Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

Mobil Tablet Dator
Gunilla Bergsten är socionom och leg psykoterapeut på Bris, Barnens rätt i samhället. Här svarar hon på frågor om tonåringar och de problem de kan ställas inför.
Gunilla Bergsten är socionom och leg psykoterapeut på Bris, Barnens rätt i samhället. Här svarar hon på frågor om tonåringar och de problem de kan ställas inför.
Gunilla Bergsten är socionom och leg psykoterapeut på Bris, Barnens rätt i samhället. Här svarar hon på frågor om tonåringar och de problem de kan ställas inför.
Gunilla Bergsten är socionom och leg psykoterapeut på Bris, Barnens rätt i samhället. Här svarar hon på frågor om tonåringar och de problem de kan ställas inför.

”Min dotter blev antastad men vägrar prata om det”

Få saker gör tonårsföräldrar så oroliga och ledsna, som när barnen mår dåligt. Det kan vara allt från fobier till att faktiskt skada sig själv. 

Pappa Adam är rädd för att hans dåliga självkänsla har gått i arv och Sannas dotter säger att hon bara vill glömma övergreppet som skedde på ett ridläger.

Gunilla Bergsten, psykoterapeut på Bris, guidar till hur man bäst pratar med och stöder sina tonåringar i svåra situationer.

Signaturen ”Adam” undrar hur han kan hjälpa sin son att få en bättre självkänsla.
Signaturen ”Adam” undrar hur han kan hjälpa sin son att få en bättre självkänsla.
Signaturen ”Adam” undrar hur han kan hjälpa sin son att få en bättre självkänsla.
Gunilla Bergsten, psykoterapeut på Bris.
Gunilla Bergsten, psykoterapeut på Bris.
Gunilla Bergsten, psykoterapeut på Bris.
1 AV 2
Signaturen ”Adam” undrar hur han kan hjälpa sin son att få en bättre självkänsla.
Foto: Shutterstock
2 AV 2
Gunilla Bergsten, psykoterapeut på Bris.
Foto: Henrik Kindgren / Bris

Adam: ”Hur bygger man upp sin tonårings självkänsla?”

Fråga: Hur bygger man upp sin tonårings självkänsla om man själv ingen har? Skolan tjatar jämt om att min son har så låga tankar om sig själv. Vad kan jag göra åt det? Jag säger jämt att han är bra och duger som han är, vad mer kan jag göra? Troligtvis har han ärvt min dåliga självkänsla och då hjälper det inte vad jag säger. Jag känner att skolan har ett stort ansvar här. /Adam

Gunilla svarar: ”Han behöver samla positiva erfarenheter”

Din fråga är mycket viktig – men också svår. Hur får vi barnen att känna tilltro till sig själva? Vad kan en förälder göra när en själv kanske lider av en spröd självkänsla? God självkänsla handlar delvis om att känna sig älskad av sina närstående för den man är. Det är en bra vaccination mot dålig självkänsla. I takt med att barnet blir äldre utökas det till att känna att man kommer till sin rätt även i sammanhang med andra människor. Kort sagt, att samla positiva erfarenheter på temat ”Jag är en bra människa, jag duger fint”. Du har rätt i att skolan har ansvar för att barn blir sedda och uppmuntrade, men föräldraansvaret väger tyngre. Det är vi föräldrar som ska hjälpa barnen att hitta sammanhang där de kommer till sin rätt, och det är vårt ansvar att se till att skolan uppfyller sin del av arbetet.

Du kan också ställa en fråga!

Gunilla Bergsten är socionom och leg psyko­terapeut och chef för Bris stöd online (telefon, chatt och mejl). Hon har mycket lång erfarenhet av behandlingsverksamhet för ungdomar och har bland annat arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm. 

Ta chansen att fråga Gunilla om det är något du undrar över om just din tonåring. Mejla din fråga till red@tara.se och skriv Bris i ämnesraden.

Självklart är du ­anonym vid publicering!

Pippi: ”Hur får jag henne att sluta äta hår?”

Fråga: Hur får jag min tonåring att sluta tugga på sitt hår? Hon har hållit på med det sedan hon var liten, men jag tycker att det har blivit värre nu. 

Hennes hår har börjat gå av på sidorna och jag misstänker även att hon drar ut hårstrån. Hon hade mycket tjockare hår för ett år sedan. Jag har frågat om hon är stressad men hon nekar. Behöver hon medicin? /Pippi

Gunilla svarar: ”Ni behöver ta reda på varför”

Ibland skapar vi vanor som kanske inte alltid är direkt kopplade till någon stress eller oro. Ibland är det så att vi inte riktigt har koll på det vi bekymrar oss för. Om din dotter lider av något som heter trichotillomani, det vill säga att en rycker hår från sig själv, vet jag inte. Men jag råder er att söka vård för att kolla upp det. Det kan vara ett onödigt lidande och hjälp finns att få. 

Du frågar efter medicin och det händer att läkare förskriver medicin. Vanligen SSRI-preparat, alltså antidepressiva. Men ofta går det att komma till rätta med psykoterapeutisk behandling. Det handlar vanligen om att en först gör sig medveten om beteendet, därefter försöker hitta alternativa rörelser som kan avleda en från att exempelvis rycka hår

Prata med din dotter om din oro och förklara hur viktigt det är för dig att stötta henne i detta. För att kunna det behöver ni båda veta mera, därför föreslår jag att ni söker en första linjen-mottagning för barn och unga. Titta på 1177 för din region.

Tom: ”Min son vägrar gå på skoltoan”

Signaturen ”Tom” är orolig för sin son, som vägrar använda skoltoaletterna. Foto: Shutterstock

Fråga: Sedan min son började högstadiet vägrar han gå på toaletten i skolan. De har som en lång korridor av toaletter i kapprummet. Han säger att toaletterna är äckliga, men jag har själv kollat och det ser städat ut. Jag fattar inte varför han plågar sig själv så här, han går ju sju till åtta timmar utan att tömma blåsan/tarmen. Så här kan det inte fortsätta, vad kan vi göra för att hjälpa? /Tom

Gunilla svarar: ”Hjälp honom hitta andra lösningar”

Det låter förstås jättejobbigt för din son, men tyvärr inte helt ovanligt. Det behöver ju inte enbart handla om att toaletterna är äckliga (även om det också är vanligt) utan också att en känner sig lite utlämnad och blottad. Kort sagt att toaletterna inte känns trygga. 

Försök tänka kreativt, allt som fungerar är bra, exempelvis att bästisen vaktar utanför.

Prata med din pojke om det, fråga om det har hänt något någon gång eller vad han är orolig för ska hända. Fråga hur hans kompisar gör. Finns det något alternativ där som känns okej för honom? Försök tänka kreativt, allt som fungerar är bra, exempelvis att bästisen vaktar utanför eller att gå på lektionstid för att känna att det är mer lugnt i korridoren. Hjälp honom hitta andra lösningar och strategier än att hålla sig en hel dag.

Gurra: ”Har min 15-åring ett tvångsbeteende?”

Fråga: Hur får jag min 15-åring att sluta tvivla på allt? Han har alltid varit lite osäker och behövt mycket pepp och stöd men nu har det blivit värre. Han frågar mig konstant om han ”tänker rätt” eller om han sagt/gjort något som var dumt. Minnet är det inget fel på, det verkar mer handla om ett tvångsbeteende? Jag blir galen av detta. /Gurra

Gunilla svarar: ”Ni bör söka hjälp”

Jag begriper att frågorna kan driva den mest tålmodig till vansinne. Men tänk dig då att ständigt gå runt med den oron i sig. Att faktiskt hela tiden vara genuint orolig över att en tänker, säger, gör eller är fel.

Jag tror att din tonåring ställer ”försäkringsfrågor”. Det är lätt att tro att svaret på dem ska lugna och trygga. Men ofta stannar det inte vid en fråga och svar utan det fortsätter, hela tiden med nya frågor och svar. Det du beskriver handlar troligen om en form av ångest­problematik som jag tycker att ni bör söka hjälp för. Med rätt stöd går det att göra något åt. 

Prata med din tonåring om att du förstår hur plågad han är av det här och att du verkligen vill vara till hjälp. Att du vill veta vad du kan göra och få stöd i att göra rätt saker. Föreslå sedan att ni tar kontakt med en första linjen-mottagning för barn och unga, psykisk hälsa (finns vanligen på vårdcentraler eller särskilda barn och unga-mottagningar). Titta på 1177 vård­guiden i din Region.

Pelle: ”Hur ska vår dotter kunna bli drogfri?”

Fråga: Vår dotter tog ett återfall i helgen efter att ha varit ren i nästan fyra månader. Hon förnekade först allt men efter att vi tvingat till oss hennes mobil hittade vi bevis på att hon köpt droger. Vi är så besvikna för hon mådde så bra efter sin senaste behandling. (Den tredje i ordningen.) Hon hade börjat planera för att komma tillbaka till skolan och pratade om att börja övningsköra. Vi hade till och med lovat att betala för körkortet om hon höll sig ren. Nu måste vi börja om från början igen. Hur får vi henne att fatta att det är allvar? /Pelle

Gunilla svarar: ”Försök att lära av återfallet”

Jag inser att ni måste ha slitit med detta under lång tid och att återfallet blev en stor besvikelse för alla. Inte minst för er dotter. Det är bra om ni kan prata igenom vad som hände. Vad var skillnaden den här gången, mot de gånger hon faktiskt klarat av att hålla sig drogfri? Såg ni några varningssignaler? Om ni har en pågående behandlingskontakt ska ni förstås ta hjälp där. 

Återvänd till det som faktiskt har fungerat de senaste fyra månaderna.

Det viktigaste nu är att ni återvänder till det som faktiskt har fungerat de senaste fyra månaderna. Ni ska inte börja om från början, ni ska ta med er lärdomar från alla dagar som gått då er flicka varit nykter. Var gemensamt stolta över det i stället för att gräva ner er i det som hände. Lär av återfallet och gå vidare.

Sanna: ”Hon vill inte prata om övergreppet på ridlägret”

”Hon vill inte prata om det som hände”, skriver signaturen ”Sanna” om sin dotter, som blivit antastad av en hästskötare under ett ridläger. Foto: Shutterstock

Fråga: Mitt äldsta barn var med om en jobbig grej i somras. Under ett ridläger blev hon antastad av en av de äldre hästskötarna på gården. Jag fick inte veta förrän lägret var slut och jag blev givetvis förbannad och ledsen.

Nu vill hon inte prata om det som hände, varken med mig eller med skolkuratorn. Hon säger att hon mår bäst av att glömma. Ska jag acceptera det? /Sanna

Gunilla svarar: ”Vi kan inte tvinga någon att prata”

Jag kan förstå din oro och det är mycket bra att du är uppmärksam. Samtidigt kan vi ju aldrig tvinga någon att prata om något som kan upplevas som jobbigt. Behovet och initiativet måste komma från den utsatta. Som närstående kan man visa att det finns hjälp att få om/när stunden för samtal kommer. En klassiker är ju att prata om ämnet i allmänhet, till exempel. ”Jag läste om en person som varit utsatt och som behövde lång tid innan behovet att prata kom. Är det så för dig ska du veta att jag finns här”. På samma sätt kan du prata om hur skuld och skam ofta hindrar den utsatta från att prata.

Det är också viktigt att påminna sig om att alla övergrepp inte blir trauman

Det blir ett sätt att normalisera och skapa igenkänning, vilket kan få din dotter att berätta. Det är också viktigt att påminna sig om att alla övergrepp inte blir trauman. Det beror på flera saker – hur pass grundtrygg den utsatta är från början, relationen till förövaren (är det en närstående är det ofta mer kritiskt) och om övergreppets art. Men givetvis också om hur omgivningen har reagerat. Har en fått bra stöd direkt efter händelsen kan det i många fall räcka.

LÄS MER: ”Min dotter lever i en svinstia – vad ska jag göra” 

LÄS MER: ”Vår 15-åring knäcker hela familjen”