Pernilla Nilsson är ambulanssjuksköterska: ”Jag har världens bästa jobb”

Medan många av oss äter julmat och är lediga, finns det andra som jobbar hårt. Inom ambulanssjukvården gäller det att ge allt och rädda liv – varje dag, året om. – Det bästa med mitt jobb är alla möten med människor, säger ambulanssjuksköterskan Pernilla Nilsson. Följ med i hennes vardag, präglad av liv och död, och läs om hur hon fick sitt drömjobb.

I sitt arbete som ambulanssjukskö­terska möter Pernilla Nilsson en värld som för många är okänd. Medan vi sover, äter middag eller firar jul med familjen så hjälper hon människor som befinner sig i svåra och omtumlande situationer. Hon ser ensamhet, missbruk och misär.

– Jag har velat jobba på ambulansen så länge jag kan minnas. Men jag har egentligen aldrig lockats av blåljus och dramatik, det handlar snarare om en vilja att vara där det händer. Det låter kanske klyschigt, men jag vill göra skillnad, säger Pernilla. 

Vi träffas på hennes arbetsplats, ambulansstationen i Bräcke, ett samhälle i Jämtlands län i södra Norrlands inland. I Bräcke bor endast cirka 1 500 personer, men kommunen är mycket stor med långa avstånd. Det närmaste sjukhuset finns i Östersund, sju mil från ambulansstationen. Här, i glesbygden, är ambulanspersonalens arbets­insats extra viktig. 

– Det positiva med de långa avstånden är att man hinner få en kontakt med patienten och att man hinner se resultaten av våra insatser på väg till sjukhuset. Personen kan vara jättedålig när vi hämtar, men så ger vi läkemedel och vård och får en positiv effekt, berättar Pernilla.

– Det spelar ingen roll hur snabbt man kör, resan till sjukhuset tar ungefär en timme. Vi kan inte köra särskilt fort, för då går det inte att jobba med patienten på ett säkert sätt. På väg till ett larm kan vi köra i 150–160 kilometer i timmen, men sedan börjar det bli trafikfarligt. På vägen in till sjukhuset brukar vi ligga på omkring 140 kilometer i timmen.

Resan till sjukhuset i Östersund är lång. – Vi kan inte köra särskilt fort, för då går det inte att jobba med patienten på ett säkert sätt. Foto: Carl Klingspor

Ofta extrema förhållanden

I Jämtland har vädrets makter en stor påverkan på trafiken. Vägar driver igen och framkomlighet, liksom sikt, kan vara i det närmaste noll.

– Det är ofta extrema förhållanden – med ishalka, kyla och mycket snö. Det har till och med hänt att jag har blivit hämtad med skoter. Men jag har jobbat i Malmö också, och där är väderförhållandena bättre och avstånden kortare. Men där har man andra utmaningar, som att det är snabbare ryck. Här har man tid på sig att intervjua patienten mer ingående och dokumentera allt noga, förklarar Pernilla.

Som boende i en glesbygdskommun kan man få vänta länge på vård. Om man har otur kan ambulansen vara drygt 20 mil bort.

– Ambulanshelikoptern, som utgår från Östersund, är en räddning i sådana situationer. Den är dock ofta upptagen i fjällen vintertid, och på hösten kan den inte alltid flyga på grund av dimma, förklarar Pernilla.

Men ambulansen kommer fram till slut, oavsett omständigheter och avstånd. Att snabbt få förstärkning i en krissituation kan man dock inte räkna med i Jämtland.

– Det har varit en del olyckor genom åren, vissa med upp till sex eller sju skadade samtidigt. Då märks det att man är på landet, för man kan vara ensam länge innan man får hjälp. Men man måste bara steppa upp och lösa det på absolut bästa sätt med de resurser som finns tillgängliga. Vi kan inte trolla, vi får göra det bästa med det vi har.

Jobbat inom ambulanssjukvården i 26 år 

Och för den som träffar Pernilla Nilsson är det tydligt att hon är rätt person för uppdraget. Hon utstrålar en kombination av lugn och styrka, och en stor dos vänlighet. I 26 år har hon jobbat inom ambulanssjukvården. Idag är hon specialistsjuksköterska med fyra års universitetsutbildning bakom sig. Innan studierna var hon utbildad undersköterska och ambulanssjukvårdare. Men för några år sedan infördes krav på att det i varje ambulans måste finnas minst en sjuksköterska och då bestämde sig Pernilla för att plugga vidare.

– Utbildningen var otroligt intressant, vi läste mycket omvårdnad, medicin, anatomi och fysiologi. Sedan läste jag ett år till för att bli specialistsjuksköterska. Jag jobbade hundra procent och pluggade hundra procent, så det var ganska tufft men det gick.

Dokumentation i väntan på nästa larm. Foto: Carl Klingspor

 

Hur delar ni upp arbetsuppgifterna i ambulansen?

– Sjuksköterskan administrerar läkemedel och tar hand om de svårast sjuka. Om vi är två sjuksköterskor kör vi varannan gång. Om den andra är ambulanssjukvårdare så kör oftast den personen, men den vårdar också vid vissa tillstånd.

Minns du ditt första arbetspass?

– Ja, det gör jag absolut. Jag hade ju åkt mycket ambulans innan, under min praktik, men första gången jag jobbade själv var ett horribelt dygn med många jättesjuka patienter. Det var kramper, ett hjärtstopp och en trafikolycka – allt på ett enda dygn! Jag tänkte: ”Herregud, är det så här det ska vara?” 

Det var kramper, ett hjärtstopp och en trafikolycka – allt på ett enda dygn!

Under sin karriär har Pernilla förlöst fem barn – det är tillfällen som hon aldrig glömmer.

– Även om vi vet hur vi ska göra så får man verkligen ett adrenalinpåslag. Just förlossningar är så speciella ... Man kan ha haft en gammal människa som dött på förmiddagen, och sedan möter du ett helt nytt liv ett par timmar senare. Kontrasterna är helt fantastiska. 

Ibland ser Pernilla mammorna och barnen som hon förlöste.

– Det är en otroligt speciell känsla, och jag måste hålla tårarna tillbaka varje gång för att inte börja gråta, säger hon. 

Men att vara en lokalhjälte och ett känt ansikte för de allra flesta på en liten ort kan också vara jobbigt ibland. 

– Jag tycker att det är otroligt roligt för det mesta, men ibland kan det vara svårt – för när jag jobbar är jag i en roll och på Ica i en helt annan. Men de flesta är tacksamma, och jag uppskattar att de kommer fram och pratar.

Vilka situationer är svårast i din yrkesvardag?

– Det behöver inte vara de svåraste trafikolyckorna som är värst, även om de förstås också ger bestående minnen, men det är ofta andra saker som fastnar. Vid en stor olycka, där människor fysiskt har gjort sig illa, så vet man exakt vad man ska göra och man handlar efter en plan – jag bara gör det och försöker rädda liv med all den kunskap jag har. Men jag kommer aldrig att vänja mig vid barn som är allvarligt sjuka eller skadade, sådant bär man med sig i minnet sedan. Det är alltid svårt när unga människor dör, att möta syskon och höra illvrålen från föräldrar... Sådant sätter sig verkligen. Vi ­kollegor pratar väldigt mycket och stöttar varandra, det är helt okej att vara ledsen.

Räddningspersonal utsätts för en del hot och kan hamna i farliga situationer. En liten ort som Bräcke är inte ett undantag, här finns också sociala problem, som missbruk och psykisk ohälsa. Pernilla måste ibland backa undan när situationen är för riskfylld. Men efter alla sina år i yrket har hon lärt sig hur man bemöter de flesta personlighetstyper.

– Man utvecklar en sorts fingertopps­känsla för det, men människor är så olika och just bemötandet är ofta det svåraste i mitt jobb. Allt det tekniska lär man sig, men när det gäller människor vet man aldrig säkert. Vissa vill till exempel inte följa med oss, trots att de verkligen behöver, och då är det en utmaning att få dem att lita på oss.

Mötena med människor är det bästa

Det är just mötena med människor som Pernilla beskriver som det bästa med jobbet.

– Det är en stor skillnad mot sjukvården, där det är personalens revir. Här är det jag som kommer hem till någon och är gäst, det går inte att bara klampa på – förutsättningarna för mötet är helt annorlunda. Jag behöver lyssna och försöka förstå hur jag ska hjälpa just den här personen på bästa sätt.

Det finns situationer som har etsat sig fast i Pernillas minne. Ett sådant minne är en händelse för flera år sedan, när hon kom hem till en familj där en ung mamma hade dött.

Det ena barnet tydde sig så mycket till mig och för bara ett år sedan hörde hon av sig, tio år senare.

– Situationen för barnen och maken var förstås fruktansvärd. Dagen efter åkte vi dit privat för att prata med familjen. Barn har ofta många tankar som de vill fråga om på ett barns vis och det svåra är att försöka svara på ett sätt så de kan förstå. Jag minns att vi tog med oss godis. Det ena barnet tydde sig så mycket till mig och för bara ett år sedan hörde hon av sig, tio år senare. Hon var så tacksam över att jag såg henne i den svåra situationen. Hon har tänkt på det genom åren, och det var så fint att hon tog kontakt. 

 

Pernilla har jobbat inom ambulanssjukvården i 26 år. – Jag vill göra skillnad, säger hon. Foto: Carl Klingspor

 

Som ambulanssjuksköterska på en liten ort är det inte blod och blåljus i ett, en del av tiden går åt till att vänta på larm. På stationen finns kök, kontor, gym och ett tv-rum med soffor.

– Vi går igenom läkemedel och utrustning. Man kan även ägna sig åt kompetensutveckling genom olika nätbaserade kurser och ambulansen ska skötas om. Eftersom man jobbar ett helt dygn i sträck här så finns det också tid till träning och vila framför tv:n.

Pernilla jobbar ungefär 48 timmar i veckan, fördelat på två dygn. Enligt arbetstidslagen måste man vara ledig en viss tid före och efter varje pass. Det innebär att Pernilla jobbar i ett dygn för att sedan vara ledig i några dagar.

– Det passar mig väldigt bra. Jag tycker att jag har världens bästa jobb med världens bästa schema. 

Vilka sjukdomstillstånd är vanligast?

– Bröstsmärtor är vanligt, liksom buksmärta och andningssvårigheter. Det har förändrats med tiden, i takt med att läkemedlen har blivit bättre. Förr hämtade vi ofta astmatiker som var väldigt dåliga, men det behövs inte längre tack vare att medicinerna har utvecklats. 

Coronakrisen har varit omtumlande för hela sjukvården och inte minst för ambulanspersonalen. Från en dag till en annan tvingades Pernilla och hennes kolleger att arbeta i full skyddsutrustning.

– Det har varit tufft att jobba så, ibland i flera timmar i sträck. Att kommunicera och trösta när man har skyddskläder och mask är svårt, det blir en distans till patienten. Och det är varmt och omständligt, men det har ändå gått bra. 

Vad gör du efter ett extra påfrestande arbetspass?

– Jag brukar prata med en kollega, och när jag kommer hem vill jag oftast vara ensam och greja med saker i lugn och ro. Jag tränar en del, och jag älskar att renovera mitt hus.

LÄS OCKSÅ: 15 korta utbildningar som ger jobb och bra lön

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av amelia + halsband från Smycka för endast 199 kr. Köp nu!