”Mitt vuxna barn kan inte ens byta en glödlampa"

Min dotter och hennes syskon tillhör millenniumgenerationen. De som föddes från början av 80-talet fram till slutet på 90-talet och inte kan minnas en tid utan Google och mobiler. Och trots rekordlånga utbildningar och imponerande karriärer är det ganska mycket som de inte kan.

Jag tänker på praktiska saker. Som att laga kontakter eller lufta element; rensa avlopp i köket, kolla lufttrycket i däcken, besiktiga bilen i tid, eller måla om möbler med en lämplig produkt.

Vardagen, ni vet. Den verkar inte alltid gå ihop för den här gruppen vuxna. Antingen har de helt missat att snappa upp att dessa sysslor är sådant man gör och måste kunna som vuxna, eller också är det jag och deras pappa som helt enkelt glömt att lära dem det. Det var ju så mycket annat som var viktigt när de växte upp. Transporter till och från träningar och evenemang, högskoleprover och allmänt curlande. 

Fredagsmys. 

Jag vet inte, eller väljer att inte komma ihåg. Det är ju lättare att hjälpa till nu än att rannsaka minnet.

Ingen i bekantskapskretsen tror att deras barn skulle kunna byta ett däck

Och en snabbkoll bland andra föräldrar till millenniumbarn bekräftar trenden:

”Mina barn kan inte läsa en vägkarta och skulle inte kunna hitta hem om navigationsskärmen slocknade”, låter en granne hälsa. ”Min son kan inte sy i en knapp”, textar en annan. ”Han verkar inte förstå processen.”

Ingen i bekantskapskretsen tror att deras barn skulle kunna byta ett däck och simultankapaciteten som utmärkte vår generation kvinnor verkar inte ha gått i arv den heller.

”Jag förstår inte hur vi överlevde utan mor- och farföräldrar i samma stad”, skriver en vän. ”Min dotter klarar inte att klä på, utfodra och ta sina barn till och från förskolan när barnens pappa inte är hemma. Och att plocka upp och köra en maskin kläder samtidigt som man håller ett öga på barnen verkar stört omöjligt. Jag rycker ut och hjälper till varje vecka.”

Men hur blev det så här?

Naturligtvis kan mycket förklaras med digitaliseringen och mobilanvändandet som ju är den här generationens signum; att det är så himla lätt att hitta information och svar på alla frågor att det kan kännas onödigt att ”lära sig” hur man budgeterar för semestern eller luftar elementen.

Och visst man kan googla fram det mesta, men om man inte ens är medveten om att man behöver lufta elementen blir det plötsligt bara iskallt hemma och man ringer mamma.

En teori som har lagts fram och debatterats i amerikansk media är det faktum att våra barn blir föräldrar allt senare i livet gör det möjligt för dem att skjuta upp kunskaper, ansvar och rutiner som tidigare generationer tvingades ta itu med någon gång efter 20. Som hushållsarbete, bilvård och budgetering.

Så när barnen väl anländer och cirkusen är i full gång – och det kan ju bli väldigt mycket samtidigt – drabbas de av panik. Andra menar att det är ett väldigt tryck på dagens unga, och framför allt småbarnsföräldrarna, som upplever att de måste prestera på toppnivå hela tiden, både på jobbet och hemma.

Och det ligger säkert mycket i bägge dessa argument.

På 70-talet fick vi också lära oss en massa praktiska saker i hemkunskapen. Att man stryker kläder för att platta till fibrerna så de inte drar åt sig smuts lika lätt till exempel, att tensider i tvättmedel sänker ytspänningen så att vattnet kan tränga in i kläderna och smutsen flyter upp, och mögel bildas i fukt. I fysiken lärde vi oss (bland annat) hur el funkar så att man fattar varför man inte ska tvinna ihop den vita ledningen med den svarta och så vidare.

Vuxenlivet är inte helt okomplicerat, det är helt klart, och det kan bli både knöligt och dyrt för den som inte behärskar grundkunskaperna

Inte för att något av mina barn skulle komma på tanken att installera en lampa själva, men ändå. En till mig mycket närstående millenniumperson ringde faktiskt en elektriker när lamporna i den nyköpta lägenheten ”gick sönder” en efter en bara för att bli informerad om att det var glödlamporna som behövdes bytas.

Det är sant. 

”Millenniumgenerationen är den högst utbildade generationen genom tiderna och sätter en stor tillit till modern teknologi”, skriver Neil Howe i den amerikanska tidskriften Forbes. De utgår från att allt omkring dem kommer att fungera och när det inte funkar blir det uppenbart för oss äldre hur stora de praktiska kunskapsluckorna är.

Vuxenlivet är inte helt okomplicerat, det är helt klart, och det kan bli både knöligt och dyrt för den som inte behärskar grundkunskaperna.

I USA har man myntat en term för de aktiviteter och sysslor man förväntas kunna göra som vuxen, som att flytta hemifrån, laga mat, tjäna pengar, gå på anställningsintervju, bilda relationer, betala räkningar och spara till pensionen: ”Adulting”. Termen, en aktiv form av ordet adult (vuxen), dök upp för första gången för tio år sedan och är nu så vedertagen att den finns med i officiella ordlistor, som Webster.

Och att ha problem med något av ansvarsområdena, eller allihop, är så pass utbrett att det i många amerikanska städer dykt upp seminarier, kurser och andra utbildningsprogram i ämnet.

Som The Adulting School i staden Portland på den amerikanska östkusten. (Det finns en stad med samma namn på västkusten också.)

Grundaren, en samtalsterapeut, fick idén när hon märkte att allt fler unga människor sökte hjälp för sin oro inför framtiden.

– Unga människor upplever att det är så många praktiska områden de inte bemästrar, säger Rachel Flahinger, 46, som svarar för skolans utbildningsprogram. Det kan gälla allt från att betala räkningar och laga mat till att söka jobb och deklarera.

Glappet mellan barndom och vuxenliv växer

Och de undrar så klart varför de har så svårt att utföra till synes enkla sysslor som deras föräldrar verkade ha lärt sig automatiskt.

– En del skyller så klart på sina föräldrar, säger Rachel.

Men andra önskar att de hade ställt frågor medan de bodde hemma, eller kanske bara varit mer observanta.

Men det är inte bara unga människor som söker hjälp. Desperata föräldrar kontaktar också skolan för att få hjälp att lotsa sina millenniumbarn ut ur huset och in i vuxenlivet.

– De praktiska sysslorna är inte så svåra att lära ut, säger Rachel. Men vi oroar oss faktiskt för hur ängsliga de här unga personerna är, hur mycket ångest de har över att inte få ihop sina livspussel.

Ska de någonsin klara sig på egen hand, undrar de?

Vid Statistiska Centralbyrån talar man om etableringsåldern: den ålder då den stora majoriteten, minst 75 procent, ur en generation kan klara sig på egen hand, har jobb och eget boende och en jämställd relation till sina föräldrar.

Och den åldern bara stiger.

När vi var unga, och fram till 1990, arbetade tre fjärdedelar av alla 21-åringar, i dag inträffar detta inte förrän strax före 30.

Glappet mellan barndom och vuxenliv växer alltså.

Detta har naturligtvis en rad olika förklaringar. Inte minst faktum att allt fler unga människor väljer långa utbildningar som tenderar att fokusera mer på det tekniska än det praktiska, och att vi som föräldrar naturligtvis uppmuntrar.

Det är också lätt att glömma bort att hela fenomenet med tonårstid och ungdom är relativt ny.

När våra föräldrar växte upp, på 20-, 30-, eller 40-talet, var man barn tills man blev vuxen, och som barn hade man inte mycket att säga till om. Vid 21 blev man myndig och voilà – man var vuxen.

Man kunde både rösta och köpa ut.

Det var bara att gå vidare. Gifta sig, köpa hus och skaffa familj. Det var först på 50-talet som begreppet tonår myntades för att markera övergången från barn till vuxen och det blev allmänt vedertaget att unga människor hade andra behov och motiv.

Och trots att barn fortfarande är barn och tonåringar tonåringar, har övergångsperioden mellan barn och vuxen, en tid som inom psykologin kalllas vuxenblivande, tänjts och i dag förväntas ungdomar inte nå målet förrän någon gång efter 30. Eller alltsomoftast 35.

Och det är inte alla millenniumbarn som ens vill blir vuxna med allt vad det innebär av ansvar och hushållsarbete.

Det kan kännas trist.

– Adulting väcker inte positiva associationer, säger Rachel. En del vill nog hellre dra ut på tiden så länge det går.

Och ringa mamma.

LÄS OCKSÅ: 9 säkra tecken på att du har blivit tant 

LÄS OCKSÅ: Pernillas grannar klagar – störs av sexljud på nätterna