Jenny Alversjö: ”Stroken förändrade mitt liv”
För ett och ett halvt år sedan tog hennes liv en otäck vändning. Jenny Alversjö drabbades av en stroke. För amelia berättar hon om den tuffa tiden, om mobbningen i barndomen och om kraften i sann kärlek.
– Han har sett mig i mitt sämsta skick och älskar mig ändå.
Åskknallshuvudvärk kan vara ett tecken på något allvarligt. Det fick programledaren Jenny Alversjö lära sig den 27 oktober 2019. Hon gick runt hemma i myskläder och tänkte ha en chill söndag tillsammans med kärleken Anders. De skulle kolla på en presskonferens från Vita huset. Hon satt i soffan när hon kände huvudvärken smyga sig på. Konstigt, hon som haft en så lugn helg. Jaja, det brukar fixa sig med en värktablett. Hon hann precis gå till badrummet och svälja den när smärtan slog till, det var som om någon körde en dolk rakt in i hjärnan. Van vid smärta tänkte hon ändå att det bara är att rida ut den, smärta brukar klinga av. Men den avtog inte. Alls. Eskalerade möjligen. Till slut ropade hon på Anders, som hjälpte henne att lägga sig ner, men då blev det om möjligt ännu värre. En varm dusch då, det kanske skulle hjälpa? Men, nej.
– Det var oerhört obehagligt. Jag kunde knappt lyfta händerna och började må illa. Då sa Anders att nu får du säga vad du vill, men vi åker in, berättar Jenny.
Så de tog en taxi som körde i ilfart till Danderyds sjukhus. Och trots att Jenny försökte ursäkta sig, som om hon upptog onödig tid där på akuten, så förstod kvinnan i receptionen direkt allvaret, tryckte på larmknappen och ett team kom springande. Jenny hade fått en stroke, en hjärnblödning. Läkaren sa att det kommer att bli lite ståhej runt dig nu, vilket blev starten på flera dagars intensivvård, en rad undersökningar, röntgen och så småningom två ganska riskfyllda operationer.
– Men så fort jag hade fått morfin och smärtstillande försvann smärtan, och då kändes det konstigt att något så allvarligt hade hänt i min kropp.
Det berodde inte på stress – jag kunde lika gärna ha varit en mindful yogalärare på Bali
Ja, Jenny var vid den här tidpunkten 45 år. Hon försökte röra på sig varje dag, stod upp och jobbade och åt nyttigt, på gränsen till tråkigt, på grund av sin matallergi. Hon var i god form, helt enkelt. Knappast i riskzonen för att drabbas av något allvarligt.
– Nu vet jag att var sjuttonde minut får en svensk en stroke, och att vem som helst kan drabbas, säger hon.
Vet du varför just du fick en stroke?
– Jag hade en medfödd aneurysm, ett artärbråck. Det är inte ovanligt, men om det brister kan det bli allvarligt. Bland det första jag frågade läkaren var om det var livsstilsrelaterat, typ att jag hade stressat för mycket, men nej. Jag kunde lika gärna ha varit en mindful yogalärare på Bali och ha drabbats.
Det handlar om att vi alla har små medfödda svagheter i våra kroppar. De flesta dyker aldrig upp till ytan, men ibland har man otur. Jenny säger att hon ändå hade tur i oturen.
– Ja, redan på sjukhuset kom tänk om-tankarna. Tänk om vi inte hade åkt in så snabbt. Dessutom hade jag och Anders precis kommit hem från en härlig resa till New York. Tänk om jag hade fått min stroke ombord på planet över Atlanten istället. Då kanske jag inte hade suttit här idag. Då kanske jag inte hade fått krama mina barn igen… Ja, jag känner en otrolig tacksamhet över att jag var i Stockholm när det hände, bara minuter ifrån ett akutsjukhus.
Blodkärlet brast också på ett bra ställe i hjärnan, hjärnblödningen var liten, och hon var i fin form.
– Läkaren var tydlig med att ju bättre form man är i när man drabbas, desto lättare är det att komma tillbaka. Så jag kände att alla timmar jag lagt ner på träning i mitt liv ledde fram till den här punkten.
Och nu snackar vi många timmars träning. För kvinnan de flesta av oss känner som en av TV4:s programledarprofiler, har en bakgrund som elitidrottare. Ja, hon elitidrottade bokstavligen från barnsben tills hon blev gravid.
Att stå och frysa i en simhall var inte min grej
Jenny växte upp på Vendelsö strax söder som Stockholm. Hon började träna gymnastik när hon var tre år, och vid sex års ålder blev hon uttagen till en elittrupp. Så redan vid 10–11 år tränade hon nästan alla dagar i veckan, fyra timmar lördagar och söndagar. Hon älskade det, men växte sig i tonåren lite för lång för sporten. Då började hon istället med simhopp.
– Fast det där med att stå och frysa i en simhall var inte min grej. Men på vägen till omklädningsrummet gick jag förbi vattenpolotjejer och tyckte att det såg roligt ut med en lagsport.
Då gick hon i åttonde klass. Hon ringde SK Neptun och frågade om hon fick joina, vilket de bara var glada för.
– Det var bara det att flera klubbar tränade bredvid varandra, så jag hoppade i och började träna med Polisen. Först efter några månader insåg vi misstaget, skrattar Jenny som så småningom ändå fick träna med neptunare.
För hon visade sig ha stor fallenhet som målvakt, och kvalade snart in i landslaget. Senare bytte hon till utespelare, det verkade kul att få göra mål också, och kvalade in i landslaget i den rollen också. Så höll hon på tills hon fick barn. Då var hon 26 år och hade redan fått jobb på TV4.
– Visst har de tjatat på mig att komma tillbaka, men vattenpolo är en av världens tuffaste sporter, oj, vad blåmärken jag har haft. Det funkade inte för mig med jobb och familj.
Hur har elitidrottandet präglat dig?
– Det har gjort mig driven och målmedveten, jag ger aldrig upp. Jag har lärt mig att förlora och komma igen, och att fullfölja saker. Framförallt i en lagsport kan man inte ge upp, man har en skyldighet och ett ansvar gentemot andra att kämpa vidare.
När stroken slog till fick hon svart på vitt att hon inte ger upp i första taget.
– Den här gången sattes jag på prov på ett helt annat sätt, alla tidigare utmaningar har varit självvalda. Nu vet jag att ju större utmaning, desto mer kämpar jag. Efter bara 88 dagar var jag tillbaka på jobbet, vilket kändes som en seger.
Och vad är baksidan av myntet?
– Träningen upptog mycket av mina 25 första år, så jag hann inte hänga med kompisar, gå på fester eller planlöst resa runt som andra ungdomar. Och som barn fick jag inte så mycket tid hemma med mamma och pappa. Mina barn har provat massor av sporter, men har inte velat idrotta på samma sätt som jag. Så jag har varit noga med att inte anmäla dem till fyra olika aktiviteter bara för att, istället har vi gjort saker de har velat, varit tillsammans, det där jag själv sällan hann som barn.
Det var som om jag som litet barn ville skydda mina föräldrar från att ha ett barn som var mobbat
Barndomen präglade henne på ytterligare ett plan. Jenny var allvarligt mobbad när hon gick på lågstadiet. Och såväl ögonen som tonen skärps när hon pratar om detta.
– Jag vet inte varför jag blev mobbad, fråga dem som trakasserade mig. Tjejerna var dessutom flera år äldre, så fruktansvärt fegt. Men min mamma har stort civilkurage och inspirerade mig tidigt att aldrig vara tyst kring vad jag tänker och känner, så mobbarna kanske störde sig på att jag hade god självkänsla, säger hon och tänker till:
– Men jag minns skammen, hur jag skämdes inför mamma och pappa. Det var som om jag som litet barn ville skydda mina föräldrar från att ha ett barn som var mobbat, vilket såklart är en tankevurpa. Men jag berättar det, för kanske är det fler barn som tänker och agerar så.
Hur löste det sig?
– Till slut bytte jag skola. Men innan dess tänkte jag att jag klarar det här, jag fixar det, men det är ju att få hårt skinn på fel sätt. Fast det har definitivt format mig till den jag är idag. Jag blev tidigt van vid att hantera personer som inte ville mig väl, att inte bara bryta ihop, vilket även har visat sig vara bra i mitt yrke.
Ja, när man syns i rutan är hot och hat en del av vardagen. Det handlar om allt från folk som mejlar åsikter om att hon är ful och feg, till personer som gammaldags vis klipper och klistrar ihop bokstäver till reella dödshot, köper frimärke och postar dem. Jenny är noga med att anmäla sådant som är åtalbart.
– Fallen läggs ner nästan innan de tagit emot anmälningarna, men om vi inte anmäler får vi ingen statistik på den här typen av brott.
Under en period 2012 hade Jenny till och med livvaktsskydd dygnet runt. Visst var det läskigt på djupet, samtidigt säger hon att hon har lärt sig att inte ta åt sig på fel sätt, att inte låta hoten komma åt henne.
– För då har de vunnit. Och ingen annan får definiera mig och mitt liv. Även det är något mobbningen lärde mig.
Att inte låta saker komma åt en är lättare sagt än gjort. Vad har du för mentala knep?
– Sedan jag var liten har jag tyckt om att blicka inåt. Som barn kunde jag sitta på min säng i timmar och fundera. Jag ägnar mig fortfarande ofta åt självrannsakan, som när jag promenerar eller lagar mat. Då försöker jag bena ut: Vad är det jag känner? Varför känner jag det jag gör? Och vad kan jag göra åt det? Man måste inte alltid skapa sig en handlingsplan, bara genom att vara medveten om sina känslor kommer man ganska långt. Genom att förstå mig själv har jag också lättare att förstå andra.
Vi hade varit tillsammans i nästan 20 år, och växte ifrån varandra
2006 gifte sig Jenny med barnens pappa Patrik. Tio år senare förnyade de äktenskapslöftena, bara för att ett år senare skilja sig. Så vad hände?
– Jag tror att livet hände. Vi hade varit tillsammans i nästan 20 år, och växte ifrån varandra. På engelska säger man you fall in and fall out of love. Jag tycker det är fint. Det är okej att sluta älska någon också.
Samtidigt brukar en separation vara en process, framförallt när man har gemensamma barn. Hur lång tid tog det för dig själv att acceptera, att tycka att det är okej?
– Lång tid, för man vet ju också vad insikten leder till. Jag tror inte det är ovanligt att man som kvinna sätter alla andras känslor framför sina egna, jag gjorde det under en ganska lång period, men så länge man är medveten om vad man gör är det okej. Fast till slut kände jag att livet är för kort …
Och när steget väl var taget var barnen såpass stora att Jenny egentligen aldrig behövde känna den stora varannanveckas-tomheten.
– När barnen blir större lever de ändå sina liv, och är inte hemma jämt. Dessutom är det lättare att träffa stora barn även när det inte är min vecka.
Så istället fick hon smak för den frihet man kan känna när ens barn blivit större. Ja, det var dags och gavs möjlighet att prioritera sina egna känslor.
– Ja, plötsligt hörde jag mig säga inför barnen att nu tänker jag göra det här för att jag vill, skrattar Jenny.
Men hur lätt är det att dejta som offentlig person?
– Bra fråga. Tinder och liknande appar var uteslutet för mig, vilket var synd, för det hade varit roligt att testa. Å andra sidan sökte jag inte kärleken, jag har alltid tänkt att om det är meningen så kommer kärleken till dig.
Och det gjorde den. Jenny träffade Anders Bernunger genom vänner. En tid senare sprang de på varandra igen, och då hade även han separerat. Bara dagar innan Jenny fick sin stroke lade hon ut en bild på instagram och berättade om sin nya kärlek.
– Då hade vi dejtat ett bra tag, och till slut blir det ohållbart att smyga med det.
Anders kom att få en speciell roll när Jenny blev sjuk, och hon skrev på instagram: ”Tack Anders. Utan dig, inget liv.”
Att drabbas av en allvarlig sjukdom sätter vilken relation som helst på prov, men hur är det att hamna där som nykär?
– Han fick ju se alla sidor av mig ganska direkt. Och när man är som svagast och behöver andra som allra mest, vem är man då? På sätt och vis är jag glad för det nu, för vi kom varandra oerhört nära, säger Jenny, ler och lägger till:
– Han har sett mig i mitt sämsta skick och älskar mig ändå, visst är det härligt?
Härligt är ett återkommande ord. Det har det kanske varit ganska länge. Men sedan sin sjukdom har Jenny verkligen stannat upp och tagit in livets majestät mer.
– Jag slösar inte med min tid längre, tar vara på nästan varje timme. Inte så att det behöver hända unika, spännande saker hela tiden. Nej, jag värdesätter stunden mer, och vågar sätta mig ner och verkligen vara i stunden. Jag trodde nog att jag gjorde det förut, men när du inte vet om du ska leva imorgon så blir det på ett annat sätt. Det fina i vardagen framträder tydligare.
Hon säger att om vi hade frågat henne för två år sedan vad hon drömmer om hade hon säkert svarat att få intervjua någon riktigt intressant person.
– Men nu svarar jag att få leva och må bra, och att varje dag få säga till dem jag älskar hur mycket de betyder.
Tack till Olof och Anna Dahl för lån av er våning
LÄS OCKSÅ: ”Kissie”: Jag har aldrig varit bra på att prata om känslor
