Linda Skugge: Med en rik Täby-pappa följer krav

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Min mormor brukade boka restaurangbord i sin makes namn. Trots att han sedan många år hade varit död. Det kommer jag att tänka på när jag nu för tredje gången läser om en av mina absoluta favoritböcker, som dessutom är som skriven bara för mig och mitt liv: Suzanne Bröggers roman ”Ja!” (om en relation med en mycket svartsjuk man och skriven på det där typiskt skrattet-fastnar-i-halsen-och-blir-till-hulkande-snorgråt-bröggerska sättet som man blir beroende av).

Där skriver hon om den ”stillatigande pakten kvinnor emellan om vad de måste tåla och fördra för att bevara den status som det är att ha en man”.

Ni hajar grejen.

Bara det att även jag dör litegrann. Av att kunna säga ”min man”. Ynnesten att vara så lyckligt lottad att ha en Man. För att med en Man blir man untouchable. Och slipper vara en patetisk, och i andra ögon, desperat kvinna.

Brögger fortsätter: ”De flesta kvinnor har en föreställning om en man, en bild, som de tillbringar sitt liv med att upprätthålla och skydda. Och de är helt beredda att offra, ja, till och med förstöra sitt eget liv för att inte förstöra bilden.”

Skamfyllt kan jag erkänna att jag tycker att det är så hemskt att inte ha en Man (vilken som helst) att jag alltid bär ring på ringfingret. Oftast en jag köpt i en godisautomat för en tia. För att verka upptagen. Och lyckad. Otillgänglig. En som någon älskar så mycket att han har gett en det finaste man kan få: en ring.

Även om det med en killer body likt min tar mindre än två timmar att hitta en villig man tycker jag det är vidrigt att verka vara singel. Lite som att befinna mig i fritt fall. Utan beskydd. Av en Man.

”Vad är en beskyddare? Och vilka är hans kvalifikationer?” fortsätter Brögger. ”Det roliga är: Inga! Han behöver inga specifika egenskaper, varken mod, styrka, skönhet eller intelligens. Han behöver bara kunna en enda sak och det är det svåra: Han ska få en kvinna att välja sig.”

Höger får de fullständigt hopplösa. De tatuerade som dricker för mycket.

Hur männen får en kvinna att välja sig? Jo, medelst (ofta tio år gamla) bilder på Tinder där de skryter med kroppslängd, muskler (som inte längre är kvar när man ses, på grund av musklers färskvara till karaktär), bilar, båtar, klockor, sportaktiviteter som skidor och golf, och båge och gärna rörande i någon äcklig gryta på det viltkött han och grabbarna så klart skjutit i de hälsingska skogarna.

Varför dras kvinnor till status? En status inför den där bröggerska stillatigande pakten? För att bli försörjda? Så att de kan fortsätta med sina icke-jobb i keramikverkstan?

Men tänker de inte på vad som kommer med det? Med en rik Täby-pappa med senaste guldklockan och Tesla följer vissa förpliktelser. Med en rik Täby-pappa måste man gå att ha i möblerade rum. Det vill säga tona ner sig. Anpassa sig. Och värst av allt: lyda!

Över min döda kropp att jag LYDER en man. Eller rättar mig efter hans vilja, önskemål eller tider. Därför sveper jag vänster på alla Tesla-män. Höger får de fullständigt hopplösa. De tatuerade som dricker för mycket. Spelar i något kasst ”band”. Som förmodligen inte har något jobb. Och inga kallingar för att han typ inte har några och kommer med sina ”grejer” i en sopsäck. 

Men eftersom ytterst få män på dejting-apparna vågar visa sig i sin hopplösa prakt letar jag annorstädes. Som när jag nyligen råkade passera ett soppkök i city där jag bland de många som köade för en tallrik korvstroganoff tyckte att det fanns ett par riktigt intressanta män. Av en händelse skulle jag själv tillaga just korvstroganoff samma kväll.

Att vara någon man inte skäms för. En värdefull.

En sträng väninna fick dra mig därifrån. Så att jag inte bjöd hem någon till mitt kyffe i orten, och ba: ”Kom hem till mig och berätta allt du kan om Roky Erickson och 13th Floor Elevators, det gör inget att du saknar ett par tänder.”

Eftersom jag är så präglad av att alltid bli ett ”pikant inslag” i någons fina liv, en sådan som måste ”hållas hemlig” letar jag nu i samhällets bottenskikt efter någon som kan föra mig lite närmare mitt life goal. Att en enda man ska våga stå för mig offentligt. Någon som på sociala medier lägger ut en bild på oss tillsammans med texten ”x år med den här underbara kvinnan”. Att vara någon man inte skäms för. En värdefull.

En sekund går också bra. En sekund med den här underbara kvinnan.

Bara jag får en Man.

LÄS MER: Linda Skugge: ”Tyck inte synd om de sjukt belånade innerstadsborna”

LÄS MER: Linda Skugge: ”Ytterst få kvinnor vill ha en gråtande mjukisbamse”