Cinna.

Kanske är det pappans sista sex månader som fått mamma Rigmor att bestämma att så vill hon inte ha det i slutet av sitt liv.

– Han fick hjärntumör och levde sex månader efter det att han fått diagnosen, det var väldigt jobbiga månader. Vi vårdade honom hemma.

Cinna tog med mamma sju veckor till Thailand för att skämma bort henne. Foto: PRIVAT

Nej, så vill Rigmor inte dö. Mor och dotter som umgås ofta, talade om Magdalena Ribbings död – att duka till lunch för sina väninnor och så ramla i trappan och dö – som en bra död. En död mitt i livet.

– Eller som när vi var i Thailand tillsammans mamma och jag sju veckor. Det var ”payback time”, hon har alltid hjälpt mig med mina fyra barn, nu tog jag med henne på en resa och skötte om henne. Vi delade rum och ibland hörde jag att hon snarkade till och upphörde att andas en liten stund. Då tänkte jag: Det är så här hon ska dö. Det måste vara det bästa, att dö när man precis har badat, åkt moppe, ätit gott, tagit ett litet glas vin.

Vi pratade med ambulanspersonalen om tatueringen. De sa att hon måste också ha en lapp i plånboken om att det är hennes vilja att inte återupplivas. Så det har hon nu

Cinna känner sin mamma som den pragmatiska, den som har blivit änka två gånger, den som aldrig gnällt, aldrig klagat. Att hon valde att göra en tatuering ”Vill inte återupplivas” var trots allt helt i linje med hennes liv.

– I början tänkte jag inte så mycket på det. Men för några år sedan ramlade hon ihop och blev kontaktlös när vi tillsammans var på Hemköp. Personalen ringde efter ambulans och då kom insikten till mig – jag kan mista henne nu.

Men Rigmor kvicknade till, togs in för observation ett dygn, och livet gick vidare.

– Men då pratade vi med ambulanspersonalen om tatueringen. De sa att hon måste också ha en lapp i plånboken om att det är hennes vilja att inte återupplivas. Så det har hon nu.

Och du själv? Skulle du kunna göra en sådan tatuering?

– Nej, jag tror inte att jag fixar det, inte känslomässigt, inte än i alla fall ...

När hon dör så är det sista länken till min barndom som brister

Cinna Öhrfelt har själv ett rikt och fullt liv, hon är mångsysslaren, fotografen som nu gått ”som tantelev” på folkhögskola och börjat etablera sig som konstnär. Hon har fyra barn, men inga syskon och bara en mamma.

– När hon dör så är det sista länken till min barndom som brister.

En älskad mamma och mormor som de än så länge behåller på övertid. Och som får behålla sina smycken. Med vemod berättar Cinna om Rigmors upprördhet när hon arbetade som fotvårdsspecialist på Östermalm och hade förmögna, men dementa damer som patienter.

– De var så dementa att det hände att de tappade bort sina dyrbara smycken. Därför hade anhöriga petat ut de äkta stenarna och de bar ringar där bara infattningarna fanns kvar ”som klor”. Det tyckte mamma var så fruktansvärt. De kunde väl gett dem oäkta smycken i stället, nu var det som att det var de anhörigas giriga klor som syntes.

Rigmor Öhrfelt är inte omgiven av klor, utan av mjuka händer och omtanke. Och hon har en tatuering till. En strumpa på ena armen, för det tyckte ett av barnbarnen att mormor skulle ha.

”Man vill själv bestämma över sitt liv och det innefattar också döden”

Claudia och Hans-Peter, ”Hampi” Schweizer bor i Schweiz där dödshjälp är tillåtet om man är beslutskapabel och lider av en obotlig dödlig sjukdom. Foto: Marianne Westerlund

Just nu diskuteras i Schweiz ett förslag att lätta på regelverket för att tillåtas välja en självvald död. Reportern Marianne Westerlund samtalar med två vänner från Zürich om liv och lidande.

– Ingenting i livet är så oundvikligt som döden, ändå pratar vi inte om den. För varje andetag vi tar, återstår det mindre av det här livet. Hur ofta tänker vi den tanken, frågar Claudia Schweizer under vårt samtal om döden och assisterad dödshjälp.

Temat berör och debatteras nu i hennes hemland Schweiz sedan myndigheterna vill lätta på regelverket för att få hjälp till en självvald död. I dag gäller, att man förutom att vara beslutskapabel måste lida av en dödlig sjukdom, som inte går att bota. Nu föreslår man att det ska räcka med att man upplever ett outhärdligt lidande.

Förslaget har inte laga kraft, men har väckt starka känslor inte minst inom läkarkåren där många värjer sig. Hur definieras ett outhärdligt lidande? Och av vem?

Reporter Marianne Westerlund och Claudia Schweizer.

För att få veta vad normalschweizaren tänker intervjuar jag två nära vänner från Zürich, Claudia och Hans-Peter, ”Hampi”, Schweizer som besöker mig på Gotland. Vi lärde känna varandra när dödshjälpen infördes för så där 35 år sedan. Jag bodde själv i Zürich på den tiden, och minns väl diskussionerna som tvingade till eftertanke i ett ämne man helst blundade för.

I dag är det självklart att möjligheten finns. Människor är friare i sitt tänkande

I tankarna går vi tillbaka till 80-talet. Jag börjar med att fråga hur och om synen på assisterad dödshjälp har för ändrats under åren som gått.

– I dag är det självklart att möjligheten finns. Människor är friare i sitt tänkande. Man vill själv bestämma över sitt liv och det innefattar också döden, svarar Claudia.

Claudia har själv erfarenhet av ett assisterat självmord, eller en frivillig död, som hon hellre säger. Hennes väninna Barbara drabbades av Huntingtons sjukdom, en obotlig hjärnsjukdom, som förstör nervcellerna. Förmågan att gå, prata och tänka söndras gradvis.

Barbara samlade sin familj och sina närmaste vänner och berättade om sitt beslut. Ett datum fastställdes. Det var hennes önskan att tillbringa en hel dag med var och en av sina vänner innan det var dags. Claudia och hon vandrade genom Zürich. De stannade till på älsklingskaféet, satte sig på en bänk under ett lummigt träd invid en porlande brunn, samtalade om det som är och varit viktigt i livet.

Det ska mycket till innan en människa vill dö. Livsviljan är alltid starkare än dödslängtan

Barbara var lugn. Hon visste att ingen behandling eller medicinering i världen kunde göra henne frisk. Hon hade fattat sitt beslut. När det var dags samlades Barbaras pappa och vännerna runt hennes säng. Det var en innerlig känsla i rummet, ingen skuld, ingen skam, ingen sorg.

Nu var ju Barbara dödligt sjuk, men vad anser ni om förslaget att ”ett outhärdligt lidande” ska räcka för att få möjlighet till assisterad död?

– Jag är mycket ambivalent, svarar Hampi. Den springande punkten är, att en dödlig sjukdom går att diagnostisera, men hur bedömer man ett outhärdligt lidande?

– Jag är helt för förslaget, understryker Claudia. Både kroppsligt och själsligt lidande kan vara outhärdligt.

Hur ser ni på att förslaget skulle kunna missbrukas?

– Det är lätt för dem att säga som är emot det, anser Claudia. Men det ska mycket till innan en människa vill dö. Livsviljan är alltid starkare än dödslängtan.

Dignitas i Zürich. Foto: REUTERS / X01281

Dödshjälpsorganisationer arbetar till stor del med självmordsprevention. Det paradoxala är, att antalet självmord i Schweiz stadigt sjunkit de senaste 15 åren, från 1 300 till 1 000 per år. Och av dem som fått grönt kort till dödshjälp är det bara 14 procent som låter genomföra den. Man har sett att det lugn som infinner sig när man vet att man inte står ensam och att det finns en nödutgång frigör energi att orka fortsätta leva.

Schweiz är ju ett ganska konservativt land. Varför är ni så öppna i just den här frågan?

– Jag tror att grundtanken om självbestämmanderätt är A och O, menar Claudia.

Är ni medlemmar i organisationen Exit som arbetar för frivilligt döende?

– Nej, men jag ska gå med, säger Claudia. Jag har pratat igenom det med Hampi och våra två vuxna barn. Jag är inte rädd för döden i sig, men jag är rädd för en plågsam död och för att behöva dö ensam.

– Jag är fullt frisk och ser ingen anledning att bli medlem i dagsläget. I mitt livsslutsdirektiv har jag skrivit att jag vill dö en naturlig död. Men även för mig finns en bortre gräns för smärtor, säger Hampi.

Båda har i likhet med många av sina landsmän skrivit ett livsslutsdirektiv. Det är ett dokument där man listat önskemål inför livets slutskede. Man själv, anhöriga och läkare skriver under akten, som läggs till ens patientjournal eller bevaras på annan säker plats.

Döden har fått mig att förstå det viktiga i att njuta av livet så länge man har det

Ett livsslutsdirektiv kan handla om att man vill avstå från meningslös livsuppehållande vård, men även kanske att man vill lyssna på en viss musik, få massage eller att en viss person bör närvara vid dödsbädden.

Claudia och Hampi är överens; om vi pratade om döden medan vi fortfarande är friska, skulle vi ha mindre problem.

– Döden har fått mig att förstå det viktiga i att njuta av livet så länge man har det. Att inte vänta med att uppfylla önskningar eller sätta planer i verket. Att ägna tid åt relationer. För i slutändan är det de som räknas, avslutar Claudia. 

Fotnot: Förslaget om generösare regler för dödshjälp kommer från schweiziska akademin för medicinsk vetenskap, Schweizerische Akademie der medizinischen Wissenschaften, SAMW.

 

Att välja sitt liv och sin död – vad tycker du?

Ett av organisationen Dignitas rum i Schweiz.
Ett av organisationen Dignitas rum i Schweiz.
1 AV 2
Ett av organisationen Dignitas rum i Schweiz.
Foto: REX B. CORDELL / TT NYHETSBYRÅN
2 AV 2
Ett av organisationen Dignitas rum i Schweiz.
Foto: REX B. CORDELL / TT NYHETSBYRÅN

Frivillig dödshjälp är i dag tillåtet i Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Schweiz och i de amerikanska delstaterna Oregon, Montana, Vermont, Washington och New Mexico. I Sverige har Statens medicinsk-etiska råd samlat argument för och emot dödshjälp på sin hemsida, smer.se Här är några av argumenten i kortfattad form:

ARGUMENT FÖR ATT TILLÅTA DÖDSHJÄLP:

Självbestämmandeargumentet: Rätten att bestämma över sig själv och sitt liv inbegriper även rätten att bestämma hur man vill avsluta det.

Demokratiargumentet: Förespråkare hävdar att en klar majoritet av befolkningen anser att patienter i livets slut- skede bör få möjlighet till dödshjälp.

Värdighetsargumentet: Svårt sjuka patienter skulle få möjlighet att avsluta livet på ett värdigt sätt.

Dödshjälp kan vara en sista utväg vid otillräcklig symtomkontroll: Inom vården kan det förekomma situationer där symtom som smärta, ångest, illamående och andnöd inte kan lindras tillfredsställande. Dödshjälp skulle då vara en sista utväg att minska svårt lidande.

Barmhärtighetsargumentet: Dödshjälp kan ses som möjlighet för läkare att visa barmhärtighet när alla andra vägar att lindra är uttömda.

Dödshjälp kan motverka låg livskvalitet och värdighetsförlust: Detta inkluderar faktorer som förmågan att medverka i aktiviteter som ger mening och glädje, förlorad självständighet, värdighetsförlust och förlorad kontroll över kroppen. Därutöver menar man, att den medicinska utvecklingen, som i allt högre grad förmår hålla människor vid liv, kan medföra att döendet förlängs och att livskvali- teten i livets slutskede försämras.

Dödshjälp ger patienter trygghet och kontroll i livets slutskede: Att veta att dödshjälp finns som utväg, skulle underlätta att leva tiden man har kvar.

Dödshjälp kan leda till färre självmord: Äldre människor och personer som precis fått cancerbesked är överrepresenterade i självmordsstatistiken. Dessa skulle kunna bli färre om möjlighet till dödshjälp fanns.

ARGUMENT MOT ATT TILLÅTA DÖDSHJÄLP:

Livets okränkbarhet: Det är alltid fel att avsiktligt avsluta ett människoliv, oavsett om det sker med personens samtycke.

Dödshjälp strider mot läkaretiken: Läkarens uppgift är att värna liv, inte att ta liv.

Värdighetsargumentet: Den mänskliga värdigheten är kopplad till själva existensen och påverkas inte av lidande och bristande autonomi.

Särskilda risker för sårbara grupper: Ekonomiskt svaga, äldre, funktionsnedsatta, kroniskt eller psykiskt sjuka är speciellt utsatta. Sannolikheten att välja dödshjälp för att man inte vill vara en belastning eller för att man upplever press skulle kunna öka om man tillhör en sårbar grupp.

Dödshjälp är en börda för vårdpersonalen: Läkare och vårdpersonal skulle påverkas negativt. Att avsluta en människas liv är alltid betungande, oavsett om det finns ett samtycke.

Är tillgången på palliativ vård god finns inget behov av dödshjälp: Palliativ medicin kan tillfredsställande lindra vanliga symtom i livets slutskede. Även värdighetsförlust kan undvikas. Det gör att patienten känner sig trygg inför döendet.

Frågan om dödshjälp drivs inte av sjuka, utan av friska: Friska människor skulle kunna hävda att ett liv som allvarligt sjuk inte vore värt att leva.

Det är svårt att säkerställa att patienten är beslutskompetent: En depression kan påverka förmågan att fatta ett välgrundat beslut.

Människosynen i samhället kan förändras: En legalisering av dödshjälp kan leda till förändrade värderingar i samhället. Uppfattningen om allas lika värde skulle kunna hotas, och åsikten att vissa liv inte är värda att leva spridas.

Dödshjälpsorganisationer

Det finns en handfull organisationer i Schweiz som arbetar med dödshjälp. Personer bosatta i utlandet kan vända sig till Dignitas.ch.

Rätten till en värdig död (RTVD) arbetar för införandet av dödshjälp i Sverige.

Föreningshuset, Virkesvägen 26 - 5 tr,

12030 Stockholm, + 46 76-808 59 72

info@rtvd.nu

Rtvd.nu

LÄS MER: Björn Natthiko Lindeblads sista farväl: ”Ingen tvekan” 

LÄS MER: Chloe, 30, åkte till Schweiz för att dö