Tack kvinnor, för att ni bär Sverige!

En brinnande pandemi gjorde att vi fick upp ögonen för dem som bär samhället – på riktigt. Nej, vi pratar inte om politikerna. Vi pratar om dem som varje dag, dygnets alla timmar, jobbar för allas vår trygghet och välfärd. Sjuksköterskorna som riskerar sin egen hälsa för att rädda liv. Vårdbiträdena som tar hand om våra nära, gamla och sjuka. Förskolepedagogerna som ser efter våra barn. Och alla utgör de fundamentet för ett samhälles hela trygghet.

Visst finns det en underbar yrkesstolthet i detta, som i någon mån senaste åren uppgraderats genom förskola i stället för dagis. Pedagog i stället för ”fröken”. Men mer behövs. Inte minst vad gäller siffrorna i lönekuvertet.

Märkligt nog är det först när man själv, eller någon närstående, drabbas av sjukdom som frågan blir viktig. Avgörande. Det är plötsligt på liv och död hur hemtjänstpersonalen tar hand om en pappa som blivit dement. Det är viktigare än alla startups i världen hur mamma blir bemött på vårdcentralen. Och en dag kommer vi alla att hamna i en situation när vi inser vad som är viktigt. På riktigt. 

Ida, 29, barnskötare: ”Tålamod och ett stort hjärta är viktigt”

Barn utvecklas med stormsteg. Att få hänga med på den resan gör Ida Kircali glad varje dag.

Det kan vara att höra deras första ord, eller se hur de knäcker koden med att ta på sig jackan alldeles själva. Den sprudlande glädjen hos ett barn som tagit ett nytt steg i sin utveckling är alltid lika fantastisk att uppleva.

Det är en av orsakerna till att Ida trivs så bra med sitt jobb. Men också att känna att de gör ett viktigt pedagogiskt arbete som stimulerar barns lärande och nyfikenhet.

– Barn är så smarta, säger Ida Kircali. När vi gör olika experiment hänger de snabbt på och resonerar otroligt bra. De fattar direkt vad som väger tyngst av olja och vatten till exempel.

Många skratt blir det också varje dag, när till exempel förnumstiga treåringar berättar vad mamma och pappa pratar om hemma, eller hur de brukar ”brottas”.

Idag är det sällan Ida stöter på fördomen om att förskolan är en sorts barnpassning eller ”förvaring” av barn.

– Jag tror att de flesta föräldrar vet och uppskattar att barnen både får leka och lära.

För Ida är det ett drömyrke, men fick hon förbättra något så skulle det vara mindre barngrupper. Innan hon fick fast tjänst vikarierade hon på flera förskolor, och det var ytterst sällan som rekommendationerna följdes. Barnen var för många stora och pedagogerna för få.

– Det ger förstås mindre tid till varje barn, och grupperna blir mer stökiga.

Just nu pluggar hon vidare till förskolepedagog, ett sätt att både höja lönen och öka sina kunskaper.

– Bra egenskaper för mitt jobb? Tålamod, ett stort hjärta och fantasi. Och så glad och engagerad så klart!

Elin, 29, vårdbiträde: ”Mitt jobb är betydelsefullt för många”

Från början tänkte Elin Nilsson bli florist, men när utbildningen var klar hoppade hon in på ett sommarvikariat inom hemtjänsten. Och där har Elin blivit kvar.

– Jag känner att gör ett betydelsefullt jobb. Och jag har lärt mig otroligt mycket genom att jobba inom hemtjänsten.

I ur och skur cyklar Elin till sina brukare i Rosengård i Malmö. Det finns inte mycket som kan stoppa henne. För även om jobbet sliter både fysiskt och psykiskt så kan Elin inte tänka sig ett viktigare jobb.

– Jag brukar beskriva mig som en allti-allo. Vi får vara det mesta. Psykolog, städare, matlagare, tv-reparatör...

– Visst får vi också byta blöjor och torka skit, men jobbet ger så mycket annat så det är ingen stor sak.

Att arbeta i Rosengård är också speciellt, förklarar Elin. Här möts många kulturer och språk, och Elin har fått tips om spännande maträtter och kan numera laga gott turkiskt kaffe.

Nackdelen i hennes jobb är att schemat är väldigt pressat. Det är stressande att kolla klockan hela tiden, och det finns ingen tid för något oförutsett.

– Nej, det är tråkigt, många är väldigt pratglada och så hinner man knappt att sitta ner en stund tillsammans.

Elin säger att hon fått en stor respekt för äldre människor i sitt yrke.

– De flesta av dem jag träffat har varit med om så mycket, de har överlevt krig, kanske fostrat flera barn på egen hand. Eftersom vi ses varje dag så får vi en väldigt nära relation, nästan som en mormor eller morfar.

Lönen är låg även efter tio år i yrket, så Elin planerar att utbilda sig till undersköterska. Men i hemtjänsten vill hon stanna.

Hanna, 25, undersköterska: ”Du måste vara positiv och flexibel”

Att få hjälpa människor. Det är det bästa med Hanna Nilssons jobb som undersköterska. Hon jobbar på hemtjänstföretaget Laurentii i Lund. Och stortrivs.

– Jag tycker om att få människor att må bättre. Det känns bra att kunna stötta äldre och hjälpa dem att komma tillbaka i vardagen.

Hanna är hemvårdare för personer som är 65 år och äldre. Hon fixar allt från vardagssysslor som matlagning, diskning eller kanske hjälp med att lägga sig. Men hon hjälper även till med medicinering.

Nackdelen i jobbet är inte stress, som man kan tro, utan Hannas utmaning är att få varje person att må så bra det går.

– Varje gång det kommer en ny patient så vill jag hjälpa dem att rehabiliteras så bra som möjligt. Det är min sporre i jobbet.

Vilka egenskaper behövs i ditt jobb?

– Du måste vara social, positiv och flexibel.

Hanna tycker att hon ofta får uppskattning i sitt jobb.

– Många har hört mycket negativt om hemvården. Ofta är både patient och anhöriga kritiska innan. Men nästan alla ändrar sig. Det hände mig alldeles nyligen, när en anhörig kom fram till mig och sa: ”Du, jag har helt bytt uppfattning om er. Ni är fantastiska. Hälsa din chef det!”

Vad kan förbättras?

– Att det skulle bli mer attraktivt att läsa till undersköterska om man får en legitimation, det kanske kan leda till bättre löner.

Hanna, 35, lärare: ”Jag vill lära barnen att allt går att lösa”

Grundskollärare Hanna Kristiansen älskar sitt jobb. Att få vara med och skapa framtidens medborgare är oslagbart, menar hon. Hon tog sin examen för två år sedan, men innan dess hade hon arbetat i yrket i drygt sju år. Att hon är motiverad för sitt arbete är lätt att förstå när hon berättar att hon under några år både pluggat och jobbat heltid för att bli behörig lärare. Idag undervisar hon i årskurs 4–6 – ”den bästa åldern”, tycker Hanna.

– Ja, barnen är fortfarande ivriga att lära sig, och som klasslärare hinner jag både bygga tillit och relationer till mina elever och vice versa.

– När vi tillsammans lyckas lösa något utmanande, och jag ser hur stolta barnen blir… det är sådant man tar med sig hela livet. Idag är hennes privata utmaning att bromsa sig själv. Ambitionen och viljan är så hög att hon skulle kunna jobba hur mycket som helst om hon inte satte stopp.

Ur ett bredare perspektiv är det just arbetsbelastningen som är ett stort problem inom läraryrket idag. Vissa dagar kan Hanna komma på sig med att hon inte ens hunnit gå på toaletten när skoldagen är slut.

– Jag vet att det är den fråga som fått många kollegor här i Kiruna att byta yrke.

I den ständigt aktuella betygsfrågan har Hanna sin ståndpunkt klar:

– Betyg i årskurs sex räcker. Det viktigaste är att varje elev får vet hur den ligger till i målen mot läroplanen. Den feedbacken kan du ge på många andra sätt.

Sandra, 30, undersköterska: ”Mitt jobb kräver ett bra psyke”

Trots stress, tunga lyft och psykiskt utmanande situationer älskar Sandra sitt jobb inom demensvården.

Många i Sandras familj har jobbat inom vården, och när Sandra gjorde sin praktik där blev hon också fast.

– Jag kände direkt att jag ville jobba med äldre. Att både få hjälpa och känna sig behövd, det är det bästa.

Men visst kan det vara tufft att jobba med dementa varje dag. Det kräver lugn och ett bra psyke.

– Ja, mina vänner brukar säga det. ”Vad du är stark, Sandra.”

Andra utmaningar är tunga lyft och stress. Det är alltid svårt att finnas till för alla. Ibland blir boende oroliga och till och med aggressiva.

– Visst har de hänt att någon vill slåss, men jag är inte rädd. Jag förstår ju att de gör det för att de inte kan uttrycka sig på annat sätt.

Och hon är populär på jobbet, de boende frågar ofta efter Sandra.

– Det är nog bara för att jag är bra på att baka, skrattar hon. Men allvarligt, det är klart att det är roligt att vara omtyckt. Jag är en trygg person, det spelar nog också in.

Fortfarande finns det fördomar kring hennes jobb, som att det ”bara är att torka bajs hela dagarna”.

– Men det är en så liten del av vad vi gör. Det stora är att få göra en insats, att göra någon glad. Vi kämpar för att alla ska må så bra de kan och peppar varandra i personalen.

I framtiden vill hon fortsätta att utveckla sig inom yrket och bli klar med sin utbildning till undersköterska. Det är också ett sätt att höja lönen. Men hon stannar inom vården.

– Ja, jag brinner för demensvård. Jag får så mycket tillbaka!

Fiona Serwanga, förskollärare: ”Jag vill vara närvarande för barnen”

Nyfikna, frågvisa och finurliga. Att jobba med treåringar en hel dag kräver såväl lyhördhet som humor.

Efter några år inom äldreomsorgen kände Fiona Serwanga att hon ville gå vidare. Under sin föräldraledighet började hon utbilda sig till förskollärare och har nu arbetat i yrket i fyra år.

– Jag visste att jag ville jobba med yngre barn. I min barngrupp är de nu tre år, en härligt finurlig ålder, säger Fiona. Nu går det att resonera och diskutera med dem. Det räcker inte bara med ett ja eller nej, du måste motivera varför.

Fionas stora utmaning i jobbet är att räcka till. Att hinna med att se varje enskilt barn och få tid till att skapa en trygg barngrupp.

Det är många krav från olika håll. Från föräldrar, på att dokumentera dagen, på att utveckla pedagogiken.

– Men där har jag lärt mig av mina erfarna kollegor, att ibland måste jag sänka kraven på mig själv, säger Fiona. Jag vill så himla mycket!

– Det är alltid viktigast att vara närvarande med barnen och se de små sakerna i nuet tillsammans med dem. Resten får komma i andra hand.

Hennes personliga mål är just att hitta balansen i yrket. Det går inte att ge allt varje dag, för att komma hem helt slut till de egna barnen.

– Så du måste ha lite skinn på näsan och kunna säga ifrån, eller inte ta åt dig om någon förälder är på dåligt humör.

Fick Fiona bestämma så skulle barngrupperna vara mindre. Idag är det 18 barn och tre pedagoger och det är stressigt för alla.

Fiona tror ändå att hon kommer att stanna inom förskolevärlden, men fortbilda sig inom yrket. Kanske som specialpedagog – eller ansvarig, för att kunna påverka och förbättra ännu mera.

Iza, 26, butikssäljare: ”Jag älskar kundkontakten”

En suverän människokännare. Och massor av social kompetens. Två bra egenskaper som butikssäljaren Iza Löfgren har.

Svaret kommer blixtsnabbt om vad som är det bästa med jobbet:

– Jag älskar kundkontakten, slår Iza fast.

Efter tre år inom handel, senast på varuhuset Rusta, så är det fortfarande lika roligt att hjälpa kunder med att hitta rätt vara.

– Ja, jag ger mig inte förrän de är nöjda.

Tålamod, förmåga att lösa problem och social kompetens är några av nyckelorden för att bli en bra säljare. Dessutom har Iza blivit en fenomenal människokännare.

– Det kanske låter klyschigt, men jag har lärt mig att inte döma människor så snabbt. Ålder, utseende, kön, alla har rätt att behandlas lika.

– Sedan får du aldrig ta något personligt. Det är ju egentligen inte mig de är sura på när en vara är slut.

Om hon skulle förbättra något i sin bransch så är det att arbetsgivarna skulle satsa mer på att vidareutbilda personalen internt. Alla skulle tjäna på att lyfta personal som vill växa. Däremot är hon nöjd med avtalen som hennes förbund Handels förhandlat fram.

– Ja, vi har ett jättebra OB-tillägg, med dubbelt betalt på söndagar till exempel.

Själv ska Iza nu plugga i Stockholm på deltid under två år för att bli butikschef så småningom.

– Jag vill kunna påverka och förbättra mer.

LÄS OCKSÅ: Svenska kvinnorna som erövrar rymden

LÄS MER: 7 kvinnliga uppfinningar som gör livet enklare