”Jag tänker varje dag på hur priviligierad jag är som får jobba med mitt stora intresse”, säger Suvi Räsänen som i dag driver sin egen ridskola.
”Jag tänker varje dag på hur priviligierad jag är som får jobba med mitt stora intresse”, säger Suvi Räsänen som i dag driver sin egen ridskola. Foto: Theresia Köhlin

Drömmen blev sann – utan miljoner på banken

Att driva en hästgård är något som ofta förknippas med ekonomiskt privilegierade människor.

Men det går att förverkliga sin dröm utan miljoner på banken – det vet Suvi Räsänen som, liksom de flesta tjejer, inte hade råd med egen häst under uppväxten.

Idag äger hon flera stycken och jobbar med sitt stora intresse.

Bland mjuka kullar i ett öppet jordbrukslandskap ett par mil från Stockholms innerstad ligger Wreta gård. Här finns ett stort ridhus och ett modernt, luftigt stall. I de gröna hagarna betar blanka dressyrhästar som arbetar i ridskoleverksamheten och på en liten kulle ovanför ligger ett stort, krämfärgat hus från 1700-talet, där Suvi Räsänen bor med sin man Torbjörn.

– Jag tänker varje dag på hur privilegierad jag är som får bo och jobba här, säger Suvi medan hon fixar kaffe i den lädertvålsdoftande sadelkammaren.

Hon växte upp fjärran från denna lantliga idyll, i ett radhus i Stockholmsförorten i Skogås. Sin fritid tillbringade hon på en 4H-gård, där hon skötte djuren och red på gårdens ponnyer, ofta i utbyte mot arbetsinsatser.

– Jag gick inte på ridskola som de flesta andra, och det var ingen vanlig ridutbildning, utan väldigt fritt. Men jag lärde mig mycket om hur man hanterar hästar och sköter ett stall, berättar hon.

Jag har inte fått något gratis, men jag har varit duktig på att göra det bästa av det jag har

Redan som 15-åring visste hon att hon skulle jobba med hästar, och i gymnasiet valde hon naturbruksgymnasium med ridinriktning.

– Jag hade ingen egen häst och hade aldrig haft råd med det, så skolan var ett bra alternativ. Det var ett sätt att få rida utan att betala för det, på lånade hästar och på skoltid. Jag har inte fått något gratis, men jag har varit duktig på att göra det bästa av det jag har, säger Suvi.

Mötte en ny värld i tyskt tävlingsstall

Att hästar var en viktig del av Suvis liv visste hon redan som liten. Foto: Theresia Köhlin

Efter naturbruksgymnasiet följde jobb på ett tävlingsstall i Tyskland, hos en framgångsrik dressyrtränare. I den tuffa ridsportsbranschen lyser kollektivavtalen med sin frånvaro. Tillvaron präglas av hårt arbete och det är fysiskt krävande. För Suvi blev det också ett möte med en annan värld.

– Jag kom ”från skogen” i mina gamla ridskor till ett tävlingsstall i Tyskland och hade ingen aning om hur det gick till. Jaha, ska man ha ridstövlar? Det hade jag inte. Men jag fick lära mig jättemycket och rida fina hästar.

Hemma i Sverige igen gick Suvi hippologprogrammet, en universitetsutbildning inom häst- och ridlära.

Yrkeslivet tog fart med jobb på ridskola och några år senare hos elitryttare på ett svenskt tävlingsstall. Men under tiden som ridlärare på en traditionell ridskola hade en affärsidé mognat inom henne. Att erbjuda ridlektioner på välutbildade hästar, i små grupper.

– Det kan vara opersonligt med ridskolornas stora grupper. Det passar inte alla elever och jag passar nog inte heller i så stora sammanhang. Jag ville också erbjuda ett alternativ för alla dem som inte kan eller vill ha egen häst, förklarar hon.

SUVI RÄSÄNEN

Ålder: 41.

Familj: Mannen Torbjörn.

Bor: I Vallentuna.

Gör: Är ridlärare, tränare och dressyrdomare samt tävlingsryttare. Driver företaget SR Häst- och ryttarutbildning.

Suvi trodde på sin idé och började skissa på framtiden som egenföretagare.

– Jag tog hjälp av Nyföretagarcentrum och gick en egenföretagarkurs. Jag har även läst lite företagsekonomi på hippologutbildningen så jag hade en viss koll.

Jag hade nog lite tur som träffade rätt person på banken som trodde på min idé

Hon skrev en affärsplan och gjorde en budget. Sedan tog hon kontakt med en bank och bokade in ett möte, full av tillförsikt.

– Jag hade nog lite tur som träffade rätt person på banken som trodde på min idé. Det var en kvinna, och det skulle inte förvåna mig om det hade en viss betydelse. Jag fick pengarna på en gång. För banken var det förstås en struntsumma, men för mig var det mycket. Jag lånade 250 000 kronor, som skulle räcka till ungefär fyra hästar och deras utrustning, plus stallhyra och andra omkostnader. Jag fick också en slant i månaden i starta eget-bidrag i ett halvår, vilket räckte till min egen mat så jag kunde överleva.

Ett första lån på 250 000 gjorde drömmen möjlig

Hästskötsel varvas med lektioner, ridning, stallarbete och en del jobb vid skrivbordet. ”Jag trivs med variationen”, säger Suvi. Foto: Theresia Köhlin

Suvi köpte sina första hästar och inhyste in sin verksamhet på en anläggning. Snart insåg hon att det skulle bli billigare att köpa en egen gård än att betala dyra hyror på andras anläggningar. Tillsammans med sin partner Torbjörn, som hon nyligen träffat, började hon undersöka möjligheten. Om de båda sålde sina små lägenheter, som de hade i var sin Stockholmsförort, och tog ett lån skulle det kunna fungera.

Så dök Wreta gård i Vallentuna upp, med tillräckligt mycket mark för alla hästar. Läget och priset var bra. Och dessutom var det vackert.

– Vi tog ytterligare ett lån för att kunna bygga stall och ridhus. Vi fick dock nej av den första banken, den som beviljade mig lån för att starta företaget. Då vände vi oss till en annan bank med en ny affärsplan och till slut blev lånet beviljat.

Suvi och Torbjörn flyttade in i det stora huset på gården, ett renoveringsobjekt där mycket behövde fixas. Men viktigast var att bygget av ridhus och stall snabbt skulle bli klart så Suvi kunde flytta sin verksamhet till gården. Under tiden jobbade hon extra som städerska för att ha råd med den höga stallhyran för verksamheten.

Suvis tips: Så gör verklighet av din företagsdröm

1. Ta hjälp att göra en affärsplan och budget innan du drar igång. Se till att ha lite ekonomiska marginaler.

2. Lyssna på andra människors goda råd men följ alltid din egen magkänsla.

3. Våga ta steget och tänk inte alltför mycket. Om det går åt helvete har du i alla fall försökt!

– Varje meter kostar, och det har vi behövt förhålla oss till. För att komma ner i pris gjorde vi också mycket själva. Utsidan och tak till stall och ridhus byggdes av ett företag men allt inuti är gjort av oss själva och våra föräldrar.

Det var en stressig tid som följde, utan särskilt mycket tid till att reflektera över att gårdsdrömmen var på god väg att bli verklighet.

– Bygglovet för ridhuset beviljades i februari och vi skulle flytta in i juni. Vi krattade ut ridhusunderlaget två dagar innan jag hade min första kurs, och det fanns ingen riktig belysning så vi red med bygglampor. Det var mest fokus på att överleva då, jag har nog förträngt hur jobbigt det var.

Idag, tolv år senare, blomstrar företaget. Kurser liksom lektioner är alltid fullbokade. Suvi har en anställd stallskötare och en praktikant, men alla lektioner håller hon i själv.

– På grund av pandemin har vi haft färre kurser med övernattning det senaste året, i stället har vi haft dagskurser med fika. Annars är kurserna med övernattning väldigt populära.

Förmåga att para ihop rätt häst med rätt ryttare

Suvi hade sin idé och vågade satsa, trots att hon inte hade pengar på banken som kunde finansiera drömmen. Foto: Theresia Köhlin

Det är inte bara ridningen på Suvis välutbildade hästar (bland annat får eleverna rida hennes pensionerade tävlingshäst som hon tävlat på elitnivå med) som lockar, utan också maten. Suvi lagar allt från grunden, och numera är mycket odlat och producerat på gården. Sedan några år tillbaka föder hon och Torbjörn upp får och de är självförsörjande på många grönsaker.

– Men framför allt kommer folk för att de vill rida bättre hästar i små grupper. Tack vare att vi bor nära Arlanda kan vi hämta kunder som kommer från hela Sverige, och vi har även kunder från andra länder. Personligen flyger jag inte av miljöskäl, men det är förstås praktiskt att flygplatsen ligger så nära.

Hästarna tillåter inte att man är stressad, det påverkar dem väldigt negativt

Suvis jobb har gjort henne till en riktig människokännare, hon har bland annat utvecklat en särskild förmåga att kunna para ihop rätt häst med rätt ryttare inför lektioner och kurser.

– När jag tar någon i hand känner jag direkt vilken häst som kan passa, och jag brukar nästan alltid ha rätt. Men det har blivit svårare nu i och med coronasituationen, när man undviker fysisk kontakt. Nu läser jag av nya elevers kroppsspråk och attityd i stället.

Något annat som Suvi har lärt sig är att hästen ibland avslöjar när ryttaren inte mår bra.

– Om ryttaren mår dåligt och kanske börjar bli utbränd märks det ofta. När de sedan berättar att de har blivit sjukskrivna förstår jag varför vissa saker inte har fungerat som vanligt på sistone. Hästarna tillåter inte att man är stressad, det påverkar dem väldigt negativt.

Du hjälper människor att bli bättre ryttare, men kanske kan man också säga att du gör en insats för deras hälsa?

– Ja, den kopplingen är ganska intressant. Mina kunder uttrycker ofta hur viktigt det är för dem att komma hit, särskilt sedan pandemin bröt ut. Jag har börjat inse att jag har mer av en funktion som är viktig för människor, den är större än jag tidigare trott. Förut har jag ofta tänkt att jag kanske borde tillföra lite mer i världen, inte bara jobba med hästar för att jag tycker att det är kul.

Vad är det bästa med ditt jobb?

– Jag älskar variationen, och tycker till och med att det är kul att fakturera. Att få bo så här och jobba med mitt stora intresse är fantastiskt. Jag rider ungefär tre hästar varje dag plus att jag jobbar mycket i stallet, så träning får jag gratis. Men stalljobbet och kylan på vintern är också slitsamt för kroppen – man blir vältränad men sliten. 

LÄS OCKSÅ: 3 kvinnor: Så hittade vi nya nya jobb under pandemin 

LÄS OCKSÅ: Emilia: ”Jag slutade shoppa och sparade ihop 100 000 kr”