Kvinnorna som hoppade av ekorrhjulet: ”Så tog vi tag i våra drömmar”

Christina stressade ständigt – men fick en dag nog, flyttade ut på landet och ­startade självhushåll med ­familjen. Eva lämnade det prestigefyllda chefsjobbet för att satsa på sin hobby: skrivandet. amelia har ­träffat två kvinnor som vågade ta chansen att byta ­livsstil mitt i livet. Kanske är det din tur nästa gång?

Christina, 38: ”Jag längtade ut på landet”

Christina tröttnade på stadslivet. Hon och hennes man flyttade ut till en släktgård på Västkusten, skaffade djur och började odla sin egen mat.

Från att ha stressat och jäktat hela livet har Christina i dag funnit ro på gården. Foto: Magnus Carlsson

 

Christina Almén, 38, bor tillsammans med sin dotter Mayla och maken Christer på Brantas gård – som är nästan helt självhushållande, även om hon medger att det händer att hon blir sugen på en hämtpizza. 

Alla grönsaker odlar de själva, men eftersom de ännu inte har några egna mjölkkor köper de sin mjölk av den lokala bonden i närheten. Men livet i samklang med naturen har inte alltid varit självklart. Innan familjen flyttade ut till sin skogsglänta på Västkusten bodde de i en lägenhet i Varberg. Efter flera inbrott fick Christina till slut nog av stadslivet.

– Vi började känna oss lite rastlösa inne i stan. Och så var det så många inbrott. Vi blev av med våra cyklar och däck. Sedan bröt sig någon in i min bil också. Och då kände jag att jag inte ville vara kvar där längre. Så vi kikade på möjligheterna att hyra min farfars gamla barndomsgård som mina föräldrar ägde tillsammans med min farbror, berättar hon.

Bröllopspresenten blev startskottet

Sagt och gjort. Christina och hennes man började röja ur det gamla släkthuset, och ett halvår senare, samma vecka som paret gifte sig, flyttade de ut på landet. I början hade de inte en tanke på att bli självförsörjande. Visst hade de odlat lite tomater på balkongen i lägenheten, men det var också allt. 

Men en speciell bröllopspresent blev startskottet för deras nya liv.  

– När vi flyttade fick vi två mysk­ankor i bröllops­present, eftersom det var så mycket mördarsniglar på gården. Vi fick två tjejer, och då kände vi att vi måste ju ha en kille också. Och sedan blev det 30 ankungar. Och då började det rulla på. Har man ankor, då kan man ha hönor. Har man hönor kan man ha kaniner, säger Christina.

Att ta det stora steget att satsa helhjärtat på ett liv på gården blev naturligt när deras dotter kom till världen. Innan dess var Christina något av en arbetsnarkoman – när andra njöt av semestern jobbade hon extra på festivaler. Men när Mayla föddes kom också en längtan efter ett annat liv. 

– Om vi skulle kunna vara hemma med vår dotter förstod vi att vi måste odla vår egen mat för att hålla nere kostnaderna. Så det var egentligen steg ett. Och vi ville veta vad vi stoppade i henne, men även oss själva. 

Varje dag levererar gårdens höns färska ägg. Foto: Magnus Carlsson

Har du någonsin tvivlat på livet som självhushållande?

– Nej, jag skulle inte vilja byta bort det här mot någonting. Om jag jämför med kompisar så har de visserligen dragit in min årslön på tre månader. Och det är klart att man ibland tänker att det hade varit skönt att kunna unna sig lite lyx i tillvaron. Men vi bygger ju upp vårt eget paradis här hemma i stället, så vi har inte behov av att till exempel åka på semester. 

Vilken är den största vinsten med det liv ni lever i dag?

– Det bästa med vårt liv är att vi är hemma när vår dotter, som i dag är nio, kommer hem från skolan. Hon behöver inte gå på fritids. Hon tar ofta med kompisar hem eftersom de inte heller vill vara på fritids. Och den möjligheten finns ju här. Det är det absolut bästa – att man inte behöver vara borta hela dagarna. 

Eva, 50: ”Jag sa upp mig för att skriva”

Eva var chef inom ­närings­­livet och tjänade bra, men inom henne grodde tanken på att skriva en bok. En dag kunde hon inte stå emot längre – hon sa upp sig och började skriva.

Eva lämnade sitt toppjobb för att satsa på sin passion. Foto: Jezzica Sunmo

– Jag brukar skoja med min man och säga att han trodde att han gifte sig med en höginkomsttagare men fick en fattiglapp. Man blir inte rik på att sälja böcker om man inte heter Läckberg, säger författaren Eva Jarlsdotter, 50. 

För snart tio år sedan lämnade hon sin chefsposition på storföretaget Telia Sonera för att ge skrivandet en chans. Allt började med en idé till en ungdomstrilogi som hon haft i bakhuvudet ända sedan hon var liten. Men med tre små barn att ta hand om och många arbetsresor var tiden för passionsprojektet knapp. 

Till slut blev dock lusten att få skriva ner den historia hon bar inom sig så stor att hon sa upp sig. 

– Jag kände att jag inte trivdes hundra procent på jobbet, och så hade jag den här bokidén som jag hade börjat skriva på under min föräldraledighet, redan när min yngsta dotter föddes. Och den liksom knackade mig på huvudet hela tiden. Den gav mig ingen ro, berättar Eva. 

Bokidén jag börjat på gav mig ingen ro

Men innan hon kunde skriva klart sin romantrilogi fanns det en annan bok som väntade på att bli skriven. För när Eva lämnade sitt jobb inom näringslivet fick familjen minska sina utgifter rejält. Det blev möjligt tack vare det japanska konceptet Lean. 

Metoden handlar om hur du kan sluta slösa bort tid och pengar, samt jordens resurser, för att skapa ett mer hållbart liv. Och på sex månader lyckades familjen halvera sina utgifter och minska sitt ekologiska fotavtryck till en tredjedel jämfört med tidigare. Eva berättar hur det gick till i boken Från frustration till flow med lean@home.

– Jag kände att jag ville göra något meningsfullt. Ett citat jag lever efter är det som FN:s generalsekreterare sa. Han sa att vi är den första generation som kan utrota fattigdom och den sista som kan stoppa klimatförändringarna, säger Eva. 

I dag har Eva mer tid till familjen och har lyckats skapa ett hållbart liv. Foto: Jezzica Sunmo

– Så om jag tackar ja till ett uppdrag eller skriver en bok så tänker jag alltid på hur det kan bidra. Det vill jag kunna svara på när barnbarnen frågar vad jag gjorde åt klimatförändringarna. På samma sätt som vi frågar våra farföräldrar vad de gjorde mot nazismen. Det definierar oss som generation. 

Att Eva i dag kan leva på att skriva och föreläsa om Lean har hon sitt yngre jag att tacka för. Redan långt innan hon hade en tanke på att skriva på ­heltid bestämde hon sig för att inte fastna i ekorrhjulet. 

– Det jag och min man gjorde redan från början var att vi inte köpte det dyraste huset i den dyraste förorten, som krävde två höginkomsttagare. Vi ville kunna klara oss på mindre ifall det behövdes. Vi ville inte vara låsta. Och det tror jag många känner att de är. De fastnar i tanken att det är jätteviktigt att ha en villa för tio miljoner. 

Vad är ditt bästa tips till andra som vill ta steget mot sitt drömliv?

– En grej som jag gjort medvetet är att jag har försökt göra mig onåbar för reklambudskap. Jag försöker stänga av det. För då är det mycket lättare att fokusera på vad jag själv vill i stället för att bli objekt för andras tyckande. Då är det enklare att följa sina egna drömmar, säger Eva. 

Terapeutens tips: ”Så tar du första steget”

Det som utmärker en dröm är att den inte är verklighet. Men det finns de som visar att den sanningen inte alltid är skriven i sten, som Christina och Eva i reportaget här bredvid. Drömmar kan bli verklighet.

Maria Helander, KBT-terapeut tipsar om att börja i det lilla. Foto: Privat

Kanske har du också en dröm som det är hög tid att ta tag i? Det enklaste sättet att komma lite närmare stjärnorna är att börja i det lilla – det säger i alla fall Maria Helander, som arbetar som KBT-terapeut.

– Alla människor har livsvärderingar. Alltså saker och ting som vi har med oss från tidig ålder och som vi tycker är viktigt, säger hon. 

– Men så händer det saker i livet, vi ­kanske får ett arbete eller träffar en partner som inte går riktigt i linje med våra ­värderingar, och då slutar vi att lyssna på de där sakerna som är grundläggande för oss. Och det mår vi inte bra av. Första ­steget är därför att börja tänka på vad det är du behöver för att må bra i vardagen.

Vi måste påminna oss själva vad vi drömmer om

Hjärnan är beroende av upprepningar för att kunna skapa nya tankesätt. Om din dröm hela tiden hamnar i skymundan, mellan barn som ska hämtas eller arbetsuppgifter som måste lämnas in i tid, är det viktigt att du så ofta som det bara går påminner hjärnan om vart det är du faktiskt vill i livet. 

Det kan du göra genom att säga det högt för dig själv eller skriva ner det. Är du en människa som brinner för att hjälpa andra? Eller vill du använda din kropp och mentala styrka som yogalärare? Upprepa då det för dig själv – ofta! 

Glöm inte bort att njuta på vägen 

– Vi fastnar lätt i ekorrhjulet där saker bara händer, så vi måste hela tiden på­minna oss om vad vi drömmer om. Det är också bra att då och då ha ett utvecklingssamtal med sig själv, på samma sätt som man ofta har på jobbet, tipsar Maria Helander. 

– Fråga dig själv var du står i dag och var du vill befinna dig om fem år. Vill du bo kvar i samma lägenhet, vara kvar på samma jobb eller fortsätta i samma relation om fem år? Det finns mycket kraft att hitta i de svaren. 

Men det kanske viktigaste tipset för att nå dit man vill är att inte glömma bort att faktiskt njuta lite på vägen också. Det ligger något i Karin Boyes diktrader: ”Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” 

Hur ska man då bete sig för att ändå närma sig sin dröm?

– Dela upp den i lite mindre delmål så att det inte blir ett för högt berg att bestiga, uppmanar Maria Helander.

– Det är ett sätt att också hjälpa hjärnan att se det som något roligt. Fira när du lyckas med ett delmål och se det som en njutning att du faktiskt är på väg mot ditt drömliv.

LÄS OCKSÅ: Alicia, Emelie och Fredrik: ”Vi är tre i den här kärleksrelationen”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av amelia + halsband från Smycka för endast 199 kr. Köp nu!