”Många kvinnor vill bikta sig för mig”

Agneta är den 49-åriga hjältinnan i Emma Hambergs romansvit som har bleknat in i tapeten. Hon är bra för andra att ha; nyttig på jobbet, en trevlig, hjälpsam fru, swishar frekvent till barnen. Men hon själv … finns hon själv ens kvar? Hon har i alla fall kommit på villovägar. Då ser hon en annons i en tidning och drar i väg till Provence, Frankrike, där hon inser att livet är för kort för att inte ha raffiga underkläder, unna sig ost och dansa på borden. Steg för steg får kvinnan kontur. 

Det är förenklat handlingen i Emma Hambergs romansuccé ”Je m’appelle Agneta”, som älskats av så många kvinnor att den förra året blev årets mest sålda pocketbok. Nu kommer uppföljaren ”Au revoir Agneta”. 

– Kanske handlar Agnetas popularitet om att hon bygger på mina läsare. Många kvinnor hör av sig till mig och biktar sig. De berättar historier om hur det är att känna sig osynlig, att ha roliga sidor som aldrig får komma ut, om att vilja ta kliv men inte våga. Och det intressanta är att dessa kvinnor, eller människor, verkar finnas i alla åldrar och klasser. 

Nu kommer andra delen, där du redan tar farväl av henne. Varför lämna en succé? 

– Författarkompisar har sagt att jag är dum som släpper en kommersiell framgång så snabbt, och kanske är det korkat, men jag har en tydlig inre kompass som jag måste följa. Nu talar den om för mig att det är dags för mig och Agneta att sticka i väg åt var sitt håll, ut på egna äventyr. Vi kanske ses igen, men just nu är det tack och au revoir. 

Författarkompisar har sagt att jag är dum som släpper en kommersiell framgång så snabbt.

Det kräver mod att gå sin egen väg, men Emma Hamberg tycks genom livet med iver ha kastat sig in i olika världar och projekt, till synes orädd i livet likväl som jobbet. 

– Livet är för kort för att inte ha så roligt som möjligt, konstaterar hon. 

Och så berättar hon att klostret som Agneta bor i finns i verkligheten. Emmas sambo Patricks morbror Charles Louis bor där. Tidigare tillsammans med sin partner Joël. De två öppnade portarna till sitt kloster, sina liv och sin sinnevärld för henne. Men så i somras kom beskedet att Joël hade cancer i hela kroppen, och i höstas gick han bort. 

– I somras när vi hälsade på pratade jag och Charles Louis om livets förgänglighet, och att man en dag ska dö. Charles Louis menade att man inte ska sluta bygga sandslott bara för att tidvattnet tar dem, man måste fortsätta bygga fantastiska, fantasifulla slott ändå. På samma sätt måste man gå all-in på livet medan man har det kvar, hoppa in i kärlek och allt även om de kan ta slut. Jag tycker att det är ett så klokt sätt att se på tillvaron.  

I sitt sommarprat berättade Emma hur hon själv håller döden hårt i ena handen, för att närvaron av den gör henne modigare. Döden får henne att bejaka livet. 

– Jag använder döden som referens hela tiden, den ger bra perspektiv på saker. Om något känns läskigt, så jämför jag med döden, vilket får mig att inte fega. För just nu lever jag ju, och därför vill jag fortsätta testa, våga, lyckas, misslyckas, fira, sörja … Dessutom vet jag hur radikalt livet kan förändras på en sekund, så det ligger i mitt DNA att slösa med livet.

Det är en lång och trogen tjänst sida vid sida med döden som har lärt henne detta. 2005, när barnen var små, drabbades Emmas dåvarande man Agi av ett virus som attackerade hjärnan. Han fick allvarlig epilepsi, är sedan dess svårt sjuk och har varit nära att gå bort. I tio år kämpade Emma för att hålla ihop familjen. Duktig blev hennes mellannamn. 

– Jag kavlade upp ärmarna och körde järnet. Fast jag hade också roligt. Jag är bra på att leka, exempelvis kunde jag bestämma mig för att laga mig igenom gamla husmorskalendrar för att det skulle vara skojigare att fixa all denna vardagsmat. 

Man gör det man måste, men till slut hade Emma likt Agneta en längtan efter något annat, något mer – och sig själv. 

– Jag kände att jag hade tappat bort mig själv. Jag bodde på en plats med fina människor, men jag insåg att det inte var min plats. Jag längtade tillbaka till mina gamla kvarter i stan och mina vänner.  Ja, till slut insåg jag att jag måste rädda mig själv. Det var superjobbigt, för jag behövde inte bara lämna en man, jag skulle lämna en allvarligt sjuk man. Att jag vågade fatta det beslutet är det modigaste jag har gjort. 

Sett i backspegeln blev det bra för alla. Agi fick ett lugnare hem. Barnen fick möjlighet att väsnas och dra hem kompisar i stora klungor. Och Emma kunde öppna sitt hem och leva den färgglada tillvaro hon suktat efter. 

– Jag slog upp dörren mot livet. 

Hon var också modig nog att våga också kärleken igen. En dag bestämde hon sig för att leva som om hon var med i en romantisk komedi, och den leken fick henne att ta kontakt med en kille hon mött som hastigast i Paris som tonåring. Det var Patrick. Sedan dess är de ihop. 

– Inte i min vildaste fantasi kunde jag drömma om att jag skulle få uppleva en så stor kärlek igen. När jag lämnade mitt äktenskap såg jag framför mig ett liv som mamma, och det var gott nog. Men de senaste tio åren har jag gått från att vara mamma till att bli kvinna. Det kanske var på tiden, säger hon och skrattar till: 

– Tidigare hade jag ingen aning om att det var sådan action på 50-åringar på kärleksfronten. 40-åringar är betydligt tröttare än 50-åringar. Det får mig att undra hur det ska bli när jag är 62! 

Hela den här resan har gjort henne modigare, av det enkla skälet att livserfarenheten nu är en stabil ledstång att hålla i. 

– På engelska säger man ”this too shall pass”. I dag vet jag att det är så. Vissa saker man gör kommer att smärta och vara svåra. Men när tvekan om jag gjorde rätt kommer över mig, så kan jag nu luta mig mot vetskapen att även det här är en period och process, det blir bättre. 

Tidigare hade jag ingen aning om att det var sådan action på 50-åringar på kärleksfronten.

Kuraget kommer även från vissheten om att också grova misslyckanden kan leda till bra saker. 

– När jag blickar tillbaka så är mina stora misslyckanden nästan alltid ursprungsplatser till ny kraft, där har jag tagit kliv i en helt ny riktning. Om jag exempelvis inte hade kört Veckorevyn i botten, så hade jag inte börjat skriva romaner. 

2000 blev Emma chefredaktör för tidningen. Hon lovade att ta bort det utseendefixerade innehållet, slänga ut skönhetsmissarna och släppa in feministerna. Hennes ambition fick applåder, men ekonomiskt var det ingen lysande affär, vilket innebar att hon så småningom tog tillbaka en del av de reportage hon sagt sig inte vilja ha i tidningen. 

– Jag sade upp mig ungefär fem minuter innan jag blev kickad, och gick därifrån skamsen och misslyckad. Jag kände också att jag hade svikit de unga tjejerna. Därför började jag skriva ungdomsböcker för tjejer, där jag inte behövde sälja in skönhetsoperationer samtidigt som jag talade om att man ska vara stolt över sin kropp. Jag skrev dessa böcker med en enorm kraft och vilja, och det blev starten på mitt författarskap. 

Slutsatsen blir att man kanske inte ska vara så snabb att förbanna skithögen man ibland landar i. 

– Ur skit växer nya blommor, ofta sådana som man inte ens har planterat. Man stoppar ner en blåklocka, men upp kommer det en stor, livskraftig solros. 

Men man måste inte skilja sig, byta jobb eller likt Agneta flytta till Frankrike för att vara en modig människa. ”Det är ingen konst att vara modig, om man inte är rädd”, skrev Tove Jansson. Och så är det. Mod handlar i slutändan om att göra saker trots att det verkar läskigt, om att inte låta rädslan stoppa en från att tänja på gränserna och göra livet större. 

– Vad som är modigt skiftar från person till person. Jag är helt orädd vad gäller att byta jobb eller hoppa in i ett filmprojekt, men tycker det är djupt obehagligt med konflikter i nära relationer. Där krävs det mer mod för mig att våga vara ärlig. 

Ett annat exempel är hur Emma förra året för första gången reste ensam. Hon tog tåget till Paris och var där helt solo i en vecka. 

– Det var ett minimalt kliv för mänskligheten, men ett stort kliv för mig. Jag har rest med ungar, kompisar och killar, men aldrig ensam. Jag älskar att ha folk omkring mig, men har nog varit lite rädd för att vara ensam. Nu upptäckte jag hur underbart det var, så i vår ska jag resa till en by någon timme från Paris, bo på hotell och skriva i två veckor. 

Hur får du fatt i ditt mod? 

– Häromdagen hörde jag regissören Ruben Östlund berätta om hur han jobbar. När han väl har en grundidé till en film så börjar han berätta om den för alla möjliga människor, och varje person han berättar för fyller på med sina tankar och idéer. Lite så jobbar även jag, fast i livet. Jag pratar med min kille, mina barn, kompisar, kolleger … Det fiffiga är att jag får olika människors syn på saken, och för varje gång jag berättar bearbetar jag dilemmat och kommer lite närmare svaret på hur jag går vidare.  

Om hon efter skilsmässan längtade in till stan och att få välkomna folk till sitt hem, så innebar förra året en ny förändring. Emma hittade sin drömlägenhet, men att välja att flytta dit krävde beslutsamhet. 

– Om jag förra gången flyttade ifrån barnens pappa, så handlade det den här gången om att jag och mina barn skulle flytta isär. Tvillingarna hade visserligen redan dragit, men minstingen Saga bodde kvar hemma, och flytten innebar att lämna hemmet vi haft tillsammans. Det är en rolig men läskig process, där både jag och barnen ska lära oss att stå på egna ben, där jag är Emma snarare än mamma. 

Och hon säger att om det tidigare var något av en överlevnadsstrategi att gilla att ha huset fullt av kids och vänner, så har hon i den nya lägenheten till sin förvåning upptäckt att det är trevligt att stänga dörren om sig ibland också. 

– Jag har inte samma behov av det eviga springet, jag tror att jag snarare behöver lugn. 

Hur har det varit att sätta den gränsen? 

– Lite knepigt, några kompisar har nog blivit sårade, för jag har haft mindre tid att träffa vänner också. Nu när döttrarna har flyttat har jag ju fullt upp med att dejta dem, både var för sig och tillsammans. 

Om de senaste tio åren var en sorts hyllning till livet där hon förlöste sig själv, så börjar Emma ana att hon nu har behov av andra äventyr. 

– Jag har lagt upp korten på bordet, mina livs-tarotkort, för att se; Vem är jag? Vad vill och mår jag bäst av? Jag vet ännu inte var jag landar, men om mitt liv tidigare liknade ett ”Seinfeld”-avsnitt, så är det en annan tv-serie nu. 

LÄS MER: Tilde de Paula: ”Det var den finaste present jag fått” 

LÄS MER: Paret Billmark om miljonerna – och tomheten