Foto: Eero Hannukainen / IBL

Amelia Adamo: ”Jag rökte marijuana och var på middag med Clark Olofsson”

KRÖNIKA. ”I de sociala medierna finns ingen preskriptionstid”, skriver Amelia Adamo. Och det är anledningen till att hon tackat nej till politiken och till att bli landshövding. Hon är rädd för att tvingas stå till svars både för sina egna ungdomssynder, men också för sina föräldrars hemligheter. 

En gång fick jag frågan om jag var intresserad av att bli landshövding. Det var jag inte. På senare år har politiska partier försökt intressera mig för att gå in i politiken, göra min röst hörd. Jag har inte varit lockad. Jag visste ju vad jag hade med mig i bagaget.

I dag ser jag hur gamla synder, ungdomsdumheter och umgänge med ljuskygga eller politiskt tveksamma figurer dammas av och får krigsrubriker. I alla fall om du är en ny minister, partiledare, kommunordförande eller liknande. Då ska du stå till svars och helst redogöra för vilken musik du lyssnade till när du var 15, vilka du umgicks med och om du rökt hasch.

Vi ställer ut de orättfärdiga på torget och låter de verbala piskrappen vina

Ungdomsåren är en period i en människas liv när man prövar sig fram och testar sådant som är förbjudet eller olämpligt. Sedan växer man upp och i de flesta fall har erfarenheterna format oss till bra vuxna som kan skilja på rätt och fel.

Men i dag finns varken förståelse eller förlåtelse för sådant som hände förr – i de sociala medierna finns ingen preskriptionstid. Idag släpar de igenkända på sina synder till dess de ligger i kistan. Oavsett om du är kristen eller ej så är det en schyst tanke att man kan sona sina brott, bli förlåten och få lov att lägga det bakom sig. Men är du en offentlig person gäller det inte.

Alltså var det väldigt lätt för mig att inte gå in i politiken.

Vad skulle jag säga om min bakgrund, om min tjuvaktiga styvfar Oscar, varför hade jag inte polisanmält honom när jag visste att han upprepade gånger stulit oxfilé från Konsums lager i Slakthuset? För att inte tala om alla kalkylatorer som försvann när han extraknäckte som Securitasvakt hos Ericsson vid Telefonplan utanför Stockholm, och som jag och mina barn tog emot som julklapp. Och mamma Elda, städerskan, som gärna plockade hem skurtrasor och toapapper. Familjen Knyckertz i årets julkalender är charmiga bovar men hur skulle man betrakta Elda och Oscar? Kanske skulle de kunna komma undan med att de var invandrare och inte hade det så fett.

Vilken tur att jag aldrig känt mig lockad att inneha ett ämbete som kräver stark moralisk kompass

Och vad gjorde jag själv? Rökte marijuana, var på middag med Clark Olofsson, varit full och kåt, säkert kladdat och tafsat på såväl man som kvinna. Jag kan skylla på att jag var yngre och sprit-oerfaren. Men som medelålders deltagare på roliga fester, kickoffer, konferensbåtar vet jag inte vad jag skulle skylla på, om jag skulle behöva stå till svars. Förmodligen min italienska gränslöshet. Vilken tur då att jag aldrig känt mig lockad att inneha ett ämbete som kräver stark moralisk kompass, en otadlig bakgrund och en väl genomtänkt livsstil.

Och ändå är jag en hyfsat klok människa och har gjort mycket bra i mitt liv. Men om man inte passar i den moraliska kostymen man i dag tvingar på offentliga personer är det kört. Hur många passar in och vill vi styras av dessa? Det är något vi frågat oss ända sedan socialdemokratiska ministern Mona Sahlin föll med sin Toblerone-affär.

Kan allt glömmas, förlåtas och dras ett streck över? Självklart inte, det finns brott mot mänskligheten som aldrig ska glömmas bort, men det är inte det jag i dag reagerar på. Det är den nya oförsonliga tonen i sociala medier, där de högljudda har bestämt vad som är rätt och fel, inte domstolen. 

Om man inte passar i den moraliska kostymen man i dag tvingar på offentliga personer är det kört

Jag har älskat ordet försoning, fördragit det framför ordet förlåtelse. Försoning känns mänskligare, en acceptans över människans förmåga att köra i diket. Och så här står det i Bibeln: ”Försoning läker brutna relationer. Om din broder gjort någon orätt ställ honom till svars i enrum. Lyssnar han på dig så har du fått tillbaka din broder.” Alltså tvärtemot vad vi gör i dag när vi ställer ut de orättfärdiga på torget och låter de verbala piskrappen vina. 

LÄS OCKSÅ: Amelia Adamo: ”Fostra de unga i att konversera”
LÄS OCKSÅ:  
Amelia Adamo: ”Det gör ont att bli ful”