Det är långtråkigt och alla är störigt smala på yogan

Bortsett från att det är långtråkigt och alla är störigt smala, så är en av mina värsta grejer med yoga precis i slutet av klassen. Ni vet, när alla ligger på sina yogamattor i shavasana och någon skinntorr kvinna bredvid en andas högt på ett orgasmiskt sätt med en ljudlig utandning (ahhhhhhhh) samtidigt som instruktören mässar andliga visdomsord: ”Tacka dig för att du tog den här tiden att fokusera på dig själv. Känn hur kärleken till dig själv flödar genom kroppen.” Jag känner ingen kärlek, jag blir bara irriterad. 

 Uppmaningen att ”älska dig själv” finns överallt. I låtar av Whitney Houston (”Learning to love yourself, it is the greatest love of all”), i klyschiga memes på sociala medier (”Be you and the world will adjust”) och i ”stärkande” böcker med titlar som ”Love yourself like your life depends on it”. 

Populärkulturens budskap är tydligt: älska dig själv, annars kommer ditt liv bli kasst. Men stämmer det verkligen?

Den sunda strävan efter självmedkänsla har misstolkats och mynnat ut i oförblommerad narcissism.

När jag var tonåring var det ingen som pratade om kärleken till sig själv. Tvärtom var det nästan status med självhat. Jag kommer ihåg när filmen ”Tretton” kom ut 2003. Då var jag fjorton och precis som tjejen i filmen tyckte man att det var coolt med lite anorexi, att skära sig i armarna med nån gammal nagelsax, röka Marlboro lights och hata sig själv och världen. Det kanske är så för fjortisar i alla generationer, det har jag inte koll på, men den filmen symboliserade verkligen den här självhats-kulturen som var så stark när jag växte upp. Man skulle ha komplex, man skulle må dåligt. De stilbildande kändisarna var destruktiva och nerknarkade med en cigg i mungipan, typ Kate Moss och Amy Winehouse. 

Med det här i åtanke är det kanske inte särskilt konstigt att min mörker- och smutsälskande generation växte upp och blev besatta av att älska oss själva i stället. Vi hade ju hatat oss själva så himla länge. Klart att det solkysst överlyckliga ”älska dig själv”-mantrat kändes som en varm kram. Men den sunda strävan efter självmedkänsla har misstolkats och mynnat ut i oförblommerad narcissism.

Jag är inte emot positivism, tvärtom. Det är viktigt att acceptera den du är, vara stolt över dina prestationer och medveten om dina gränser. Men kan vi vara ärliga med att all den här självkärleken inte känns särskilt älskvärd längre utan snarare lite... egoistisk? Vem vill vara vän med någon som är kåt på sig själv att hon verkar hög på kokain? 

Bland det värsta jag vet är när folk säger: ”Jag har inte tid för människor som inte ger mig energi”. Är inte vänskap en växeldragning där man stöttar och pushar varandra i omgångar? Ibland behöver man en vän som bara lyssnar, ibland är man den som lyssnar. Relationer är inget du utvärderar likt en fondportfölj och säljer av om du inte fått en tillräckligt bra avkastning. 

Att ”älska sig själv” blir dessutom ytterligare ett känslomässigt arbete som läggs på främst oss kvinnor. Jaha, inte nog med att jag ska stå ut med mig själv varje dag resten av livet, nu ska jag älska mig själv också. Suck.

En positiv självbild är ingenting man tänker fram; den får näring av kärleken från någon annan.

En som menar att allt det här är psykologiskt nonsens är den nederländska psykologen och terapeuten Jeffrey Wijnberg. I boken ”Du behöver inte älska dig själv” kallar han idén om att man måste älska sig själv för att bli lycklig för ”rent flum”. Han menar att psykologer har överdrivit vikten av ett gott självförtroende. Visst kan det öka chanserna att du presterar bra, men det finns massvis med människor med dåligt självförtroende som uträttar fantastiska saker. En positiv självbild är ingen garanti för att må bra eller lyckas, precis som att en negativ självbild inte är en garanti för att du kommer misslyckas. I boken berättar han att många av hans patienter skyller sina problem på att de inte älskar sig själva. Helt fel, menar han. Det beror snarare på att de är för fokuserade på sig själva och sitt inre. Eller att de inte är särskilt härliga som personer. ”En positiv självbild är ingenting man tänker fram; den får näring av kärleken från någon annan” skriver han. Boken har några år på nacken (den kom ut på svenska 2005) men Jeffrey Wijnberg sätter fingret på något viktigt. Kärlek är inget solo-arbete, det skapas tillsammans med andra.

Istället för att älska oss själva ännu mer borde vi rikta blicken utåt.

Som invånare i ett av världens mest individualistiska länder är det lätt att glömma hur mycket vi behöver andra människor. Men med krig, klimatkris och ett tufft ekonomiskt läge behöver vi varandra mer än någonsin. Istället för att älska oss själva ännu mer borde vi rikta blicken utåt. Det är faktiskt ganska trevligt med folk som hjälper en att flytta en lördag i stället för att gå på yoga eller orkar hänga med en trots att man för tillfället inte ger så mycket energi tillbaka. Altruism är otroligt underskattat, liksom förmågan att inte ta sig själv på för stort allvar.

Jag minns en intervju i Expressen med journalisten och programledaren Jessika Gedin där hon gav ett uppfriskande svar på frågan ”Älskar du dig själv?”. Jessikas svar var att hon tolererar sig själv, tycker att hon är rimlig men ”går sig själv lite på nerverna”. Det var inget självhat, men inte heller den här gränslösa kärleken som vi förväntas känna till oss själva. 

Likt Jessika Gedin tolererar jag mig själv, tycker ofta att jag är rätt rimlig men går samtidigt mig själv på nerverna ibland. Jag accepterar den jag är och har integritet, vilket i slutändan handlar om respekt, men jag älskar inte alltid mig själv – och vet du vad? Det går rätt bra ändå. 

Katarina Muhr är journalist och krönikör. Hon skriver regelbundet för amelia.

LÄS MER: Därför avstår ”Emma” och ”Anna” frivilligt från sex 

LÄS MER: Katarina Muhr: ”Jag vacklade och tog klamydiakillens parti”