Laila Bagge: ”Jag blev lurad och förlorade allt”
Radioprofilen, tv-personligheten och skönhetsentreprenören Laila Bagge är oftast glad och tänker att det löser sig. Samtidigt bär hon på en rädsla för att allt hon skapat ska tas ifrån henne. Skräcken för att bli pank håller hon i schack genom att arbeta hårt. Men rädslan för att få hjärtat krossat är ibland mer svårhanterlig.
– För mig blir en vanlig meningsskiljaktighet skrämmande, jag är hela tiden rädd att Korosh ska lämna mig, säger hon.
Laila Bagge, 49, skämtar med en byggjobbare – hela tomten är ett stort kaos, eftersom hon och sambon Korosh, 32, just ska påbörja en stor renovering. Hon jagar efter gårdshunden Ramos och välkomnar sonen Kit, 11, in genom grinden samtidigt som hon med en hårsmåns marginal undgår att snubbla ner i poolen. Vi försöker hitta en lugn plats i trädgården. Det går inte. Laila skrattar högt åt oredan.
Några veckor efter intervjun ska det visa sig att huset är fullt av svartmögel och Lailas förmåga att se livet från den ljusa sidan sätts på hårda prov, men mer om det senare.
Laila Bagge
Ålder: 49 (fyller 50 i december).
Gör: Driver fyra egna bolag och är värd för radioprogrammet ”Rix morronzoo”.
Bor: På Lidingö.
Familj: Sambon Korosh, sönerna Liam, 19, och Kit, 11.
Aktuell: Med två nya proseccoviner och lanseringen av hudvårdsmärket Kolai i Tyskland.
Du verkar vara på ett strålande humör.
– Ja! Jag vaknar nästan alltid med ett leende på läpparna. Jag tänker att allt löser sig, säger Laila och sveper det långa, blonda håret ur ögonen.
Men även den som har en positiv inställning åker förstås på sina smällar. När Laila förlorade sin goda vän Adam Alsing, 51, i covid-19 inleddes en mörk period i hennes liv. Det var i mars 2020, precis i början av pandemin, och dödsfallet skulle följas av många fler. Känslan av maktlöshet kom att påverka Laila på djupet.
Jag mådde inte heller särskilt bra och det började med att Adam gick bort. Det var tungt.
– Många av mina vänner mådde väldigt psykiskt dåligt. Jag mådde inte heller särskilt bra och det började med att Adam gick bort. Det var tungt. En annan person i min och Korosh närhet gick också bort, bara 30 år gammal. Då blev det nattsvart. Mitt i pandemin kunde man inte ens sörja tillsammans. Förra året och året innan var väldigt tunga.
Fortsatte du att gå till jobbet?
– Ja, men vi var bara åtta personer i en lokal som tar 2000. Det var som i ”The walking dead”, en känsla av att nu går världen under.
För att bryta den känslan startade Laila och kompisen Elin Härkönen en träningsgrupp ihop.
– Temat var psykisk ohälsa, matlagning och träning. Vi pratade med alla medlemmar live en gång i veckan. Folk mådde så dåligt, men vi peppade varandra. Att gå igenom tragedier när man lever isolerat är en fruktansvärd upplevelse, det vet jag av erfarenhet.
Ramos kommer rusande igen med något i munnen. Laila ropar ”Nej, nej, nej” och springer i väg en minut. Samtidigt plingar det i mobilen på bordet och det ringer i en annan. Förutom radiojobbet har Laila fullt upp med sina två nya prosecco-viner och hudvårdsmärket Kolai (”Ko” för Korosh och ”lai” för sitt eget namn) som ska lanseras i Tyskland.
– Vi försöker skriva pressreleaser på tyska med hjälp av Google translate. Det går... så där, säger Laila och blir full i skratt igen.
Du har fyra bolag och är känd för att jobba hårt. Vad driver dig att fortsätta i det tempot?
– Jag har alltid känt en stress för pengar, att jag måste uppnå ett visst kapital på banken för att känna mig lugn. Men med tiden har jag höjt den siffran, känt att det räcker inte – tänk om pengarna försvinner! Det är inte för att kunna köpa en massa saker, det handlar om rädslan för att de ska ta slut.
Jag vet att jag klarar mig, men fobin för att bli pank får mig att jobba med många olika saker. Jag vill sprida ut äggen.
– Den rädslan är en stor drivkraft för mig, men nu börjar jag lära mig att bromsa och inte hoppa på vartenda projekt. Det räcker nu, intalar jag mig. Spring inte efter mer!
Vad kommer din ekonomiska rädsla ifrån?
– Vid 30 blev jag lurad och förlorade allt jag hade, jag fick börja om. Det var precis när jag hade fått Liam och flyttade från USA, hem till Sverige. Jag blev lurad av den som hade hand om mina pengar.
– Nu är jag snart 50, jag skulle inte orka börja om en gång till. Rent rationellt så vet jag att jag klarar mig, men fobin för att bli pank får mig att jobba med många olika saker – jag vill sprida ut äggen. Att bara vara anställd skulle jag aldrig våga. Då är det bättre att vara egen.
Pengar på banken skadar inte heller när det visar sig att ens hus inte är det hus man trodde, utan ett – för att citera Laila – ”totalt fuskbygge”. I slutet av juli visade det sig nämligen att källarvåningen – där det var tänkt att sonen Liam, 19, skulle få en egen lya på 35 kvadrat – måste rivas ut och saneras.
Det var tur att vi skulle bygga om så vi inte behöver bo i ett mögligt hus ännu längre.
– Det är så mycket fuskbygge i huset. Vi har svartmögel i hela källaren, säger Laila och suckar.
– Byggjobbarna säger att det är det värsta de har sett. Vi måste riva ut allt för det är mögel ända upp i taket där och det kanske ligger i golvet till nästa våningsplan också – vi har ingen aning om vart det ska sluta. Det är så illa byggt. Allt vatten från taket rinner rätt in i grunden. Det är ett suterränghus byggt på vatten och gyttja. Hela trallen runt poolen och altanen är genomrutten. Isoleringen i väggen var plaskblöt!
– Först skrattade jag när byggjobbarna hittade ett 15-centimeters hål rätt in i grunden, men sedan kom nästa fel, och nästa. Det var det inte kul längre. Jag började känna ”skit i huset, Liam har ju bott där nere i åratal”. Man får inte ens går ner dit utan skyddsmask nu. Det är det värsta, att vi redan har bott här i sex år.
Var bor Liam nu då?
– I vårt attefallshus.
Vad händer nu?
– Hela källaren måste rivas ut, sedan får vi se. Det här var ett dolt fel. Man kunde inte se de här skadorna utan att ta sig in i grunden, det är inget man kan se på en besiktning och jag tror inte att säljarna visste om det – utan det är deras byggfirma som har gjort ett riktigt fuskjobb.
Laila funderar lite över frågan om hur hon tar den ovälkomna överraskningen.
– Jag tänker att det var tur att vi skulle bygga om, så att vi inte behövde bo i ett mögligt hus ännu längre. Nu blir det åtminstone sanerat.
Laila har alltid haft sin egen stil – rejält med smink, stort hår, urringning och höga klackar à la 1980-talets rockikoner.
Jag är lite snällare mot mig själv när det gäller utseendet nu, även om jag fortfarande vill se bra ut i spegeln.
– Hela min stil är lite amerikansk, med mycket hår och naglar. Det gjorde att jag stack ut när jag började som jurymedlem i Idol (TV4).
Tycker du att folk fick fel uppfattning om dig där?
– Inte fel, men ensidig. Jag är inte rädd för att säga vad jag tycker. Då tyckte många att jag var lite hård. Men det måste man vara i en sådan roll. Det går inte att gulla med varenda person, ibland måste man säga: ”Nej, det här är inte din grej. Du kommer aldrig att bli artist.”
Hur känner du inför att fylla 50 i december?
– Det känns bra! Men när min mamma var 50 tyckte jag att hon var sjukt gammal och Liam har ångest för att fylla tjugo nästa år. I åldern 40–45 fick jag många kommentarer av typen: ”Varför har du så korta kjolar, varför så långt hår?” Men nu säger ingen sådant längre, folk kanske har vant sig vid min stil. Jag tycker det är lite 70-talskänsla nu, alla får vara som de vill.
Finns det något du tyckte var viktigt för tio år sedan som du struntar i nu?
– Jag är snällare mot mig själv när det gäller utseendet nu, även om jag fortfarande vill se bra ut i spegeln. Förr ville jag vara flawless men jag var aldrig nöjd, det var alltid något fel. När jag tittar på gamla bilder fattar jag inte vad jag hade att klaga på! Nu tänker jag: Var glad för att du är frisk, du är snygg som du är.
Känner du någon skillnad fysiskt?
– Jag känner mig starkare. Men det räcker med att titta på en kaka för att gå upp i vikt i den här åldern, det tar tre gånger så lång tid att gå ner ett par kilo nu.
När Laila träffade Korosh på krogen för åtta år sedan har hon just skilt sig från Kits pappa, Niclas Wahlgren.
– Då tyckte jag att jag var supersnygg, för jag var jättesmal efter skilsmässan. Men Korosh tyckte nästan att jag såg sjuk ut. Han säger ofta att jag har en skev självbild. Om jag säger att jag känner mig slapp och plufsig, säger han att han ser något helt annat.
Man har olika gamla sår som triggas i ett förhållande och ju mer man lär känna sig själv, desto mer kan man förstå det där.
– En gång ställde han mig framför spegeln. Jag stod där i trosor och behå, ljuset var hemskt. ”Vad är problemet?” sa han. Jag pekade och han sa: ”Du är frisk, du ser jättevacker ut, alla har skavanker, det finns ingen som är felfri.” Han får mig att känna mig bekväm.
Det låter som om du har kämpat en del för att gilla kroppen.
– Jag var dansare från början och van att granska kroppen med lupp. Jag dansade balett, då ska man helst inte ha några former alls. Mitt ideal var en prima ballerina. Nu har jag äntligen insett att jag inte är någon ballerina, så varför ska jag se ut så? Nu trivs jag med kurvorna.
När Laila och Korosh blev ett par kraxade olyckskorparna om åldersskillnaden på 18 år. Korosh hade inte barn sedan tidigare och de första åren försökte de få barn ihop. Det lyckades inte och Laila gick ut offentligt med sin hjärtesorg. Men paret höll ihop och har medvetet jobbat för att fördjupa och stärka relationen.
– Jag gick i terapi efter min skilsmässa och sedan fortsatte jag varannan vecka för att fokusera på min resa genom livet, vad jag kan bli bättre på. Det var ett sätt att lära känna mig själv, berättar Laila.
– Man har olika gamla sår som triggas i ett förhållande och ju mer man lär känna sig själv, desto mer kan man förstå det där. Så jag sa till Korosh att vi väl kunde gå och prata med någon för att förebygga, i stället för att vänta tills den dag man känner att något är ett problem.
Fungerade det?
– Ja, verkligen. Vi lärde känna varandra på ett helt nytt sätt genom terapin – jaha, är det därför du reagerar så? Vi har undvikit massor av bråk! Mycket som man tror börjar hos den andre börjar ju hos en själv.
Kan du ge något exempel?
– Jag är rädd för att bli lämnad. Det beror på att min pappa inte fanns där när jag växte upp. Så för mig blir en vanlig meningsskiljaktighet skrämmande, jag är hela tiden rädd att Korosh ska lämna mig. Nu när han vet det kan han säga: ”Nu behöver jag ta en liten paus, men jag älskar dig.” Så att jag slipper katastroftankar om vi har grälat, eller bara tycker olika.
Hur är ni som föräldrar ihop?
– Laila ropar högt till Korosh en bit bort: ”Hur funkar vi som föräldrar?” Det blir tummen upp. ”Vi är badass”, ropar han tillbaka.
– Korosh är lite strängare än jag. Ibland blir jag överkörd av mina barn. De vet precis vad de ska säga. Det kan sluta med att jag förstår dem för mycket och lyssnar på långa ursäkter i stället för att bara säga nej. Det har jag svårt för, säger Laila.
– Och Liam tycker att jag är alldeles för mesig när det gäller Kit. Men inte när det gäller honom själv, haha.
Liam tog studenten i somras. Han bor hemma – om det fortsättningsvis blir i Attefallshuset eller källarvåningen återstår att se – och hårdtränar kampsporten MMA.
Jag vaknade med en oro i kroppen för jag har alltid bott med många människor.
– Det är härligt att han är på väg att bli vuxen på riktigt men det är jobbigt också, säger Laila och gör en grimas.
– Nu är jag både förälder och kompis. Vi kan ta ett glas vin ihop och prata om det mesta. Han bor nog hemma i minst ett år till, men jag har redan ångest för att han ska flytta sedan. Om han hamnar i USA på grund av MMA-satsningen vill vi kanske ha en bostad där, antagligen i Miami. Det är där de största träningsklubbarna finns. Det är en härlig dröm att tänka på, att kanske bo där på vintrarna och kunna hjälpa honom.
Har du några andra drömmar?
– Jag vaknade i dag med en oro i kroppen, för jag har alltid bott med många människor. Vi var fem syskon. Jag flyttade hemifrån och bodde ensam i fem år, men två av brorsorna flyttade in hos mig och Anders Bagge när vi gifte oss (paret skildes 2001, reds anm.) och de bodde kvar hos mig efter skilsmässan. Så jag har haft huset fullt i hela mitt liv.
– Två av brorsorna bor nu i Vallentuna, en brorsa bor i Långemåla och syrran i Segeltorp. Min dröm vore att alla bodde på samma gata så att vi kunde umgås jämt. Nej förresten, vi borde ha en stor gård ute på landet! Som en sekt.
LÄS MER: Alex Schulman: ”Det är som om något har dött mellan oss”
LÄS MER: Sexologen om gåvosex och ligglistor
Läs Laila Bagges blogg här.
