”Det första året utan Hannah var som en dimma”.
1 AV 2
I "Livet efter dig" berättar tv-profilen om sorgen och saknade efter Hannah
2 AV 2
”Det första året utan Hannah var som en dimma”.
Foto: Paulina Westerlind

Patrick Ekwall: ”Första året utan Hannah var som en dimma”

Hannah var kärleken han inte var beredd på men inte kunde värja sig emot.

Men sportjournalisten Patrick och hans Hannah Ekwall fick inte den tid ihop som de hade drömt om. För ett och ett halvt år sedan dog Hannah i aggressiv bröstcancer.

Nu släpper Patrick boken ”En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon”.

Amelia har träffat Patrick hemma i villan i Bromma, där han berättar om livet, sorgen och hur tillvaron trots allt måste gå vidare.

Linda Newnham

Längs med hela gatan hade grannar ställt ut levande ljus. Det var bedårande vackert. Patrick Ekwall stod där själv i mörkret bland ljusen, lät tårarna komma och tänkte på hur ofattbart livet är. 

På torsdagen hade hans Hannah stått i köket, lagat mat och sagt till honom att ”stick till gymmet en sväng”. Det kändes kanon. 

På fredagen kräktes hon, och Hannahs mamma sa till Patrick att ”jag får en känsla av att hon är lite borta.” Han gick in i badrummet och försökte prata med sin fru, men fick ingen riktig kontakt, ”hon var lite väck, så jag ringde efter en ambulans och åkte i väg med Tindra till ett shoppingcenter för att hon skulle slippa se när de kom.” 

På fredagskvällen ringde läkaren och sa att Patrick tyvärr måste förbereda sig på att slutet var nära. Det kunde ta en dag, tre eller en vecka, ingen visste, men… 

Vid fyra på lördagseftermiddagen drog Hannah sitt sista andetag. Patrick satt då vid sin frus sida och höll henne i handen. 

Sedan fanns hon inte mer. 

Varje år får cirka 8 000 svenska kvinnor bröstcancer. Nära nio av tio klarar sig i dag, enligt Cancerfondens statistik. Patrick Ekwalls fru Hannah var inte en av dem. På frågan om hur det känns är han tydlig. 

– Är det något jag har lärt mig de senaste åren så är det att livet är orättvist, men jag är samtidigt glad för alla kvinnor som överlever. 

Vi träffar Patrick i hans villa i Bromma för att tala om boken ”En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon”. Foto: Paulina Westerlind

Vi ses hemma hos Patrick, i den vita villan i Bromma. Han skriver på en artikel till Expressen när vi kommer, ”en handbollstext”. Vi är här för att prata om hans bok ”En dag dog Hannah,  alla andra dagar levde hon”, som handlar om deras cancerresa. Tanken var att vi skulle mötas på ett konditori i närheten för att dottern Tindra inte skulle behöva höra samtalet. Men vardagen med barn är föränderlig, och nu behöver han vara hemma i stället. Vi sitter i köket och pratar, medan Tindra ligger i soffan i vardagsrummet och kollar på sin ipad, med lurarna på. Med jämna mellanrum gör Patrick ett ljudtest. 

– Tindis, går det bra?  

Hon bara garvar, inte åt honom, utan åt serien, så där omedveten som bara barn kan vara. 

Titeln på boken anspelar på att Hannah finns kvar hos dig, gör hon det? 

– I allra högsta grad. Det är inte så att jag tror att hennes ande susar runt här eller att jag sitter i mörkret och påkallar hennes röst. Jag tror inte på sådan mumbojumbo. Men mycket av det vi gör relaterar jag till Hannah. Oavsett om det handlar om att måla om i köket eller gå på en fest så ställer jag mig frågan: Vad hade Hannah tyckt? Av någon anledning tittar jag ofta upp mot himlen mellan husen där när jag tänker på henne, säger han och pekar ut genom köksfönstret. 

Ibland vid dessa tillfällen får han dåligt samvete. 

– Det kan räcka med att jag känner mig glad, att vi köper en ny bil, eller som när jag nyligen köpte en lägenhet i Spanien. Då får jag dåligt samvete för att jag är lycklig eller planerar för framtiden utan henne. Men samtidigt; jag är ju kvar, jag lever, vi lever fortfarande och har ett ansvar att göra just det, att leva. 

Patrick Ekwall

Ålder: 57.

Familj: Barnen Wilma, 23 och Tindra, 9.

Bor: Bromma, Stockholm.

Gör: Sportjournalist, poddare och ambassadör för Bröstcancerförbundet.

Aktuell med: Boken ”En dag dog Hannah, alla andra dagar levde hon.”

Hannah var från början kärleken han inte vill ha, men som var svår att värja sig mot. Året var 2007 och Patrick och en kollega hade som han uttrycker det, kört ungkarlsracet på krogar kring Stureplan. I gryningen släntrade de in på ett sista ställe, och där stod hon, den mörkhåriga tjejen med det glittrande leendet. 

– Jag trivdes som singel, reste mycket i jobbet, hade ett bra upplägg med min dotter Wilma, och kände att ”fan, ska jag ge mig in i den här skiten igen?” Så jag tvekade länge, det tog nog ett år innan det blev vi två på riktigt.

Men sedan var det Patrick och Hannah för livet. Han minns hur lätt relationen kändes. I boken nästan försvarar han sig; jo, det var ingen yta, de hade det verkligen så bra.

– Jag minns hur en del med mer stormiga förhållanden ställde sig skeptiska till att man kunde leva i sådan harmoni. Men vi hade liknande åsikter oavsett om det gällde mat, människor eller hur vi ville forma vår framtid tillsammans. Visst kunde vi tjafsa om vilken film vi skulle se, men längre än så gick det inte. 

En drömpartner. Ändå var han inte sugen på att gifta sig. Det var däremot hon, framför allt för att de skulle ha samma efternamn i familjen. 2017 gifte de sig i Los Angeles. 

I Los Angeles tog Patrick, Hannah, Wilma och Tindra ”lite coola bilder”, men faktum är att äktenskapet inte formaliserades förrän senare, hemma i Sverige. Foto: Privat

– Ja, eller det var en bluff egentligen. Vi bestämde oss för att gifta oss, reste dit på semester med barnen och tog lite coola bilder. Sedan behövde vi formalisera äktenskapet här i Sverige, men att få en ledig tid visade sig vara svårt. 

Fast hold it, visst hade han hört att Thomas Bodström var vigselförrättare?  

Det behövdes två vittnen. Hans fru ställde upp, och så väckte de en tonåring som var svårt bakfull.

– Jag ringde till ”Boda” och frågade om min känsla stämde. Han svarade att ja, för sjutton, kom förbi i helgen. Så en söndagsmorgon besökte vi hans flådiga våning på Norr mälarstrand, (det är därför jag brukar säga att han egentligen inte är socialdemokrat, han bara låtsas, haha). Det behövdes två vittnen. Hans fru ställde upp, och så väckte de en tonåring som var svårt bakfull. Vi valde den kortare ceremonin, som tog cirka en minut och är instagramanpassad. Ungefär så romantiskt var det, vilket passade mig perfekt. 

Lite så – trivsamt, roligt och retsamt – tänkte de sig livet. Men allt ändrades julen 2019. Familjen var på semester i Thailand när Hannah upptäckte en knöl i ena bröstet. 

– Hade det varit i dag hade jag blivit otroligt stressad, men då tänkte jag att det löser sig. En läkare Hannah kände lugnade henne också med att säga att om knölen smärtar så brukar den vara ofarlig, men att hon ändå skulle kolla upp saken.

Väl hemma igen fortsatte Brommaidyllen, men i februari fick hon diffusa hälsoproblem, som ont i ryggen och en gruvlig tandvärk. Hon tvingade till sig en tid på bröstcentrum precis innan pandemin slog till. Det visade sig vara cancer. 

– Att få beskedet var overkligt. Jag tror att vi båda föll in i en sorts vakuum, vi fattade ingenting, och det var så många frågor. Vad händer nu? 

När läkaren gav Hannah beskedet att hon drabbats av trippelnegativ bröstcancer, bad han dem att inte googla. Foto: Paulina Westerlind

Så småningom fick de veta att hon hade trippelnegativ bröstcancer, och läkaren bad dem att inte googla. 

– Det var väl för att vi inte skulle hetsa upp oss, i dag vet jag att om man får det i så unga år, Hanna blev 39 år, är cancern ofta aggressiv.  

Paret valde att ganska direkt berätta om sjukdomen på sociala medier. 

– Jag är en offentlig person och Hannah var frisör med ett stort kontaktnät, så vi ville slippa spekulationer. Jag upplever det som positivt att vi var öppna hela vägen, det tog inte många sekunder innan vi båda översköljdes av kärlek och tack för att vi vågade prata om saken. 

– Dessutom; vi tänkte att om vi kan hjälpa en enda kvinna att upptäcka sin bröstcancer i tid så är det värt det. Ett antal kvinnor har kontaktat mig och berättat att de hittat sina knölar och kollat upp dem tack vare Hannahs historia. 

Hannah fick snabbt adekvat hjälp. Planen var cellgifter, operation och sedan strålning. 

– Bara någon dag efter det förlamande beskedet var hon redo att gå in i kampen, hon skulle besegra cancern. ”Nu jävlar ska skiten ut, ge mig allt gift som finns”. Det verkar vara många kvinnor som tänker så, kvinnor är ju lite starkare än oss män, så hon gick in i striden med kraft och målmedvetenhet. 

Efter avslutad cellgiftsbehandling fick de positiva besked: Inte mer än ett litet riskorn fanns kvar av tumören. Hanna vs. cancern 1–0. 

Trippelnegativ bröstcancer

Trippelnegativ bröstcancer (TNBC) är ett samlingsnamn för bröstcancerformer där tumörcellerna saknar tre typer av receptorer på cellytan (östrogen, progesteron och HER2). Det här gör att man inte med läkemedel kan rikta behandlingen till cancercellerna på samma sätt som vid exempelvis hormonkänsliga bröstcancerdiagnoser.

Trippelnegativ bröstcancer behandlas idag med operation, cytostatika, immunterapi och strålbehandling.

Knappt tio procent av all bröstcancer är trippelnegativ.

Källa: Bröstcancerförbundet

– Då var vi övertygade om att nu jävlar fixar hon det här. 

Den 1 september 2020 opererade man bort en tårtbit av Hannahs bröst, allt gick bra och det var dags för strålning. Men då kom smärtan, den som skar genom märg och ben. Hon pratade med onkologen, som sa att det inte fanns något att oroa sig för. Hon pratade med överläkaren, som menade att Hannah var cancerfri. Och så vidare, alltid med samma besked. 

– Till slut satte jag mig ner och googlade, och då insåg jag hur aggressiv den här varianten är och att risken för spridning är stor. 

De krävde röntgen och nya undersökningar, och den 27 november kom svaret; cancern hade spritt sig, det fanns metastaser på levern. Det kunde ta ett, tre eller tio år, men cancern var obotlig och skulle ta Hannahs liv. 

”När jag tänker efter är de sista dagarna som en jävla mardrömsfilm”, säger Ekwall.

– Det knasiga var att när vi satt där i läkarens rum och fick beskedet så var min första tanke ”vad jobbigt det måste vara för läkare att berätta det här för folk.” Hannah hade tänkt precis samma sak. Man slår ifrån sig. 

De kastades tillbaka till ruta ett, traumat slog till, för att sedan gå vidare till steg två, känslan av att det här fixar vi. 

– Det är intressant hur anpassningsbar människan är. Hur man förflyttar gränserna för hoppet. En gång kom hon hem efter ett röntgensvar och var glad över att cancern inte hade spritt sig till skelettet och levern i alla fall. Gränserna flyttas, man får nya mål. 

När jag tänker efter är de sista dagarna som en jävla mardrömsfilm

Hannah fick inte leva särskilt länge. Den 13 februari 2021 slocknade hennes låga. Innan Patrick börjar prata om detta kallar han till sig Tindra, ger henne bullar och mjölk och ser till så att hörlurarna sitter på ordentligt.  

– När jag tänker efter är de sista dagarna som en jävla mardrömsfilm, jag har inte gjort det så mycket, men när jag nu funderar på det så…  

– Allt kändes så overkligt. Att lämna sin fru i en säng där på sjukhuset, åka hem, öppna dörren och se hennes skor, jackor och väskor. Ska jag plocka undan dem nu? Var ska jag ställa dem? Vem ska ha dem? Och hennes doft som fanns kvar överallt. 

Vad hade du för relation till döden innan? 

– Nästan ingen, jag hade sällan funderat på döden. Min farsa gick bort några år tidigare, men vi hade noll kontakt. 

Och vad tror du händer när man dör? 

– Ingenting. Jag brukar säga att jag är en troende ateist, i den bemärkelsen att min syn på döden är tydlig, när vi dör så slutar vi att existera. 

Han hade tre mardrömsscenarion. Det första var att hans fru Hannah skulle lämna dem. Det andra var att berätta för sin dotter Tindra. Det tredje var begravningen. Nu besannades alla tre. Den 9 mars 2021 begravdes Hannah, och Patrick valde att ta med Tindra till kyrkan.

Patrick och Tindra. Foto: Paulina Westerlind

– Jag har svårt att ta mig an folks berättelser om begravningar som vackra. Jag tycker att det var den värsta dagen i mitt liv, kanske var det vackert, men för mig kändes det fruktansvärt. Tindra klängde sig fast vid mig som en liten apa, men vi tog oss fram till kistan, sa hej då och konstaterade att nu är mamma hos änglarna. 

Varför valde du att låta henne följa med? 

– I framtiden tror jag ändå att hon kommer att känna att hon fick vara där och ta avsked. 

Sedan började processen där man inser att en kärlekssaga inte tar slut bara för att personen gått bort. Han fipplar med vigselringen medan han pratar. 

Jag växte upp i ett miljonprogramsområde med en ensamstående mamma

– Det var så många frågor, som vigselringen. Vad gör man av den? Är jag gift? Har jag en fru? Till slut kom jag fram till att det är en jädrigt snygg ring som jag gärna har på mig. En kompis som har varit i liknande situation sa att ”det går några år, men sedan vill du ta av dig den”, men än är jag inte där. Jag fick också hem ett sådant där kreditupplysningsbrev där det stod att jag var änkling. Änkling!? Det låter som att jag skulle vara 300 år gammal. 

Så vad gör man av sin kärlek? Och sin sorg? Patrick säger att han har fortsatt, bara fortsatt.

”Det är väl tiden som lindrar. Det gör fortfarande ont, men mindre ont, hur konstigt det än är”, säger Patrick Foto: Paulina Westerlind

– Jag växte upp i ett miljonprogramsområde med en ensamstående mamma, äldst i en barnaskara om tre, och lärde mig tidigt att klara mig själv. Jag var ett nyckelbarn och flyttade hemifrån första gången när jag var 16 år. Jag tror att jag haft nytta av den förmågan nu, säger han och slår ut armarna. 

Livet är så märkligt, nu sitter han här i ett fint hus i Bromma. 

Hur kommer man vidare? 

– Jag vet inte… hela första året var som en dimma, men man bara går och går och plötsligt är dimman mindre tjock och luften känns lättare att andas. Det är väl tiden som lindrar. Det gör fortfarande ont, men mindre ont, hur konstigt det än är. 

På frågan om hur den här erfarenheten har förändrat honom på djupet ruskar han på huvudet och skrattar. 

– Jag vet inte, som du märker tänker jag inte så mycket på det existentiella. 

Är det ett försvar för att slippa möta de stora, jobbiga frågorna? 

– Inte alls, jag är bara en utpräglad pragmatiker. 

Eftersom siktet var så tydligt inställt, hon skulle fixa det, så pratade Patrick och Hannah väldigt lite om livet efteråt. Hur hon ville ha begravningen, om Tindras uppväxt, och så vidare. 

– Det var liksom aldrig läge, och nu… ja, nu försöker jag som sagt stämma av mina beslut gentemot Hannah, jag kände henne ändå väl. 

Jag tänker på alla ensamstående mammor

Hur är det att vara pappa till en liten tjej som förlorat sin mamma? 

– Vet du, jag är öppen med det mesta men Tindras mående och process vill jag inte prata så mycket om, av hänsyn till henne. Att vara både pappa och mamma är inte lätt, men samtidigt är vi många som befinner oss i liknande situation, jag tänker på alla ensamstående mammor. Vi har en au pair som hjälper till med vissa saker, det är klart att jag pusslar ändå, men jag kan inte sitta här och beklaga mig. 

Tindra, Hannah och Patrick. ”Jag hoppas att ska må så bra som möjligt och inte ha det allt för kämpigt under sin uppväxt”, säger Patrick om Tindra.

Tippelnegativ cancer kan vara ärftlig, hur tänker du kring det och Tindra? 

– De tog tester på Hannah, och hon hade inte den ärftliga genen, men det är klart att jag i framtiden kommer att kolla upp det på Tindra ändå. 

Även om paret sällan pratade om framtiden så hann Hannah säga till Patrick att hon önskade honom kärlek igen. 

– Ja, hon sa att ska du träffar en ny tjej efter att jag har dött så har jag bara ett krav; att hon är snygg. Det var så typiskt henne, hon var härlig på så många sätt. Och nu sitter jag här och ska leva upp till det. Det är en jävla press, säger han och ler. 

Kommer du att våga kärlek igen? 

– Ja, du… förhoppningsvis. Jag vill inte sitta här ensam hela livet, sedan vet jag att det kommer att vara komplicerat. Men nu har jag fläkt ut mig tillräckligt, så den dagen det händer kommer jag att stänga dörren om de känslorna. Det vill jag och mina barn ha för oss själva.  

Och det finns en kärlek som känns viktigare att ta hand om först; Tindra. 

– Jag hoppas att ska må så bra som möjligt och inte ha det allt för kämpigt under sin uppväxt. Och att hon ska få skratta det där fria, okomplicerade skrattet. Det vi hör nu, säger han och pekar mot vardagsrummet. 

 

7570 kvinnor insjuknade i bröstcancer 2020.

30 %

Bröstcancer står för nästan en tredjedel av all kvinnlig cancer, och är den vanligaste cancersjukdomen bland kvinnor.

64 år

Medianåldern för insjuknande är 64 år, färre än fem procent är under 40 år när de får diagnosen.

87,3 %

…av kvinnorna beräknas leva tio år efter att de fått sin diagnos.

Källa: Cancerfonden