Marie Richardson, 62: ”Jag hade en krånglig relation med mamma”

Solen strålar över det gamla torpet ett par mil från Lysekil. Direkt efter galapremiären av den romantiska komedin ”Tisdagsklubben”, där Marie Richardson spelar huvudrollen, hyrde hon en bil för att ta sig till sommarstället som ligger i en stenhuggarby. 

Dagen började med en sovmorgon. Därefter har hon röjt i trädgården. 

– Det har ramlat ned en massa långa grenar från träden, så jag har burit pinnar i en timme eller två. 

Marie hann också pumpa däcken på sin elcykel och sätta batteriet på laddning. 

– När vi har lagt på ska jag ta min älskade elcykel till affären tre kilometer bort.

Marie sitter vid köksbordet och ser ut genom fönstret. Utanför finns en äng. Naturen är bergig och ett par minuter bort ligger en fjord. 

I många år hyrde hon och maken Jakob Eklund ett sommarhus utanför Stockholm. 

– Jakob älskar att snickra och började fixa med huset vi hyrde. Vi kom fram till att det är dumt att snickra på någon annans grejer och ville ha något eget. 

År 2007 hittade de torpet på Västkusten, som den förra ägaren byggt om till villastandard. Sedan dess har Jakob målat fasaden, bytt fönster, rivit väggar och byggt ett stort växthus, medan Marie målat golven och tapetserat.

– Det är alltid jobb att ha ett hus. På tomten tränger sig naturen på och träd och sly ska kapas. Jakob har frågat: ”Ska vi inte bo i villa?” Nej, nej, jag har gjort villalivet. I 14 år bodde jag i mammas och pappas hus i Ljusdal. Villabiten har aldrig lockat mig. Däremot ett sommarhus dit man åker tillsammans med man och barn när de är små. 

Jag skäms lite för mörkrädslan som känns lite barnslig

Familjen älskar att åka till landstället året runt, men att åka dit själv är alltid ett problem för Marie som är mörkrädd.

– I går gick det bra och jag känner mig som en fri, stark och modig kvinna, som tar hand om mig själv. Skitglad, utvilad och pigg. Jag skäms lite för mörkrädslan som känns lite barnslig, men det är lättare nu när solen går upp tidigare. 

Större delen av året bor hon och maken i en lägenhet på Södermalm i Stockholm, omgiven av människor. Marie kan inte minnas att hon var mörkrädd som liten. Fram tills hon var sex år bodde hon i ett hyreshus i Ljusdal. Däremot minns hon hur ensamt det blev när familjen flyttade till en villa i andra änden av samhället. 

– Jag hade inga kompisar och fick gå hemma med morsan. I många år längtade jag tillbaka till hyreshuset, där det var grannar överallt och kompisar i trappuppgångarna. Vid 20 flyttade jag hemifrån, men mamma och pappa bodde kvar i samma hus i 40 år. 

Nyligen gick filmen ”Tisdagsklubben” upp på biograferna. I feelgood-filmen firar hennes karaktär Karin och maken Sten, som görs av Björn Kjellman, 40-årig bröllopsdag. Samtidigt som vännerna skålar i champagne upptäcker hon att han har varit otrogen. 

– Karin ser tuttar i hans telefon och känner på sig att det inte är spam. ”Snart får du mer, naughty boy”, står det. Hon reagerar som vem som helst skulle göra och frågar: Vad är det här? 

Karin börjar omvärdera sin tillvaro och följer med vännerna, spelade av Sussie Eriksson och Carina M Johansson, på en panasiatisk matlagningskurs. Där träffar hon kocken Henrik, som görs av Peter Stormare. 

Hotellreceptionisten Karin har tryckt ned sina kreativa sidor i många år och i stället ägnat sig åt att laga mat åt maken och curla sin dotter. När hon till sist vågar förändra sitt inrutade liv kommer någonting i rullning. 

– ”Tisdagsklubben” är som en liten karamell. Det roliga med filmen är relationerna. Väninnorna är tre mogna kvinnor som hjälper, inspirerar och stöttar varandra. De konkurrerar inte. 

Varenda gång jag gjort något jag inte brukar blir jag så glad

Marie kan känna igen sig själv i motviljan att gå utanför sin egen bekvämlighetszon.

– Det är ganska svårt att byta sina rutiner, om man inte bestämmer sig för att börja äta något annat till frukost. Man blir lite bekväm, det är skönt och tryggt. Orkar jag det här? Varenda gång jag gjort något jag inte brukar blir jag så glad. Hurra! Vilka intryck jag fick!

För egen del är hon med i en syjunta med tjejer som träffats regelbundet i 30 år. 

– Det är ingen som syr längre. I början sydde någon eller klädde om en stol. En gång tog jag med en stickning och stickade en halsduk, men jag är ingen stor stickare. Vi ses var sjätte vecka, dricker vin och äter god mat.

De flesta kvinnorna i syjuntan fick barn samtidigt. Några är journalister, en är barnmorska, en annan omskolad skådespelare. 

Marie och Jakob träffades på statens scenskola. Närmare bestämt på en premiärfest den 30 november 1984. Marie gick i trean och Jakob i ettan. Hans klass fixade festen och servade Maries klass i deras slutproduktion ”Våren vaknar”.

– Vi har hängt ihop sedan dess. Då var Jakob 22 år och hans dotter Tove fyra. 

Tove bodde hos sin mamma i Göteborg, men var hos sin pappa och Marie under alla lov och ledigheter. 

Det tog lång tid innan jag ens längtade efter barn

– Nu fyller Tove 42 och bor några hundra meter från oss på Söder sedan tio år tillbaka. Vi har två barnbarn, som vi träffar så ofta vi kan när vi inte jobbar. 

Hur var du som bonusmamma?

– Jag var så omogen och var ingen vardagsmamma vid 25. Det tog lång tid innan jag ens längtade efter barn. Jakob, som gärna velat ha barn tidigare, fick foga sig. Vi fick barn när vi varit ihop i elva år och var tillsammans i 24 år innan vi gifte oss. 

Jag hade haft en krånglig relation med mamma och bråkade med henne tills jag var 40.

När Klara föddes var Marie 35, då Leon kom var hon 41.

– Det var mitt tempo. Jag hade haft en krånglig relation med mamma och bråkade med henne tills jag var 40. Det verkade jobbigt att bli mamma, tyckte jag. Det låg inte så självklart för mig. Sedan var jag också besatt av mitt yrke. Jag var frihetslängtande och ville komma loss från mamma. Hur roligt det är att ha barn förstod jag inte. 

I sommar fyller Klara 27 och är precis färdig statsvetare. Leon går en teaterutbildning på en folkhögskola på Öland.

Hur Marie och Jakob fått sin relation att hålla i 37 år är en fråga hon får då och då.

– Ja, hur gör man? Jakob och jag har en väldigt, väldigt stor kärlek till varandra i grunden. Man måste respektera varandras olikheter. Båda har vi haft lite tur i yrkeslivet. Hade den ena varit arbetslös i 40 år och den andra jobbat med sin dröm hade det var en stor utmaning. 

Skådespelarparet konkurrerar inte, utan bejakar varandra i jobbet. Blir Jakob erbjuden att filma i Göteborg i sex månader uppmuntrar Marie honom att åka. Och han gör likadant för henne, säger hon. Då sköter den som är kvar i hemmet marktjänsten.

Marie tror även att det hjälper att ha gemensamma projekt och intressen, som barnen och sommarhuset. Dessutom har de teatern och jobbet ihop. 

När båda är hemma ser paret alltid till att äta middag tillsammans. 

– Vi har ett samtal som pågår. Fortfarande vill jag höra vad Jakob tycker, om jag har hamnat i ett dilemma eller tycker något är jobbigt. Vi är varandras bästa vänner. Att vara nyfiken på vad den andra tycker kan man komma ganska långt på. 

Att de också är isär gör att de inte nöter de inte på relationen. Under året ska båda jobba på Dramaten, men i olika pjäser. 

Jag har så många vänner som försvunnit på vägen. För somliga tar livet slut i förtid

Marie, som varit 35 år på Sveriges nationalscen, tänker aldrig längre än ett år i taget. I juni fyller hon 63.

– Siffran tänker jag inte på, men jag tänker oftare och oftare på livets ändlighet. På valen. Finns det något jag vill pröva ska jag pröva det nu, inte skjuta upp det. Förut upplevde jag att jag hade all tid i världen. Det har jag inte längre. Jag har så många vänner som försvunnit på vägen. För somliga tar livet slut i förtid. Jag känner stor ödmjukhet inför livet och att få vara frisk. Sådant man tagit för självklart. 

Så länge hon har jobb hon trivs med är hon glad och tacksam. Mindre roligt är det att se sig själv på film, tycker hon.

– Vem tycker det är roligt att titta på sig själv? Nu tittade jag på ”Tisdagsklubben” och det gick bra. Ja, så ser jag ut när jag rör mig. Jag kan se om det ”lever” och fungerar med de andra, men jag kan inte bedöma om jag är bra eller inte. Däremot är jag väldigt stolt och glad över hur fin filmen blev. 

Du känns inte som en självcentrerad person?

– Jag blir självcentrerad i tvivlandet. Lägger jag det åt sidan är jag bara glad att få behålla min lust och nyfikenhet på jobbet och människor. Får jag det möter jag åldrandet med tillförsikt. När jag ser mig själv försöker jag tänka: ”Marie, 70, kommer tänka fy fan vad snygg du var vid 62”. Det låter fånigt, men mest är jag glad att jag lever och får vara kvar. Jag försöker sortera bort det oviktiga. 

Marie Richardson om:

Att spela mamma åt Ida Engvoll i ”Tisdagsklubben”:

– Det är en intressant relation mellan en mor och en ganska bortskämd dotter. I filmen ska dottern fylla 40 och har en ålderskris. Det är en intressant relation, som inte bara är harmonisk utan ganska gnisslig. Dottern är mer pappas flicka. 

Att spela mot Peter Stormare i ”Tisdagsklubben”:

– Det var otroligt att han kom hem från Los Angeles för att göra ”Tisdagsklubben”. Vi har alltid haft ett gott öga till varandra. Peter är från Arbrå och jag från Ljusdal i Hälsingland. Ingen av oss har någon teater eller kultur i våra familjer. Jag vet inte om han också flyttade för att han drömde om teatern, men jag gjorde det och längtade bort hela ungdomen. Att ta mig över Ljusnan och de blå bergen som låg på avstånd. Stockholm låg långt bort. 

Längtan efter Hälsingland:

– Som liten var jag lite rädd att gå vilse i skogen. För mig var det inte så lustfyllt, men i dag känner jag en stark kärlek till skogarna, älvarna och bergen. Det de gav mig. 

– Nu har jag inga band kvar, men jag har lekt med tanken att ha en sommarstuga där. Kanske sätter jag mig i bilen i sommar eller nästa och åker dit med barnen och mannen.

Till bildtext: 

Marie Richardson fyller 63 och känner fortfarande lust till jobbet. ”Får jag bara fortsätta att göra roliga utflykter i jobbet med snälla kreativa människor i lustfyllda miljöer som `Tisdagsklubben´ möter jag åldrandet med tillförsikt”, säger hon.

LÄS MER: Stor intervju: Jakob Hellmans okända liv 

LÄS MER: Julia Dufvenius om kåthet: ”Förspelet börjar en måndag”