– Mina skolelever är nyfikna och frågar ibland vad jag gör när jag inte är deras fröken, säger Johanna, som till vardags är lärare.
1 av 2: – Mina skolelever är nyfikna och frågar ibland vad jag gör när jag inte är deras fröken, säger Johanna, som till vardags är lärare. Foto: Freddy Billqvist
2 av 2

Johanna, 44: ”Jag är textillärare och prästinna”

Johanna är mamma, textillärare, silversmed ... och prästinna. Och för henne är den andliga inriktningen ingen hobby, det är en högst medveten livsstil som genomsyrar allt hon gör. Johanna leder ceremonier vid fullmåne och bjuder in både prästinnor och andra människor, andeväsen och änglar. – Jag har fått ett budskap från andevärlden. Det är dags att stärka de feminina krafterna i världen, säger hon.

Johanna Stjerndahl har förberett sig för intervjun genom att meditera och trumma kvällen före. Att balansera ett hektiskt vardagsliv – som mamma till Isak, 12, och Vide, 10, jobbet som silversmed och textillärare – med schamanska tekniker är inte bara självklart, utan nödvändigt för henne. 

– De här teknikerna använder jag för att få kontakt med mig själv, mina guider och Moder Jord, Gudinnan, förklarar Johanna. 

Hur reagerar din omgivning på det?

– När jag säger att jag är prästinna i dag blir reaktionerna inte alls som förr, då folk blev förvånade. Nu har det blivit mer normaliserat och jag upplever att folk är mer uppriktigt nyfikna. Troligtvis på grund av sekulariseringen.

– Mina skolelever frågar ibland vad jag gör mer än att arbeta som deras fröken och de är barnsligt nyfikna. De ställer direkta frågor utan värderingar. Jag svarar och då nickar de bara och säger jaha. 

Allt började när jag var barn och åtföljdes av tre änglar

Och dina barn, vad tycker de?

– De har alltid fått vara med. När jag håller ceremoni så brukar de dock inte vara med, mest för att de inte tycker att det är så roligt längre. Men min yngsta brukade tycka att det var roligt att trumma, och så älskar han eld. 

Andligheten har alltid varit ett naturligt inslag i Johannas liv.

– Allt började när jag var barn och åtföljdes av tre änglar. Så småningom försvann de, men när jag var i 15-årsåldern och började meditera återfick jag kontakten med andevärlden.

Några år senare gick Johanna en utbildning i kristallhealing. Det ledde till att hon blev silversmed och började tillverka helande smycken.

– Alla kristaller har olika frekvenser och egenskaper. Deras energi är alltid otroligt kärleksfull. Kristallerna hjälper oss med att förbättra kontakten med oss själva, ger oss styrka och mod att våga arbeta vidare. 

Johannas nästa projekt är att bygga en svetthydda enligt den schamanska traditionen. – När man kommer ut är man pånyttfödd. Foto: Freddy Billqvist

Genom en vän fick Johanna tips om en prästinnekurs som hölls av en ­tidigare präst i Svenska kyrkan, Eta Christensson. Sedan dess håller Johanna inte bara ceremonier, utan är även vigselförrättare, ger människor vägledning och leder samtalscirklar. 

– Hade vi ”kommit ut” för några hundra år sedan skulle vi ha blivit brända på bål. Men jag har fått ett budskap från andevärlden om att det är dags att stärka de feminina krafterna i världen för att få mer balans. Därför gör jag den här intervjun.

Detta budskap kom till Johanna inför en fullmåneritual vid Ale stenar i Ystad. Ceremonierna kan även äga rum på någon annan plats i naturen, eller hemma hos Johanna. Inte bara prästinnor deltar. Även andra personer, både kvinnor och män, kan bli inbjudna att delta. 

Hur går det till när ni träffas?

– Inför en ceremoni mediterar jag och trummar för att resa inåt och få veta vad den kommande fullmånen har för budskap till oss, och vad som rör sig i väven. Detta skriver jag ner i min inbjudan till ceremonin. Mellan min inledning och avslutning kan andra intentioner komma upp spontant. 

Innan ceremonin börjar måste alla deltagare visa respekt för platsens väktare, som kallas ”rådare” och är gamla energier och andeväsen som finns där för att skydda platsen.

– Vi går in i en ”helig space”. Därför ber jag rådarna om lov först. Men jag bjuder också in änglar, guider eller andra som jag vill hämta kraft från. 

Även elementen – eld, luft, vatten och jord – måste vara närvarande. När jag känner att en osynlig mur sänks för att släppa in oss så kan vi börja.

Inför ceremonin, som brukar pågå i två–tre timmar, ställer sig alla i en cirkel och håller varandras händer. Sedan grundar de sig genom att visualisera rötter som växer från fötterna ner i jorden, ända till Moder Jords hjärta, samtidigt som de tar in energi från Fader Himmel genom hjässan. 

– Alla känner in kärleken i sitt eget hjärta. Sedan för man ut den i höger hand, berättar Johanna.

När jag har mens vänder jag mig inåt och hämtar energi

– Energin går runt i cirkeln tills den kommer tillbaka till en själv. Då tar man emot den med vänster hand och för den vidare upp i hjärtat igen. Därefter cirkulerar energin runt så att vi blir ett. När kärleken och närvaron blir tillräckligt stark kan vi öppna våra hjärtan och dela det som kommer upp. Vi har en tillit till att det tas hand om på bästa sätt av andevärlden. Jag hämtar hem mig själv vid varje fullmåne.    

Lever cykliskt

Johanna firar också höstdagjämning, midvinter, vårdagjämning och midsommar. Att leva cykliskt innebär att hon anpassar sig till årstiderna, till exempel genom att äta säsongsmat. Men hon följer också naturens växlingar. På hösten, då allt går i dvala eller dör, tar hon det lugnare. 

– När skördeperioden är över firar vi samhain. Det är en keltisk högtid då det är lättare att komma i kontakt med andevärlden och som markerar övergången till den mörkare årstiden. Vi förbereder oss inför vintern och mediterar över vad vi vill inför nästa år. Våren står för fruktsamhet. På midsommar firar vi värmen och att livet är som rikast. 

Hyddan täcks med filtar – det blir som en livmoder

Även kvinnor är cykliska, påpekar hon. Johanna tycker att vi borde tänka mer på det – och inte boka in för många aktiviteter under menstruationen, utan i stället meditera och promenera i skogen.  

– Man ska vara rädd om sig! När jag har min mens vänder jag mig inåt och hämtar energi. Jag jobbar med mig själv, inte mot.

Att vara prästinna handlar för Jo­hanna om kontakten med den aspekt av tillvaron hon kallar för Moder Jord, Gudinnan, och om att vara en kanal mellan andevärlden och vår värld. 

– Jag förmedlar budskap men ser mig också som en själavårdare. 

Johanna är också religionshistoriker. Hennes examensarbete handlade om schamanism. Ett schamanskt verktyg som hon ska börja tillämpa är svetthyddan, som används i många religioner. 

Vad är en svetthydda?

– Man bygger en hydda av grenar och täcker med filtar, så att det blir som en livmoder med totalt mörker inuti. Utanför tänder man en eld där man lägger stenar. Efter flera timmar bär man in stenarna i svetthyddan och lägger salvia på. Då uppstår riktiga fyrverkerier! Sedan jobbar man med sina intentioner och delar med sig av dem till de andra deltagarna. När man kommer ut är man pånyttfödd.

Medan Johanna planerar för svetthyddan och nästa fullmåneceremoni gör många andra prästinnor i världen detsamma. Kanske möts de i Glastonbury, England eller på eventet International Priestess Convocation 2021 (convocation betyder samling eller församling) på Kreta. 

Hur utvecklar man sin inre prästinna?

– Googla. Prova dig fram. Allt funkar inte för alla. Man ska också vara medveten om att utbildningen är en ram, där man sedan måste utveckla sig själv på egen hand, och fundera över hur man kan verka i det stora och det lilla.

Johanna klär sig inte på något speciellt sätt till vardags, men hon bär alltid en sorts vigselring. Den är en symbol för att hon har sagt ja till att arbeta som prästinna, till sig själv och sin väg och till att alltid vara sann mot sig själv. 

Att bo nära naturen är viktigt för henne, så när hon träffade sin pojkvän Niclas flyttade de till en gård ute på landet. Och hennes tro omfattar även män. 

– Vi lever i en tid då en ny, feminin energi är på väg in i världen. När vi kvinnor är i balans och hittar vår kraft kan vi möta männen på ett nytt sätt. Ju stoltare och vackrare vi vågar vara, desto mer ger vi dem möjlighet att vara sig själva. Men de måste också göra sitt inre arbete. 

Vad består det arbetet av?

– Det är samma inre arbete som alla kvinnor borde göra. Det är att våga gå in i sin sanning och välja hjärtats väg. Och vad betyder det? Jo, att våga vara sann. Att våga möta sina rädslor och inte springa ifrån dem. Att våga dyka ner i sina sår och våga möta det som vi har gömt djupt nere i vårt inre, säger Johanna. 

– Först när vi kan acceptera alla våra fel och brister och älska även dem, hela oss själva, så kan vi älska andra.

Johannas livsval må vara uråldrigt, men det ligger också i tiden nu när klimatet har blivit en sådan avgörande fråga.

– Man kan säga att jag ägnar mig åt miljöfrågor och att jag jobbar med hållbarhet. Som prästinna i Moder Jords tjänst verkar jag för helheten. Om jag mår bra i mig själv mår planeten också bra. Jag är säker på att vi alla sitter ihop, så ju fler människor som ”vaknar”, desto större blir ljuset. 

Forskaren: ”Ockultismen är mer accepterad nu”

Foto: Privat

Olivia Cejvan forskar i religions­historia vid Lunds universitet. Hon ­är specialiserad på den så kallade wicca-rörelsen, en naturreligion vars utövare – som kallar sig wiccaner och/eller häxor – tillber Gudinnan. 

Har intresset för den här sortens alternativa andlighet vuxit på sistone?

– Man måste komma ihåg att det är skillnad mellan att konsumera ockult populärkultur – vilket ibland kallas för ”occulture” – och att ägna sig åt praktiskt utövande av ritualmagi och ingå i en sammanslutning eller häxcirkel, en så kallad coven, säger hon.

– De utesluter dock inte varandra. Ofta väcks ens intresse för det ockulta genom att man stöter på det i form av skönlitteratur, film och sociala medier. Det kan också vara så att ockultismens närvaro i populärkulturen bidragit till att göra den mer accepterad i samhället. 

Är det här något som är speciellt för kvinnor?

– En generell tendens som vunnit mark är andlighet som kretsar kring gudinnor och lyfter fram häxan som positiv symbol, och ger kvinnor utrymme att leda och undervisa, till exempel som prästinnor inom wicca-rörelsen.

– Ända sedan 1800-talet har det funnits utrymme för kvinnor att inta ledarpositioner i ockulta grupper, teosofins grundare Helena Petrovna Blavatsky är ett tidigt exempel på detta. Det finns även manliga utövare, men det är svårt att uttala sig om hur könsbalansen ser ut i procent eftersom det varierar mellan grupper och länder. 

Hur ser kvinnans ställning ut inom wicca?

– Kvinnlig auktoritet och ledarskap inom wicca är närmast en självklarhet, även om det ofta finns en idé om att en man och en kvinna tillsammans ska leda ett coven, som överstepräst och översteprästinna. Det speglar den balans mellan den maskulina och feminina kraften, Guden och Gudinnan, solen och månen, som är central i den wiccanska läran. 

– Inom den irländska Aine-traditionen (som kretsar kring gudinnan Aine, starkt förknippad med midsommar, reds anm.) som jag också studerar är biologiskt kön inte viktigt. En kvinna kan dra ner en gud i sin kropp i ritualen som kallas ”dra ner solen” och en man kan på motsvarande sätt ”dra ner månen” och låta gudinnan tala och agera genom honom. 

– Det är fler kvinnor än män som är aktiva inom Aine-traditionen och de flesta coven leds av kvinnor, men samma typ av uppgifter och roller finns även för män, säger Olivia Cejvan.

LÄS OCKSÅ: Mia, 45, jobbar som medium: ”Ibland har jag andlig mingelafton”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + solskydds-kit från Nivea för 199 kr. Köp nu!