“Jag fick reda på vem min pappa var i ett DNA-test”

Hur såg din uppväxt ut?

– Jag föddes på Karlbergs slott där min mamma då jobbade i mässen och hade en tjänstebostad. Det fanns inte plats på BB, så en läkare och en barnmorska kom till henne i stället. Men min mamma flyttade ganska snart hem till sin mamma och pappa i Hälsingland, där jag växte upp. Mamma blev lite som en storasyster för mig, för det var ju mormor som bestämde i hushållet. Det var också mormor som lärde mig sjunga, hon sjöng jämt för mig. Ofta gamla skillingtryck med rysliga historier, och jag grinade varje gång, ha ha.

– Självklart frågade jag vem min pappa var när jag växte upp, jag var ju nyfiken. Men mamma svarade bara ”Strunt i det, du har ju mig”. Morfar var visserligen ganska ung när jag föddes, inte ens 50, och var en jättebra stand-in-pappa för mig. För bara ett par år sedan fick jag av en slump veta vem min riktiga pappa var, genom ett DNA-test jag gjorde för att få reda på lite mer om min släkt. Det första som kom fram var min systerdotter, som det skulle visa sig, som fått ett DNA-test i julklapp av sin mamma – min halvsyster. När jag kontaktade henne och hon berättade om sin pappa kände jag igen hans namn eftersom min mamma nämnt det, men inte att han skulle kunna vara min pappa. Jag och min syster, som bor i Gamla stan, kommer väldigt bra överens. Det kom också fram att jag även har en halvbror i Trollhättan, som har ytterligare en mamma, han är nästan jämngammal med mig. Det är jätteroligt att få syskon och ny familj på gamla dar! Jag har inga hard feelings vad gäller pappa, han var bara människa, och då en väldigt ung person liksom min mamma.

– 1957 kom jag som nioåring av en slump med i Simon Brehms och Lill-Babs kringresande radioprogram Snurran; jag lekte utanför Folkets hus i Iggesund när de såg mig och bad mig sjunga något. Sedan blev jag inbjuden till Lennart Hylands tv-program Stora famnen som spelades in på Cirkus i Stockholm. Mormor följde med mig, för mamma vågade inte riktigt. Jag minns fortfarande de starka lamporna, och hur Hyland frågade ut mig och jag berättade om att jag gick i balettskola. Han var jättesnäll mot mig.

– Möjligheterna i Stockholm lockade, så redan som 17-åring liftade jag dit tillsammans med en kompis. Då stannade en stor bil som lät oss hoppa in – det var Hep Stars! Det gjorde att jag fick en liten inblick i ett helt annat liv och tänkte ”Vad roligt de verkar ha, det livet vill jag också leva!”. Jag började spela i olika band, bland annat Songs tillsammans med Basse Wickman, och tjejbandet NQB. Så småningom startade jag och Dan Hylander Raj Montana Band tillsammans i Stockholm. Då fick jag plötsligt spela på lite större ställen, som ishallar och festivaler.

Kanske borde vi ha hållit ut ett par år till, men jag hade ju en liten dotter också att ta hänsyn till…

– Dan och jag träffades när jag sjöng på ett av hans soloalbum. Vi blev ett par och han flyttade från Malmö och hem till mig i Stockholm. I början av 80-talet var Raj Montana faktiskt ett av Sveriges största band; jag minns exempelvis hur häftigt det var att spela på Roskildes stora scen inför 40 000 pers, helt fantastiskt! Efter ett par år, 1984, bestämde vi oss för att sluta, vi tyckte att det gick lite för mycket rutin i det även om allt egentligen gick jättebra. Kanske borde vi ha hållit ut ett par år till, men jag hade ju en liten dotter också att ta hänsyn till… Jag och Dan gled under tiden långsamt från varandra, det blev för mycket business och för lite kärlek. I stort sett har jag bara bra minnen från den tiden, och jag och Dan har fortfarande bra kontakt. Jag är gudmor till hans son Aron som nu är 24.

Då blev du låtskrivare i stället?

– Ja, min karriär som låtskrivare och textförfattare började med Stad i ljus som Tommy Körberg vann Melodifestivalen med 1988. Sedan följde Nordman som sålde en miljon plattor sammanlagt, där jag skrev texterna. Jag har också samarbetat med kompositören Stefan Nilsson – Gabriellas sång från Såsom i himmelen känner de flesta till. Den blev en världshit och är översatt till många språk. Koppången, som jag skrev texten till för Anne Sofie von Otters julplatta, är också en av mina mest omtyckta sånger. Perra Moraeus skrev melodin. Om det finns någon röd tråd genom mina texter så är det de existentiella frågorna, om liv och död.

– Jag har haft turen att kunna försörja mig på musiken under hela mitt liv, även om jag inte blivit rik. Nu är jag pensionär, men funderar inte på att sluta jobba, varför skulle jag det så länge jag är glad och lycklig!? Jag turnerar fortfarande och gör konserter, just nu ofta tillsammans med Ulf Lundells gamle gitarrist Janne Bark. Vi är en jäkligt bra kombo, vi är så snortajta att vi låter som ett helt band! Jag är också ute i kyrkorna och sjunger, då tillsammans med pianisten Rune Broberg, och ofta ihop med lokala körer. Det känns fortfarande kul att uppträda, förutom alla långa resor.

– Nu har jag precis släppt en ny platta, Hemväg, men bara några av låtarna finns på Spotify. De kan ju inte få allting gratis, det kostar ju skjortan att göra en platta och Spotify betalar så sjukt lite! Jag har med mig plattor som jag signerar och säljer på mina spelningar. Till hösten planerar jag och riksspelmannen Mats Wester, som var med i Nordman, att spela in en platta om livets och årets olika högtider. Men inget om döden, den skriver jag så mycket om i vanliga fall.

Du har också skrivit psalmer, är du religiös?

– På nya plattan finns låten Tänk om Gud var en av oss, som Joan Osborne hade en världshit med, då hette den One of us. Jag har gjort en tolkning som handlar om min bild av Gud. Jag tror ju definitivt inte på nån gubbe med skägg, ha ha. Jag har skrivit flera av psalmerna i tillägget till psalmboken, Psalmer i 2000-talet. Kyrkan är ett ställe dit många söker sig sig i stunder av oro, men också för att få tröst och gemenskap. Jag gillar inte ordet religiös, det har så dålig klang på grund av alla fanatiska religiösa idioter. Jag kallar mig i stället för sökare, jag vet vad jag gillar och vad jag tror på; Det som är positivt, det som bygger upp. En god kraft.

Hur lever du i dag?

– Jag bor i en liten gammal fiskeby, Stavsnäs by, längst ute i skärgården, i ett hus från 1907. Byn ser ut som om Astrid Lindgren skulle kunnat ha hittat på den, otroligt charmig och med fin sammanhållning. När jag köpte huset 1994 var det mest ett sommarställe, men numera bor jag mest här och inte så mycket i lägenheten i Järfälla. Här finns också ett litet bageri dit jag kan gå och köpa nybakat bröd på morgonen. När min dotter var liten bakade vi mycket ihop, men nuförtiden bakar jag inte längre, har inte tid helt enkelt.

Jag tittar inte på killar så mycket nuförtiden, det beror kanske på hormonerna…

– Numera är jag singel kan man säga. Jag har ju haft en snubbe, men vi har långsamt glidit isär. Som ett par. När han är här har jag ingen chans att göra något annat, som att sitta och jobba vid datorn, för han pratar hela tiden, ha ha. Han är egentligen trevlig, men det är inte jag. Det är skönt att ha sitt eget space. Jag tittar inte på killar så mycket nuförtiden, det beror kanske på hormonerna… Skulle inte orka ge mig in i ett nytt förhållande. Katten Snoken är min sambo; katter är jättebra vänner, snälla och säger ingenting.

Vad engagerar dig?

– Något som alltid engagerar mig är de som inte kan föra sin egen talan, och där inkluderar jag även naturen och djuren. Jag jobbade i många år ideellt i Djurens rätts affär i Stockholm. Det känns positivt när människor engagerar sig även i det lilla, som att hjälpa till att skrapa ihop pengar till något djur som behöver veterinärvård men där ägaren inte har råd. Jag var exempelvis också starkt engagerad mot apartheid-regimen i Sydafrika, först i samband med ANC-galan i Göteborg 1985, men sedan åkte jag även ner till Afrika flera gånger – Zimbabwe, Zambia, Tanzania, Kenya – bland annat med turnén Rock against rasism. Några år senare skrev tidningarna plötsligt att Nordman var rasister, det blev ett jävla liv! Jag som aldrig ens har kommit i närheten av rasism.

LÄS OCKSÅ: Tinder? Nej tack! Nu vill vi snabbspola till äktenskapet 

LÄS OCKSÅ: Ylva Maria Thompson – så lever 90-talets ”sexdrottning” i dag