”Numera är vi oskiljaktiga, Gabriel och jag”, säger Mikaela, som fick en omtumlande start på mammalivet.
”Numera är vi oskiljaktiga, Gabriel och jag”, säger Mikaela, som fick en omtumlande start på mammalivet. Foto: Kersti Hilding-Hansen

Mikaela fick ont i magen på semestern: ”Plötsligt födde jag en bebis”

Mikaela, 21, var på semester i Kroatien när hon fick svåra buksmärtor. Mitt i natten åkte hon in till vårdcentralen – och fick veta att hon var gravid. Några timmar senare födde hon sonen Gabriel på sjukhuset i Split. ”Jag trodde att symtomen berodde på stress”, säger Mikaela.

Hemma hos familjen Beckhaus i Klagshamn, Malmö, bjuds på te och kanelbullar. Lille Gabriel på 1,5 år sitter med vid bordet och mumsar nöjt på en bulle medan han kollar barnprogram på tv. Han är en glad liten kille med två kärleksfulla vuxna omkring sig. Och Gabriel kom in i familjen när de som bäst behövde en medelpunkt att glädjas åt. 

Sommaren 2018 bar med sig sorg och smärta, men också omtumlande glädje för Mikaela och hennes mamma Verena. Familjen hade sedan en tid tillbaka levt med vetskapen om att Mikaelas pappa Tobias snart skulle dö. Han hade drabbats av prostatacancer som spritt sig i hela kroppen. De bestämde att han skulle vårdas hemma ända till slutet.

– Jag hade tagit studenten ett år tidigare och sedan dess jobbat på KFC (snabbmatsrestaurangen Kentucky fried chicken, reds anm.). Eftersom pappa var svårt sjuk hela våren kände jag mig deppig och var mest hemma hos familjen på kvällarna, berättar Mikaela.

När hennes bästa kompis Jonna ville att hon skulle följa med på en veckas semester i Kroatien kändes det till en början lockande, men när hennes pappa blev allt sjukare tvekade hon. Båda föräldrarna peppade henne att resa iväg, de visste hur väl hon behövde komma bort och ha kul. 

– Pappa och jag hade haft en ganska komplicerad relation när jag var yngre, lika envisa båda två. Men på slutet hade vi en fantastisk gemenskap, säger Mikaela.

Jag såg att hon gått upp i vikt, men trodde att det var för att hon jobbade på KFC

På söndagen satte sig Mikaela på planet tillsammans med Jonna och hennes familj. Det blev några härliga dagar på stranden i Kroatien med sol och bad. Men under fredagen började Mikaela få ont i magen.

– Jag ringde hem till mamma och sa att jag ville åka hem, jag mådde inte bra och kände mig ledsen, säger Mikaela.

– Jag hade märkt att Mikaela inte hade mått bra under våren, säger Verena. Hon grät ofta, men jag trodde att allt hängde ihop med att hennes pappa var sjuk och att hon inte trivdes på jobbet. Jag såg att hon hade gått upp lite grann i vikt, men var säker på att det berodde på att hon börjat arbeta på Kentucky fried chicken.

Mikaela är en liten och nätt person, bara 155 centimeter lång. Att hon hade lagt på sig lite vikt var det ingen som tyckte var konstigt, tvärtom. Men den där fredagen i Kroatien, när hon bara fick mer och mer ont i magen, väcktes ändå tanken inom henne: Var hon kanske gravid?

De konstaterade att jag var gravid, sedan blev det taxi till ett sjukhus i Split

Mikaela googlade på symtom för graviditet, men sedan slog hon bort tankarna igen, trots att hon inte haft mens på ett tag. 

– Det trodde jag hörde ihop med att jag var så stressad både på jobbet och hemma, säger Mikaela.

– När smärtorna blev värre besökte vi en vårdcentral som hade nattöppet. De gjorde ett ultraljud och konstaterade att jag var gravid, sedan blev det taxi till ett sjukhus i Split. Och när jag kom dit var det dags att föda, säger Mikaela.

Allt gick så snabbt att hon knappt hann reflektera över vad som hände, men hon minns att hon kände sig liten och ensam. Jonnas mamma, som varit med i taxin, fick inte följa med in på förlossningsrummet, och läkaren och barnmorskorna kunde knappt någon engelska. 

Hemma i Sverige låg Mikaelas föräldrar och sov. Men klockan fyra på morgonen ringde telefonen hos Verena och Tobias. Det var Jonnas mamma som ringde för att berätta att Mikaela var gravid och snart skulle föda barn. 

– Mamma fick som tur var tag på personalen över telefon, och när de fick veta hur allt var fick Jonnas mamma komma in till mig. En snäll barnmors­ka som kunde engelska hjälpte mig att föda, säger Mikaela.

Någon bedövning hann hon inte få, Mikaela fick inte ens lustgas. Och klockan 11.20 på förmiddagen föddes Gabriel, en stor och stark bebis på 52 centimeter som vägde 3,5 kilo. 

Min pappa låg i sin sjukhussäng i vardagsrummet, och bredvid låg Gabriel i sin barnvagn

Hemma i Sverige satt Verena som handlingsförlamad. Hon visste inte vad hon skulle göra. Kunde hon lämna sin döende man? Hon ringde sin egen mamma, som genast bokade in henne på första bästa plan till Split. Mikaelas lättnad var stor när hennes mamma kom till sjukhuset.

– Under hela förlossningen hade jag försökt fokusera på att allt snart skulle gå över. Om en dag skulle allt bara vara ett minne, säger Mikaela.

Att föda barn utan förberedelser är förstås en mycket omtumlande upplevelse. När barnmorskan försökte lägga den nyfödda pojken på Mikaelas bröst ville hon först inte se honom. Hon orkade inte, men när hennes mamma dök upp kändes allt lite lättare. 

– Efter en timme, när jag skulle flyttas till ett annat rum, fanns mamma där och då ville jag se honom för första gången.

Mikaela började amma under de dygn de var tvungna att stanna i Split för att med hjälp av generalkonsuln skaffa ett pass till lille Gabriel, men det tog tid innan hon kände det där riktigt starka bandet till sin son. 

– Numera är vi oskiljaktiga, Gabriel och jag. Men jag känner mig berövad på de första månaderna i hans liv, säger Mikaela, som när hon väl kommit hem igen fick särskilt stöd av psykologer för att få hjälp med anknytningen till sitt barn. 

Det tog inte lång tid innan Mikaela hittade rätt i sin mammaroll.

– Psykologerna sa att den känslomässiga koppling de såg mellan mig och mitt barn var ovanligt stark, och Gabriel utvecklades väldigt snabbt och bra. Han fick och får kärlek av hela familjen, säger Mikaela.

Morfar Tobias hann också träffa lille Gabriel. Foto: Privat

Men Gabriels pappa, då? Han och Mikaela hade skyddat sig när de hade sex, och ingen av dem hade en tanke på att Mikaela trots det skulle bli gravid. 

– Hur mycket kontakt Gabriel kommer att ha med sin pappa i framtiden, det får tiden utvisa, säger Mikaela. 

När Gabriel var en och en halv månad gammal dog hans morfar, men mitt i all sorg var glädjen stor över att Tobias ändå hade fått lära känna sitt barnbarn. 

– Min pappa låg i sin sjukhussäng i vårt vardagsrum och bredvid låg Gabriel i sin barnvagn. Det var jättehärligt att pappa fick träffa Gabriel, säger Mikaela. 

– Att jag fick honom är det bästa som hänt mig.

LÄS OCKSÅ! Bästisarna Emelie och Fanny: ”Vi fick barn med samma man”

Överläkaren: ”Alla gravida går inte upp i vikt”

Är det möjligt att missa sin egen graviditet och faktiskt inte veta om att man väntar barn förrän det är dags för förlossningen? Ja, menar Charlotta Grunewald, överläkare och docent vid Karolinska universitetssjukhuset.

Charlotta Grunewald.

– Det förekommer i alla länder. I Sverige inträffar det ungefär 15 gånger varje år att en kvinna är omedveten om sitt tillstånd ända fram tills det är dags att föda. Det är alltså en ovanlig händelse, som personalen inom kvinnosjukvården reagerar extra på, säger hon. 

– Att det inte syns att en kvinna är gravid är inte alls ovanligt. Men det är vanligare att de här oförberedda förlossningarna sker bland överviktiga kvinnor, vilket beror på att några extra kilon då inte märks så väl. Att gå upp mellan tio och tolv kilo är det normala. Men alla kvinnor går inte upp i vikt under en graviditet, och då växer fostret på bekostnad av mamman. 

Men mensen då, och sparkarna ...?

– En faktor kan vara att mensen inte uteblir. Det är inte helt ovanligt med oregelbundna blödningar, särskilt under den första tredjedelen av graviditeten. Objektivt sett rör sig alla barn i mammans mage. En förstfö­ders­ka brukar normalt känna av sparkar från och med vecka 20, men barn rör sig olika mycket. Men det handlar om andra saker då kvinnan inte känner av det. 

Vad beror det på att vissa kvinnor inte märker att de är gravida?

– Studier som gjorts i USA visar att före­teelsen är vanligare bland unga kvinnor. Det finns också både socioekonomiska och kulturella skillnader. En förklaringsmodell kan vara att det handlar om psykologisk förträngning eller att det är en försvarsmekanism, att man inte tillåter sig tankarna på att man är gravid. Inom vården erbjuds alltid extra stöd till den kvinna som föder barn utan att vara förberedd, säger Charlotta Grunewald.

Psykologen: Det är en chockartad upplevelse

Vi bad Eva Tedgård, psykolog och dr i medicinsk vetenskap, att berätta om hur de kvinnor som inte förstått att de var gravida tas emot inom vården.

Eva Tedgård. Foto: Privat / Privat

– Det är en chockartad upplevelse att föda barn utan att vara förberedd, varken känslomässigt eller fysiskt. Under en graviditet sker ett känslomässigt, psykologiskt relationsarbete som kvinnan i det här fallet gått miste om, säger Eva Tedgård.

– Det stöd som erbjuds av spädbarns­verksamheter efter barnets födelse är ­inriktat på att bygga upp relationen mellan bebisen och föräldern/föräldrarna. Behandlingen består av stöd till föräldern när det gäller att reglera barnets känslor, lära sig tolka sitt barns olika signaler och utveckla sin omsorg om barnet.

– Byggstenarna i detta relationsskapande är bland annat ögonkontakt, att hålla sitt barn, amning, närhet och kontakt hud mot hud. Ett sätt att förstärka kontakten mellan förälder och barn kan vara att filma deras samspel, och tillsammans med föräldern analysera interaktionen. Föräldern erbjuds också reflekterande samtal kring sina svårigheter. 

Vill du också berätta något? Mejla till: ameliahordig@amelia.se – Döp mejlet till ”det hände mig”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + kit från The Body Shop för 199 kr. Köp nu!