När räkningarna är dragna har jag tusen kronor kvar
Ensamstående med extra allt att betala. Och barnen hatar baljväxter, som Svenska Dagbladets krönikör Lena Andersson tipsar om i sin omdiskuterade krönika om hur billigt det är att mätta barn.
Anne Haavisto lever med en pressad ekonomi. Det här är hennes verklighet – präglad av det som hon menar att Lena Andersson glömt. Omständigheter, trötthet och mänskliga men dyra jourbutiksbesök ibland.
Det här är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens.
Jag har tusen kronor kvar på kontot när räkningarna är dragna, ett tomt kylskåp och inget busskort. Ska jag köpa mat eller ska jag ha möjligheten att åka in till stan och göra jobb (jag har två jobb, ett som frilansande journalist och ett inom vården). Valet är inte så svårt, för att få pengar måste jag investera pengar. Alltså blir det månadskort för 970 kronor.
Men barnen måste ju ha mat och trettio kronor räcker inte ens till ett paket ris så jag tar ett djupt andetag. Och ringer pappa. Frågar om han skulle vilja sponsra med en tusenlapp, eftersom barnen behöver mat. Pappa ger ett bidrag och jag är tacksam, det gick ju nästan ihop den här månaden. Men alla har inte en pappa som kan ge ett bidrag på tusen kronor.
När jag tar fram bönburken försvinner barnen.
Jag kikar in i krigsavdelningen i skafferiet (mat som räcker för en vecka om det skulle bli krig) och får syn på livsmedlen som Lena Andersson tipsade om i den krönika som lett till intensiv debatt de senaste dagarna (SvD 20/5). Kikärtor, linser, bönor och annat näringsspäckat. Riset har jag nallat av redan, minns jag. Problemet är bara att när jag tar fram bönburkarna försvinner barnen. Jag ser två ryggtavlor när jag föreslår ”pruttgryta” med indiska kryddor.
Men vilken skitmorsa jag är då, som inte lärt mina barn att älska baljväxter. Och hur kan man vara så ansvarslös att man inte skaffat sig en buffert att ta av när ungarna vill ha ost på knäckemackan? Jag tänker på Lena Andersson, i miniatyr, sittande på skafferiet. Ser hur hon putsar sina glasögon och tittar ner på oss oduglingar som inte kan mätta våra barn på ett prisvärt sätt. Som inte började spara för 17 år sedan, långt innan tillvaron kraschade här nere på plastmattan i köket. När separationen var ett faktum. När mamma och pappa inte längre kunde andas samma luft. När det som tidigare delats av två skulle betalas av en. Och sedan allt elände som tillkommit på sistone, med höjda priser, stagnerade inkomster och krisbroschyr i brevlådan.
Om man, som jag gjort i många år nu, jobbar inom vården börjar kroppen säga ifrån.
Många par hänger ihop för ekonomins skull, för att de inte skulle kunna gå runt om den andre drog vidare mot nya äventyr. Även jag är en av dem som stannade kvar i en relation för att jag var livrädd för att hamna på gatan och, ännu värre, att socialtanten skulle komma och ta barnen ifrån mig.
Jag är övertygad om att de flesta föräldrar skulle göra allt för sina barn, även vi som är så kallade ensamstående. Med extra allt att betala, två jobb och två veckors obetald semester per år. Men det kan finnas en mörk kuliss hos familjer där varken orken eller tiden finns att budgetplanera för näring per krona och öre. Mår man skit, och knappt orkar dra isär gardinerna på morgonen, är det inte jättelätt att göra de klokaste valen; som att ringa någon med bil som kan skjutsa en till Willys 12 kilometer bort och köpa en tiokilossäck med ris.
Och om man, som jag gjort i många år nu, jobbar inom vården så börjar kroppen säga ifrån. Kanske väljer man då inte att valla runt i den minst svindyra affären 45 minuter bort. Kanske har man varken bil eller ett busskort, kanske är den lilla, ännu dyrare butiken runt hörnet lagom långt bort för en trött rygg och svullna fötter?
Skriver en anteckning om att komma ihåg att köpa mycket ris.
Medan jag bläddrar bland burkarna på ”krigshyllan” funderar jag på min egen uppväxt i Stockholms periferi och kan inte minnas en enda lins eller böna, möjligen ris. Men framför allt minns jag korvsoppan och makaronilådan, den som var så god. Jag ler för mig själv och försvinner för en stund i väg bland minnena från barndomen, då ovetande om min framtid som ensamstående mamma med hungriga småbarn och nu vrålhungriga tonåringar.
Jag suckar och gömmer bönorna bakom linserna, normala barn äter inte gryniga bönor. Skriver en anteckning med stora bokstäver, om att komma ihåg att köpa mycket ris. Men jag avbryts av min sons numera djupa basröst i mitt öra. ”Mamma, när ska du handla?” Och jag säger att nu dröjer det inte många dar. Snart ska mamma handla mat igen.
Anne Haavisto är journalist och krönikör.
LÄS MER: Anne Haavisto: ”Jag skäms för min mage – för alla pizzor och öl”
