Influencern Camilla Hamid, 28: ”Att baka har varit min terapi”

Camilla Hamid är uppvuxen vid Götgatan i Stockholm. Om du är bekant med området, som ligger på Södermalm, så vet du att det längs den ofta myllrande gågatan också finns butiker som står på rad efter varandra. Skyltfönster efter skyltfönster, som Camilla under sin gymnasietid varje dag passerade – och inte kunde undvika att se sin egen spegelbild i. Men i samma sekund som hon mötte sin egen blick i fönstret så satte hjärnspökena igång, och de var inte snälla. Camilla var ­aldrig tillräckligt smal, sa de. 

Det här var när Camilla var tonåring och hennes ätstörning var som värst. Om någon då hade sagt att hon skulle komma att bli hela Sveriges bakdrottning hade hon inte vetat om hon skulle skratta eller gråta. 

Idag är hon på en helt annan plats i livet.

– Att baka så mycket som jag gör är den bästa KBT-terapi man kan tänka sig. Jag tog det som kändes som det absolut farligaste, och som gav mig världens ångest, och avväpnade det, säger Camilla.

– Nu är bakverk det mest odramatiska jag kan tänka mig. Idag är det är en sådan stor del av min vardag. Jag trodde aldrig jag skulle komma hit, säger hon.

Att Camilla skulle bli en stjärna inom bakvärlden var däremot inte helt otroligt, om man ser tillbaka på hennes uppväxt. Att hon började stå i köket redan som barn var inte bara ett resultat av nyfikenhet och intresse – utan också en nödvändighet om hon ville stilla sötsuget. Att gå på kafé eller köpa färdiga bakverk var nämligen inte ett alternativ.

– Min mamma var ensamstående med fyra barn. Jag har alltid älskat fika, men vi hade inte råd att gå på kafé när jag var liten. Att gå på kafé var något man bara gjorde vid väldigt speciella tillfällen. Jag insåg att det var billigare att baka själv.  

Och när hon väl hade börjat baka slutade hon aldrig. Att hennes recept nådde instagram (och till slut också våra köksbord) var ingen genomtänkt strategi – utan snarare en lycklig slump. En kompis till Camilla såg bakverken och tyckte att hon skulle föreviga dem, och startade därmed ett instagramkonto till Camilla under namnet My kitchen stories. Camilla började så småningom posta sina bilder, om än motvilligt, men den positiva respons hon fick från sin växande följarskara gjorde henne motiverad att fortsätta. 

Under lång tid var hon däremot helt anonym Ingen visste vem personen bakom My kitchen stories och de magiska bakverken var.

– Den typiska baktjejen ser inte ut som jag. Jag möter väldigt mycket rasism i min vardag när jag går ut, och så har det alltid varit. Eftersom bakningen alltid fått mig att må bra så ville jag behålla det så, anonymt. Jag hade fått så bra respons för min kompetens. Jag var rädd för att folk inte kunde se förbi mitt utseende, säger Camilla.

Camillas kliv ut i rampljuset var däremot inte planerat. Under en prisutdelning, där hon fick ta emot ett förstapris för sin bakblogg, blev hon också förevigad av en fotograf. Bilden spreds snabbt i sociala medier. Och plötsligt var bagaren bakom My kitchen stories inte så anonym längre.

– Det är väldigt påfrestande att hela tiden försöka dölja vem jag var. Så när den där bilden kom ut tänkte jag att ”nu orkar jag inte mer, nu får det vara så här. Den som vill följa mig får se hela mig – jag finns ju!” säger Camilla.

– Bakningen är hela jag. Jag andas bakning. Och det där bloggpriset blev inte bara ett kvitto på att jag gör ett bra jobb, det blev också startskottet för att jag skulle våga visa vem jag är.

Vad fick du för reaktioner från dina följare?

– Jag fick så fina reaktioner. Jag fick många gratulationer för mitt pris och det var faktiskt ingen som kommenterade mitt utseende. Något som också motbevisade mina fördomar – jag hade ju trott att jag skulle få ett negativt bemötande, men i stället var det bara kärlek.

Även om hon påpekar att hon bara får kärlek från sina hundratusentals följare i sociala medier så möts Camilla fort­farande av rasistiska påhopp online. Speciellt om ett videoklipp på medieplattformen Youtube fått mycket visningar – då tenderar nämligen människor utanför Camillas följarskara att hitta dit. 

– Jag har valt att filtrera bort vissa fula ord i kommentarerna men det filtret får man uppdatera ganska ofta, eftersom folk kan vara väldigt kreativa i det de skriver. Men jag tar det inte personligt. Om en rasistisk kommentar är en konsekvens av att en video har gått väldigt bra så kan jag vara ganska fine med det. 

LÄS OCKSÅ: 11 mysiga projekt: Skapa julfeeling med familjen

Hur är det att behöva ta emot den typen av kommentarer?

– Jag ska inte sticka under stol med att jag har vant mig. Jag är 28 år. Jag satte på mig min sjal när jag var 21, men innan dess stötte jag också på rasism på grund av mitt utseende. Och någonstans av ren överlevnadsinstinkt så måste man stänga av, säger Camilla. 

– Jag kan vara med om en hel del grejer och ibland, om jag är ute med vänner kan de reagera på saker som jag inte ens lägger märke till längre. Men jag får också extremt mycket kärlek. Det finns inget annat jobb där jag får så mycket fin respons, så det väger upp.

Camillas framgång på instagram har inte bara stannat där. Tvåbarnsmamman har släppt två kokböcker, syns flitigt i tv-köken och skapat en app som underlättar bakningen hemma. Just nu håller hon även på att utbilda sig till hemkunskapslärare. Men varifrån kommer då det outtröttliga drivet? 

– Jag är väldigt lösningsorienterad och jag kommer inte att sitta och vänta på att någon annan ska göra saker åt mig. Och det är från det tänket som många av mina projekt kommer. Min senaste bok Godare glass utan glassmaskin handlar om att alla älskar glass, men att alla inte har en glassmaskin – så då fick jag lösa det!

Varifrån kommer den här lösnings­orienterade förmågan?

– Min mamma var ensamstående. Livet har inte haft en självklar gång. Jag har inte haft en självklar barndom, jag har jobbat sedan jag var tolv år gammal. Och det är så jag har lärt mig att leva, att man får lösa saker på egen hand, säger Camilla och fortsätter:

– Som barn kunde jag tycka att det var ganska jobbigt, eftersom jag inte alltid fick vara just barn. Jag var äldst av fyra syskon, och när mamma var tvungen att jobba så tog jag hand om dem. Då var det tufft, men nu när jag är äldre så är jag tacksam för den erfarenheten – det har format mig till den jag är i dag. 

LÄS OCKSÅ: Tre familjer om sitt julfirande: ” Vi är galna i att fira jul”