”Kerstin”, 67: Jag trodde att jag hade en hjärntumör

Här berättar ”Kerstin” som egentligen heter något annat om hur smärtan försvann när hon tog tag i sitt psyke i terapin.

Jag trodde att jag skulle dö. Pulsen var jättehög och jag svettades. Plötsligt vände sig allting upp och ner och jag låg på hallgolvet och ringde ambulansen och fick fram ”jag dör” och sen svartnade det för ögonen.

Jag vaknade av det dånande ljudet av en helikopter och jag grät högt när de la mig på britsen och förde in mig helikoptern. Var det nu jag skulle dö? Första och sista gången i en helikopter tänkte jag.

På sjukhuset togs EKG och en mängd prover, som inte visade på något onormalt. Läkaren trodde att jag fått något slags nervkollaps och frågade om jag stressade mycket. Visst hade det varit lite stress på jobbet, men inget extremt. Efter två dygn fick jag åka hem och var ganska skakis och orolig. Jag vågade inte gå utanför mitt hus och jag ville ha sällskap hela tiden, så båda mina söner var hos mig den första veckan.

Huvudvärken fick mig att tro att jag fått en tumör i hjärnan

Men jag fortsatte må dåligt, särskilt på kvällarna. Det var som om skymningen kom med ett obehagligt tryck och jag kände hur pulsen började öka. Det här pågick i en månads tid ungefär, jag hade ingen aning om vad det handlade om och tänkte på vad läkaren sagt: Nervkollaps… vad betydde det ens?

När huvudvärken kom var jag säker på att jag fått en tumör i hjärnan. Då bokade jag en tid hos min husläkare som undersökte mig, lyssnade på lungor, hjärta, gjorde reflextester och tog blodtryck. Allting var normalt. Sedan sa hon att hon skulle skicka en remiss till psykiatrin för hon trodde att det var psykiskt.

Jag blev fokuserad på mig själv och hur det kändes i kroppen. Vid minsta känning blev jag spänd, jag var som på vakt hela tiden. Jag hade så ont i nacken och ryggen efter en tid och undrade vad sjutton det var som hände med mig. En månad senare hade jag tid hos en psykolog och vi pratade i en timme. Jag fick göra ett par självskattningar och hon läste noggrant igenom mina svar medan jag väntade. Sen sa hon att jag med all sannolikhet drabbats av panikångest och att min värk i kroppen var en effekt av min oro.

Jag berättade att jag haft det svårt ekonomiskt

Hon frågade om hur jag hade det hemma och på jobbet, om jag var extra orolig för något och jag berättade att jag hade haft det svårt ekonomiskt under en längre tid, men att jag kämpade på. Det var ett tillräckligt starkt skäl menade hon, att drabbas av ångest. När hon frågade om jag ville gå i terapi var jag tveksam och sa att jag skulle fundera, för jag visste inte riktigt vad det var jag skulle prata om. Skulle jag prata om min ekonomi? Det kändes konstigt, inte relevant liksom. Jag fick recept på lugnande tabletter som jag kunde ta vid behov, när ångesten blev för svår att hantera.

Efter en tid kände jag att jag ville ge terapin en chans och bokade min första tid. Psykologen jag träffade var helt fantastisk och jag kände direkt att jag fick en fin kontakt och kunde prata om allt. När jag gick därifrån var jag helt säker på att jag ville fullfölja de tolv gångerna jag rekommenderades. Efter det andra mötet började jag längta till våra samtal. Min psykolog sa att jag redan hade förändrats, att jag var lite gladare och mindre ängslig.

Jag gjorde andningsövningar hemma och jobbade framför allt med att skapa tillit till min egen förmåga, för det hade kommit fram att jag hade en väldigt svag självkänsla. Det kom senare fram att mycket handlade om relationen till min mor och att det var hennes oro jag tagit efter. Min mor hade alltid pratat om sina problem, särskilt om att hon aldrig hade råd med någonting och att hon alltid hade ont någonstans.

Jag började med antidepressiva tabletter, som skulle hjälpa även mot ångest. De första tre veckorna mådde jag jättekonstigt. Det kändes som jag blev helt avskärmad från livet, som om jag levde i en bubbla. Jag hade svåra ångestattacker också och fick komplettera med lugnande tablett.

Det kändes som att jag fått ett nytt liv

Men så en dag hade de släppt, de vanliga biverkningarna, enligt min psykolog. Vi hade jobbat fram också att jag hade fobier, som jag inte riktigt förstått själv, som att passera människor i till exempel affärer eller på stationer. Så jag fick öva på att utsätta mig för det här obehagliga och efter några gånger hade oron släppt. Det kändes som jag fått ett nytt liv. Det var lättare att andas och ångesten var inte lika skrämmande längre.

Sen utvecklade jag en teknik som fick den sista jobbiga panikattacken att ge vika; jag blev förbannad på ångesten och sa högt till den att den skulle försvinna, att jag inte var rädd. Och det var vändningen. Att inte vara rädd gjorde att det blev längre och längre perioder mellan attackerna, som om ångesten var ett slags spöke som tröttnade på att försöka skrämma mig. Jag skrattar faktiskt när jag tänker tillbaka på mina skrämselmetoder. Idag är jag lycklig och harmonisk och försöker njuta av livets goda. Det var tio år sedan jag åkte helikopter. Nu kan jag tänka mig att en dag åka helikopter igen, och njuta av turen.

KERSTIN, 67, BERÄTTAT FÖR ANNE HAAVISTO

LÄS MER: ”Hannes”, 31: Jag var ihop med en mytoman

LÄS MER: ”Elisabeth”, 55: ”Han hade monterat upp en kamera för att övervaka mig”