Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator
Linda Skugge, författare och krönikör, skriver om sina lyckliga småbarnsår.
Linda Skugge, författare och krönikör, skriver om sina lyckliga småbarnsår.
Linda Skugge, författare och krönikör, skriver om sina lyckliga småbarnsår.
Linda Skugge, författare och krönikör, skriver om sina lyckliga småbarnsår. Foto: Privat

Linda Skugge: ”Livet utan småbarn är ensamt och tiden oändlig”

Småbarnstillvarons vedermödor är ett ständigt aktuellt ämne i litteraturen.

Men Linda Skugge längtar tillbaka till den lyckliga tiden när hon var ”tagen i anspråk” av små krävande barn som fyllde livet med mening.

Linda Skugge

Detta är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens.

”Är ni ätuppade?” messar jag mina vuxna döttrar när de ytterligare en dag inte kommer hem till middagen som jag helt i onödan stått och lagat i den numera alldeles för stora förortslägenheten.

Inget svar.

Som det brukar vara. Och som sig bör.

Att en tjugoåring skulle bry sig om gamla mamma vore ju inget annat än kardinalfel. Ätuppade skriver jag för att plåga mig. För det bitterljuva i att minnas livet tillsammans med (många) småbarn.

Någon av mina barn (minns inte vilket, ja, man BLIR så där gaggig som äldre som man som ung lovade sig själv att aldrig bli) brukade som litet barn vända på verben.

Tappbortad.

Jag har en pärm full med deras små ”visdomsord”, som ”guckguck” (det tog ett år innan vi förstod att det betydde borsta tänderna) och ”gete bra” som numera går som ”goat good”.

Allt de sa när de fortfarande var så där små och gulliga och varma och satt i vagnen och höll i ett kex, så där krampaktigt så man fick bända upp de kladdiga nävarna för att tvätta dem.

Och behövde mig. Älskade mig. Då jag var tagen i anspråk. Det uttrycket har jag snott från Josefin Oleviks bok ”Den befriade familjen”. Att vara tagen i anspråk. Finns det något vackrare? Det var därför jag skaffade barn. För att fylla det svarta hålet av fullständig meningslöshet inom mig.

För mig lyser det förflutna i extrema färger av total kärlek och meningsfullhet.
Linda med en av sina döttrar. Foto: Privat

Folk frågar ofta om min hårda träning är en flykt. Att jag kutar som en dåre, och skidar runt, runt, runt på Täby konstsnöspår, varje dag för att fylla något hål inom mig. Jag kan inte uppbringa ett jakande svar på den frågan, då träningen snarare handlar om att fylla kropp och sinne med endorfiner och adrenalin.

Barnen däremot! De skaffade jag allihop för att få någon sorts mening med livet. De finns endast till för att fylla tomrummet. Barnen var definitivt en flykt.

Jag ville slippa vara ensam. Slippa höra mina gnagande tankar av total meningslöshet mala i skallen. Vara upptagen. Inte få någon tid över för grubbel.

Jag var en ung mamma. Att som tjugosexåring i Stockholm få barn innebar att jag var den yngsta på hela BB. När de övriga mammorna flåsande försökte dra den där plastlådan med guldklimpen till matsalen älgade jag fram som en amason på mina långa ben. Och åkte hem tillsammans med livets mening med en stark känsla av att detta var det mest fantastiska jag upplevt och till alla pris måste upprepas. Gärna många gånger.

”En dag i öknen” av Anna Axfors (Ellerströms).

”Sedan jag födde henne gör det förflutna ont. Jag kan inte tänka på mitt gamla jag utan att vilja gråta. Det förflutna lyser i extrema färger”, skriver Anna Axfors i ”En dag i öknen”.

Ja, visst gör det förflutna ont och får en att vilja gråta. Men på intet sätt som Axfors menar, att hon saknar sitt gamla liv och (på allvar) vill supa och röka.

Nej, för mig lyser det förflutna i extrema färger av total kärlek och meningsfullhet. Äntligen fick jag en uppgift. Något att göra där jag hade full koll och exakt visste vad jag skulle göra med det där varma litet knytet som älskade en så förbehållslöst.

Livet med småbarn var ständigt intressant, spännande och fascinerande.
”Att vara tagen i anspråk. Finns det något vackrare?” Foto: Privat / Privat

Axfors skriver att hon borde ”göra något för att få den lugn, men vad”, och emellanåt ”rymmer” hon till hotell utan mobil och låter mannen sköta hem och barn, för att slippa ”utradera sitt eget jag, att fullständigt behöva hänge sig åt en främling”, som hon betraktar ”som ett museiföremål”.

Hon menar att hon blivit ”bestulen på sitt liv, eller i sin naivitet valt att få livet stulet” och att det är omöjligt att vara mamma och konstnär.

Det går visst, vill jag ropa. Se bara på Märta Tikkanen, som inte bara skötte om de fyra barnen utan även fyllbulten till make Henrik.

Och naturligtvis dyker Märta upp i slutet av Axfors bok, där hon jämför den förstnämndas mammaskills med Kerstin Thorvalls och menar att Tikkanen vinner pris som bästa mamma, medan Thorvall hamnar på jumboplatsen, trots att de var i samma situation och ”Thorvall gjorde det enda förnuftiga”.

Ingrid Bergman sa, ”jag begär inte mycket, jag vill bara ha allt”, och lämnade alla ungarna till sina pappor. Och hyllas likt Thorvall som något slags feministisk hjälte. Fast alla nog innerst inne vet varför Tikkanen och inte Thorvall ”gjorde det enda rätta”.

”Varför förstod jag inte hur tråkigt det var att ta hand om barn”, avslutar Axfors sin drapa till bok.

Själv var jag som trebarnsmamma utmattad. Men tråkigt var det aldrig. Livet med småbarn var ständigt intressant, spännande och fascinerande.

Däremot, att som någorlunda ung person leva utan småglin är just det: fruktansvärt ensamt och långtråkigt.

Långsamt faller jag ner på nytt i det där svarta hålet. Där tiden är oändlig. Där ingen bryr sig om mig. Där jag inte längre får vara tagen i anspråk.

LÄS MER: ”Lev livet! Slampa loss”
LÄS MER:
”Jag väljer brain framför alla pengar i världen”