När Kristin är stressad syns det inte utanpå. ”Jag brukar lyssna på yogamusik för att sänka pulsen”, säger hon.
När Kristin är stressad syns det inte utanpå. ”Jag brukar lyssna på yogamusik för att sänka pulsen”, säger hon. Foto: Magnus Ragnvid

Kristin Kaspersen: ”Jag har en hyperaktiv personlighet”

Under coronakarantänen har hon skrivit en ny, personlig bok om självkänsla, bekräftelsebehov och relationer. För amelia berättar Kristin Kaspersen om hur hon hanterar stress och om tankarna kring att träffa kärleken. – Jag skulle älska att någon hade tagit fram ett glas rött på kvällen, säger hon.

I pandemitider sker de flesta intervjuer över telefon eller videosamtal, därför är det glada nyheter att Kristin Kaspersen vill träffas på riktigt. Inget videosamtal kan ersätta ett riktigt möte, öga mot öga. Med goda avstånd till varandra och omgivningen möts vi på en behagligt fredagssorlig restaurang vid Stureplan i Stockholm. Kristin berättar att hon blev sjuk i covid-19 i mars och hör till de lyckligt lottade som har antikroppar.

- Jag hade feber varannan dag, men jag kände mig egentligen inte särskilt sjuk. Ibland gick febern upp mot 39 grader, och jag som aldrig har feber annars tyckte att det var lite konstigt. Jag fick veta att det är vanliga symtom och att det kan hålla i sig rätt länge. Totalt var jag sjuk i sex veckor och jag var ganska trött, så det var svårt att skriva, men lagom till sommaren blev jag bra och då kunde jag fokusera helt på boken igen, berättar hon.

När vi ses har Kristins självhjälpsbok Vägen till att leda mig själv ... via stigar, berg och snår (Harper Collins) precis gått i tryck. För en timme sedan, närmare bestämt. Hon har även hunnit spela in ett avsnitt av sin podd Kristin Kaspersen nyfiken på under förmiddagen.

- Jag har jobbat till tolv, halv ett på nätterna den senaste tiden, och i natt skrev jag ända till klockan tre så det känns i nacken. Nu när jag kommer ut känns det helt underbart att se människor, säger hon.

Det strålar om Kristin, så där som det gör om vissa människor.

Hennes leende är äkta och varmt. Och ingen skulle kunna gissa att hon har jobbat till långt in på nätterna den senaste tiden.

- Det är så lustigt hur allt hopar sig ibland. Det har varit en del krångel, datorn kraschade till exempel i sista sekunden. Och jag som skriver så mycket om stress, hur man hanterar stress och hur man ibland skapar stress själv ... Fy fan vad jag har fått träna på det nu, säger hon och skrattar.

Allt sker inom mig med tiotusen tankar samtidigt

Det märks inte att du är stressad.

- Jag verkar nog inte stressad utåt, och jag tror inte att många upplever mig som stressad. Jag har lärt mig att hantera min stress, men jag är en hyperaktiv personlighet. Allt sker inom mig med tiotusen tankar samtidigt.

Vad händer med dig, på insidan?

- Jag kan inte tänka klart när jag blir stressad. Då behöver jag bara lugna ner mig och släppa jobbet ett tag. Jag tar en promenad med hunden, går och tränar eller äter något. Även om jag har en deadline så måste jag släppa det för en liten stund.

Vad gör du mer för att hantera stressen?

- Allt blir bra till slut, det är det enda jag tänker på. Det skiter sig ibland, men då får man bara hitta en lösning. Jag lyssnar på en särskild yogamusik, som jag upptäckte när jag var gravid med min äldsta son för 16 år sedan. Det är skönt att ha i bakgrunden när jag har stressiga dagar, för att hålla pulsen nere. Men framför allt försöker jag tänka att det löser sig - jag är väldigt lösningsorienterad och det underlättar nog mycket för mig.

I den nya boken berättar Kristin om hur vi, genom att lära oss att leda oss själva, kan må och prestera bättre. Hon delar med sig av sina egna erfarenheter och minnen, och berättar om hur hon har byggt upp sin självkänsla.

Det är en ganska personlig bok som du har skrivit.

- Ja, den utgår från mitt liv. Vi är alla olika och jag vill inte vara den som säger till andra hur de ska göra, men om jag berättar om saker som hänt i mitt liv så kanske någon har varit med om en liknande upplevelse och kan känna igen sig. De verktyg jag använt mig av kanske kan inspirera eller ge en ledtråd till hur man kan förändra och hjälpa sig själv.

Boken är något av ett pandemiprojekt. Kristins samtliga uppdrag som föreläsare ställdes in mellan mars och september och för första gången någonsin stod hon utan jobb.

- Jag tänkte att, utöver att vara försiktig och visa hänsyn förstås, så kan jag inte påverka situationen. Jag kan inte göra något - så vad kan jag göra, förutom att sova ut och rensa garderoben? Det blev en möjlighet för mig att ta tag i saker som jag inte hunnit med tidigare. Min podcast hade jag kanske inte startat annars, och så har jag ju haft tid att skriva den här boken.

Du skriver om att du började bygga din självkänsla när du blev mamma. Varför gjorde du det?

- För mig var det tanken på att om jag ska vara en förälder och förebild och visa vägen för mina barn och står jag där, jätteosäker i mig själv, det är ju inte så bra. Jag kände att jag ville vara en bra förebild. Men jag är glad att jag har haft mina svackor i självkänslan innan, det har gett mig erfarenhet. Oavsett om det är hormoner i tonåren eller något annat som orsakat det så går det upp och ner. Jag hade en bra självkänsla när jag var liten, men den försvann i tonåren. Sedan hade jag svårt att hitta tillbaka, men jag förstod inte riktigt det förrän jag fick barn. Det var först då jag insåg att det var den delen av mig som vacklade.

Önskar du att du hade börjat jobba med din självkänsla tidigare?

- Nej, egentligen inte. I det liv jag hade då så mådde jag bra. Men under mina ledarskapsutbildningar som jag har gått kan jag absolut önska att jag känt till vissa saker innan jag blev mamma. Men jag tror att jag har varit helt okej, visst har jag gjort mina misstag, absolut, men det gör vi alla under resans gång.

Kristin berättar att hennes intresse för människans psyke inte handlar om att hon själv mår dåligt eller har haft det tuffare än andra. Det är ett intresse som vilket som helst, förklarar hon.

- Jag är intresserad av hur vi människor fungerar både fysiskt och psykiskt, precis som en datanörd som älskar datorer eller en bilfantast som älskar motorer. Jag älskar människan och kroppen, och jag reflekterar och analyserar mer än många andra för att det är spännande. Om jag har ont så tänker jag till exempel: ”Vad kommer det här ifrån?” Jag biter inte bara ihop. För att må bra behöver jag veta vad jag behöver. Jag menar inte att jag är överanalytisk eller en hypokondriker, det handlar om en nyfikenhet. Det är positivt att vara sin egen detektiv för att inte göra om samma misstag, utan lära av dem istället.

Kristin började bygga upp sin självkänsla som vuxen. ”Jag hade en bra självkänsla som liten, men den försvann i tonåren.” Foto: Magnus Ragnvid

Får du axla terapeutrollen i kompiskretsen?

- Nej, det gör jag inte, och jag tycker inte att man ska göra det om ingen ber om det. Däremot tycker jag att det är intressant ibland, att ställa frågor när vi sitter och diskuterar. Jag skulle aldrig säga att någon ska göra på ett visst sätt, men det är spännande att ställa frågor för att locka fram vad personen egentligen vill och menar. Det är viktigt att lyssna och ha fokus på den som berättar utan att ta upp sig själv hela tiden. Förr var jag väldigt duktig på att vara den som sa ”Ja, jag känner igen mig i det där” och så berättade jag min jäkla story!

Åh, jag vet, det är så lätt att hamna där, att man börjar prata om sig själv ...

- Ja! Kan man inte bara vara tyst och lyssna? Jag har gjort det där jättemycket, men det har varit med goda intentioner. Det har inte handlat om att jag vill prata om mig, utan en vilja att förmedla att ”du är inte ensam” och visa att jag förstår. Men man behöver ju inte alltid göra det genom att berätta sin egen story, ofta räcker det med att säga att man förstår att det är jobbigt och att det är okej.

Jag kände att jag knappt hade tid att se på tv med barnen

Vilket har varit ditt största vägskäl i livet?

- När jag fick barn förändrades ju livet. Och när jag flyttade in till stan till en lägenhet efter att ha bott i hus i många år. Vi bodde i sexton år i Sollentuna och jag flyttade in till stan för fem eller sex år sedan. Det var en stor omställning. Vi älskade huset men det var alldeles för stort, och jag skulle ensam sköta allt. Det tog extremt mycket tid och jag fick jobba trippelt för att jag skulle ha råd att bo där. Till slut kände jag att jag knappt hade tid att titta på tv eller göra något kul med barnen, för det enda jag gjorde var att ta hand om trädgård och olja altanen och allt vad man ska göra. Då flyttade vi in till stan och det är så mycket lättare - man kommer hem och stänger dörren om sig, det är jätteskönt. Ibland saknar jag lugnet, men då är det ju bara att åka till Järvsö.

Kristin har beställt en stor sallad till lunch och serveras en tallrik proppfull med färgglada grönsaker. Hon tackar vänligt för att personalen fixat hennes specialbeställning och berättar att hon är mitt i sin årliga hälsomånad.

- Jag tycker att november är en så otroligt skön återhämtningsmånad. Då dricker jag inget vin eller kaffe och jag äter mest bara grönsaker, hur mycket som helst.

Märker du skillnad när du lever så här?

- Ja, verkligen. Som i morse, när jag vaknade innan klockan ringde trots allt jobb på sistone. Den första veckan får jag lite ont i huvudet för att jag inte dricker kaffe, men det går över och jag mår väldigt bra.

I boken skriver du om antaganden och hur lätt vi skapar oss bilder av varandra. Händer det ofta att människor antar saker om dig?

- Ja, så är det och det är ju inte för att människor menar illa. Det hör nog till när man är en offentlig person. Ett exempel är en sak som hände nyligen. Det var en tjej som hade skrivit elaka kommentarer om mig på Instagram. Jag är väldigt förskonad från sådant, men hon hade skrivit några grejer, och så skrev hon plötsligt ett meddelande och ville be om ursäkt. Hon berättade att hon hade förändrat sin bild av mig när hon läste om att jag åkte färja för första gången sedan Estonia-olyckan. Då hade hon förstått att jag också har en sårbarhet. ”Jag har bara antagit saker om dig och jag ber om ursäkt för det”, skrev hon.

Vad fint av henne att erkänna det. Tycker du att det är svårt att visa sårbarhet offentligt?

- Ibland frågar folk varför jag inte lägger ut bilder när jag mår dåligt, varför jag bara visar när jag mår bra. Men nummer ett så mår jag inte dåligt särskilt ofta, och nummer två, som folk inte alltid förstår, är att jag får löpsedlar om jag skulle antyda något sådant. Om jag är ledsen eller förbannad någon dag så kanske jag låter bli att berätta det av den anledningen. Säg att jag mår dåligt i två timmar, då vill inte jag att den lilla biten av mitt liv ska hamna på en löpsedel.

Folk frågar varför jag inte lägger ut bilder när jag mår dåligt

Jag förstår det. Med tanke på den där kommentaren som du berättade om så känner jag att jag måste fråga om din rädsla för att åka färja. Vill du berätta?

- Jag reste med Estonia en månad innan hon sjönk. Och när olyckan inträffade var det så många vittnen som beskrev miljöerna i båten. Jag kom ihåg allt så tydligt, pelarna, dansgolvet, akvariet i matsalen som jag satt bredvid när vi åt ... Jag hade hytten längst ner i mitten ... Sedan dess har jag inte åkt färja, förutom en gång till Åland när jag skulle föreläsa och då var jag väldigt rädd. Mamma och Malin (Kristins syster Malin Berghagen, reds anm.) reste på en kryssning i Karibien men jag ville inte följa med, det kändes inte rätt. Nu vill jag börja bemästra det här, så i somras åkte jag till Gotland med färja. Det var inte särskilt rogivande och jag ville inte åka på kvällen, för jag vill kunna se om jag ska simma, men det gick bra. Och jag älskade Gotland, så jag kommer att åka dit igen. Jag hade bara varit där två gånger tidigare, och nu har jag varit där fyra gånger sedan i juli. Det var en så fin upptäckt, och jag hade en fantastisk sommar!

När vi träffas är det den tiden på året när folk gör upp jul- och nyårsplaner. För många är planerna oklara in i det sista på grund av pandemin, och Kristin hör till dem som inte riktigt vet hur det blir i år.

- Barnen firar med sin pappa i år och jag hade tänkt åka till min pappa i Norge. Nu vet jag inte om det går, på grund av restriktioner och karantän. Om jag inte kan åka till pappa så firar jag i Järvsö med Malins familj (systern Malin Berghagen, reds anm.). Jag är så van vid att bara fira med mina barn vartannat år och då brukar jag alltid göra helt andra saker, syrran och jag har varit i New York och haft hur kul som helst, vi har åkt skidor i Åre och gjort en massa roliga saker, men i år blir det annorlunda ... Jag är säker på att det blir hur bra som helst, oavsett vad jag gör.

Var det smärtsamt att inte fira med barnen som nyseparerad?

- Jo, jag skriver faktiskt om det i boken, om när jag var rädd för att inte få fira jul med min första son. Julen är den enda högtid jag hade som liten som alltid har varit densamma. Mamma och pappa bestämde att jag firar jul med mamma och nyår med pappa, vilket har funkat jättebra och jag har verkligen älskat varje jul. När jag då skulle fira första julen som separerad så hade vi inte bestämt hur vi skulle göra, och jag ville så himla gärna fira jul med min son. I tre veckor gick jag och förberedde mig för att ta den här konflikten. Jag är så konflikträdd, eller jag var det innan jag lärde mig om
konflikthantering, så jag hade skapat en jättegrej om hur han (Kristins ex, reds anm.) skulle reagera och hur arg han skulle bli. Jag trodde att han skulle säga att han också ville ha julen, jag vet inte varför. Min terapeut sa att nu kommer du inte tillbaka hit förrän du har pratat med honom, så jag bestämde mig för att ta upp saken. Och när jag äntligen hade samlat tillräckligt med mod för att göra det så sa han bara: ”Jag förstår det, och det är inga problem alls. Du är mycket mer julig än vad jag är.” Så där hade jag gått och förberett mig för något som bara existerade i mina tankar. Konfikträdsla och antaganden - det är ingen bra kombination.

” Jag ser fram emot att dela vardagen med någon, att någon skriver ett sms ... Och kaffe på sängen.” Foto: Magnus Ragnvid

Är du fortfarande konflikträdd?

- Nej, det kan säkert vara konflikter som jag tycker är obehagliga, men jag har jobbat bort konflikträdslan. Jag kan nästan känna att ”fan, vad härligt att få lösa den här konflikten.”

Du är singel, eller hur?

- Ja, jag är singel.

Jag klarar mig utmärkt, men jag tänker inte att jag ska leva ensam i resten av livet

Du har varit singel länge och verkar väldigt trygg och nöjd med ditt liv. Tror du att det blir svårare att träffa någon då, när man redan har det så bra, liksom?

- Jag klarar mig utmärkt, men du behöver någon för närhet och någon att dela vardagen med. Jag tänker inte att jag ska leva ensam i resten av livet, och jag skulle älska att be om hjälp med saker eller att någon har tagit fram ett glas rött på kvällen ... Men jag har ett väldigt bra liv så ska jag träffa någon, då ska det vara bra!

Vad är det i ett förhållande som du längtar mest efter?

- Jag går inte runt och längtar. Men det jag ser fram emot är att dela vardagen med någon, att någon skriver ett sms; ”Hur har det gått idag?” - och kaffe på sängen är ju inte tråkigt ... Jag hade min kompis Linn Hegdahl, som är dansare i Let's dance, boende hos mig i två månader. Det var fantastiskt när jag skrev boken, då hade hon plötsligt lagat mat, vilket var en jättelättnad när jag jobbade som mest. Och nästa gång var det jag som hade fixat. Då kunde jag känna att åh, vad det är mysigt att bo tillsammans med någon, att det finns någon som bryr sig om en. Att ha någon att prata med, eller bara vara tyst med. 

LÄS OCKSÅ: Carola Häggkvist: ”Min man får inte älska stålar, beröm eller andra kvinnor”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + trådlösa hörlurar för endast 199 kr. Köp nu!