”Vi blev vänner på corona-linjen”
Pandemin har satt hela vårt samhälle och vår vardag i gungning. Men kriser kan också leda till fantastiska möten. I mars kallades ett gäng sjuksköterskor in för att svara i telefon på den överbelastade coronalinjen. Ingen av dem kände varandra. Sex veckor senare var de vänner för livet.
Idag har vi fått lära oss att leva med det nya coronaviruset, covid-19, men i mitten av mars var mycket av information osäker och nyhetssändningarna många gånger skrämmande. Den allmänna smittspridningen var ett faktum och direktiven kom slag i slag – jobba hemifrån, håll avstånd och skydda dina äldre släktingar. Symtombilden började vidgas från att ha varit kort och tydlig med feber och torrhosta till att människor också fick diarré och smak- och luktbortfall. Fältsjukhuset i Älvsjö i Stockholm ställdes i ordning i rekordfart och sjukvården tog emot alla som ville och kunde jobba.
Vi skulle svara på frågor om ett virus som ingen visste något om. Jag var livrädd
Helén Bjurberg, som är frilansande sjuksköterska, fick ett mejl en torsdag med frågan om hon ville jobba på Vårdguidens coronalinje, som var fullständigt överbelastad. Det var bråttom. ”Svara med vändande post”, var uppmaningen.
– Nästa dag satt jag på introduktionskursen tillsammans med ett gäng andra sjuksköterskor som fått samma mejl.
Tanken var att de skulle få utbildning under en dag och starta själva arbetet nästa. Men trycket på telefonlinjen var så högt att de fick börja svara på samtal redan efter lunch.
– Ja, det var bara att trycka på gröna knappen och köra, säger Helén och skrattar.
Ett leende ligger hela tiden på lur när hon berättar om veckorna på coronalinjen. Det kan tyckas motsägelsefullt med tanke på vilken situation hon och de nya kollegerna befann sig i, men också helt logiskt när Helén beskriver hur kaosartat och känslointensivt jobbet många gånger var.
– Vårdguidens rådgivare jobbar hemifrån, vilket betyder att vi inte hade några seniora arbetskamrater, vi var alla lika nya. Ingen av oss kunde själva systemet som vi skulle jobba i, få hade jobbat på Vårdguiden tidigare, och dessutom skulle vi svara på frågor om ett virus som ingen visste något om. Jag var livrädd! Jag kunde inte andas på flera timmar, kändes det som.
Det var ångestframkallande att höra hur svårt en del hade att andas
Bredvid Helén den där första dagen satt Sophia Wikbro.
– Hon blev min räddning. Jag gissar att hon också var stressad, men jag märkte det inte. Hon sa bara: ”Nu hjälps vi åt.” Hon var så lugn, och det var en enorm trygghet att ha henne bredvid mig de första dagarna när det var en lätt känsla av panik, säger Helén och tillägger:
– Vi satt alla i samma båt, och där ute stormade det rejält.
Sophia håller med:
– Vi bondade väldigt snabbt, inte bara jag och Helén utan vi var ett gäng på fem, sex stycken. Vi förväntades ta ett stort ansvar snabbt. Hela samhället rustade upp, det var kaos i världen, och det som förenade oss var att vi kommit dit för att göra en insats. Det var en känsla av att ”nu gäller det!”.
Båda säger att vänskapen är speciell, att det händer något särskilt när man förlitar sig på den som sitter bredvid.
– Det sista man vill är att göra en felbedömning. Det är nog svårt att ge rätt råd över en telefonlur, men situationen var ju ännu mer komplex när vi hade att göra med ett virus som det var så många frågetecken kring. Dessutom ska ett samtal helst inte vara över fyra minuter långt, säger Helén.
Att kunna be personen vänta en stund, trycka på pausknappen och rådfråga en kollega var en lättnad.
Sophia säger att hon många gånger frågade sig själv och sina kolleger vad de egentligen skulle säga till folk som ringde. Ingen, inte ens Folkhälsomyndigheten, visste då fullt ut vad det nya viruset innebar.
– Vi hade klara direktiv vart vi skulle skicka folk, så det var vi trygga med. Men det är skrämmande att vissa drabbas så illa att de avlider medan andra får en lättare förkylning. Det var ångestframkallande ibland att höra hur svårt en del hade att andas, säger Sophia.
Vissa samtal minns de särskilt, till exempel när barn till föräldrar som inte pratar svenska ringt och varit oroliga för sin mamma eller pappa.
– En del samtal var så hjärtskärande, det är många människor man funderar över hur det gick för.
En tredje i gänget är Tina Tisell, som förutom sjuksköterska också är utbildad kognitiv beteendeterapeut.
– Vi kompletterade alla varandra så bra, vi hittade lösningar tillsammans. Ibland hade vi så konstiga samtal, och det är helt naturligt – i svåra tider är folk frustrerade. Det hände att vi blev utskällda. Rädsla och oro kan göra att folk tappar koncepterna och blir aggressiva. Då var det oerhört skönt att ha kolleger som backar upp. Vi blev ett tajt gäng som var beroende av varandra, säger Tina.
Kris i världen, ingen uppbackning från chefer eller mer erfarna kolleger, nya arbetsuppgifter och en förväntan om att kunna råda om ett virus som ingen visste något om.
– Vi frågade varandra om alltifrån hur kaffemaskinen fungerade till om en person som fått hjärtstopp, säger Sophia.
– När alla är inkastade på det här sättet och gör sitt bästa blir man också väldigt sårbar. Vi blev allierade, säger Tina.
Situationen var extrem, och många känslor samsades parallellt. Efter den första dagen med det som Helén beskriver som lätt panik började skratten bubbla upp.
Det visade sig att gänget hade samma typ av humor, och det blev en ventil under veckorna.
– När vi knappt orkade längre skojade vi om att det hade varit bra för den mentala hälsan att ha ett linneförråd att sortera eller att vi skulle ställa en boxboll i kontorslandskapet. Det var skönt att inte vara ensam med sådana känslor. Vi skämtade om att de skulle göra ett tv-program som hette Arga sjuksköterskorna, så irriterade var vi ibland, säger Tina.
– Vi bröt ihop av skratt sista dagen när vi upptäckte en jättesmart funktion i dataprogrammet som ingen kände till. Så är det när alla är nya på jobbet samtidigt, säger Helén.
Att jobba kvällar och nätter ger ofta en särskild känsla i ett arbetslag och kan binda samman kolleger ännu starkare, också för att man hamnar i osynk med sin familj och vänner.
– Det var väldigt speciella veckor, vi var i vår lilla bubbla, köpte pizza och hade myskvällar. Uppdraget sträckte sig från mitten av mars till slutet av maj, nu är vi alla splittrade på varsitt håll, utom jag och Sophia som av en slump hamnade på samma arbetsplats igen. De andra håller jag kontakt med i vår grupp på sociala medier, den är väldigt aktiv och det känns fantastiskt att få ha kvar de här människorna i mitt liv, säger Helén.
LÄS OCKSÅ! Angelica och Linnea rycker in i vården: ”Vi kan inte bara sitta och titta på”
Linda Corin är arbetsmiljöforskare vid Institutet för stressmedicin.
Hur viktiga är kollegerna för arbetsmiljön?
– Väldigt viktiga. De påverkar både vår hälsa och vår effektivitet på jobbet positivt. Det sociala stödet är en viktig resurs när vi utsätts för höga krav eller tidspress på arbetsplatsen. Men det fungerar också åt andra hållet, när det sociala samspelet inte fungerar blir arbetsmiljön negativ och fylld av konflikter som påverkar jobbet som sådant.
Vad säger forskningen?
– Det finns en mängd studier från olika områden som bland annat visar att det är bra för hälsan att känna sig uppbackad, det påverkar prestationen och kreativiteten i positiv riktning. Dessutom minskar den psykiska ohälsan, stressnivåerna, risken för hjärt- och kärlsjukdomar samt ryggproblem.
Hur kommer det sig att man kan bli vänner så snabbt när man är i en sådan arbetssituation som sjuksköterskorna på coronalinjen?
– En förklaring är att alla kom dit som nya, det fanns ingen motsättning mellan dem. De satt alla i samma båt och blev helt enkelt tvungna att hitta strategier tillsammans, vägleda varandra och göra det bästa av situationen. De blev även varandras, i denna situation extremt viktiga, emotionella stöd.
Hade det kunnat bli en jobbig situation?
– Ja, förutsättningarna var ju inte så bra. De har själva fått styra upp allting utan stöd någon annanstans ifrån. En obalanserad arbetsmiljö vet vi kan leda till ohälsa. Vi människor har stor potential för att mobilisera oss i kris, inte minst genom att stötta varandra, och att klara stress – men under en begränsad period.
LÄS OCKSÅ: Våldet i corona-tider ”Mitt hem blev ett fängelse”
