Irena Pozar: ”Vrede är ett bra bränsle”

Journalisten Irena Pozar drömmer om hämnd. Ja, inte bara på natten, utan även när hon promenerar gatan fram. Hon fantiserar om att förstöra livet för de män som slagit, våldtagit och kontrollerat hennes vänner – för tanken på dem kan driva henne till vansinne. 

– Det finns en skam kopplad till ordet hämnd, men jag tror att vrede är ett bra bränsle för att förändra världen. Jag tror också att det kan vara skönt att tillåta sig att fantisera om att mannen ska få känna på samma rädsla som kvinnan har känt. Så för mig är det ett sätt att hantera vardagen. Fast jag skulle förstås få panik om det hände på riktigt, säger Irena Pozar. 

För snart fem år sedan bubblade det i stället av hopp i henne. Hösten 2017 hade hundratusentals kvinnor tagit ton och berättat ner i minsta detalj om sexuella övergrepp och trakasserier de varit utsatta för. Det började med att det blev känt att Hollywoodproducenten Harvey Weinstein hade våldtagit och sexuellt utnyttjat kollegor. Det satte en sten i rullning, och snart krokade kvinnor världen över arm och vågade göra något som ingen generation tidigare hade gjort; vittna i kör. Det fälldes många tårar den hösten, men framför allt var det hopp i luften. Den 18 oktober publicerade Irena en bild på instagram med texten ”When she talks, I hear the revolution.” 

– Jag tänkte att nu jävlar, nu händer det! Så här i efterhand kan jag nästan känna mig lite naiv, men då tyckte jag att det var det fetaste som någonsin hade hänt, och jag trodde att det skulle leda till verklig förändring. Att det skulle resultera i en era av kvinnofrid där män ställs till svars på riktigt. 

Det som gjorde riktigt ont i mig var att man först vältrade sig i kvinnornas berättelser, bara för att sedan överge dem när det inte var lika spektakulärt längre

Hon säger naiv, för nu kommer Irena med en bok om motreaktionen, ”Backlashen: Metoo och revolutionen som stoppades.” I den berättar hon om förvåningen när metoo-skriverierna tonades ner 2018, eller snarare tystnade, för ämnet som för bara någon månad sedan varit på allas läppar såg hon nu inte minsta spår av. 

– Det kändes som en käftsmäll. 

Du jobbar själv inom media. Är det inte befogat att andra också livsviktiga ämnen, som mobbning i skolan eller bristande cancervård, får större utrymme efter ett tag? 

– Det är klart att det inte hade varit rimligt att fortsätta bevaka hashtaggen #metoo med samma intensitet hur länge som helst, men tystnaden var bredare än så, och andra ämnen är media duktiga på att bevaka regelbundet. Tystnaden kändes väl också överväldigande i jämförelse med hur högljutt det varit året innan, säger hon och tänker en stund: 

– Det som gjorde riktigt ont i mig var att man först vältrade sig i kvinnornas berättelser, bara för att sedan överge skeppet när det inte var lika spektakulärt längre. 

Det här ämnet väcker uppenbarligen (och helt korrekt) starka känslor i dig. I boken finns samtidigt inte en rad om vad du själv har upplevt som kvinna i form av övergrepp eller sexuella trakasserier. Vad har du själv för erfarenheter? 

– Jag har medvetet valt att inte gå in på det. Jag har aldrig utsatts för grov våldtäkt, men har blivit tafsad och tjatad på som alla andra kvinnor. Fast anledningen till att jag inte skrivit om det är att jag är trött på att vi delade alla dessa vittnesmål 2017, detaljrikt och utelämnande, för vi trodde att det skulle förändra något. Men om inte ens det räckte, så vill jag inte gå in och riva upp egna och andras sår igen. 

Istället pratar hon med vänner, och om någon i den kretsen farit illa, så säger Irena att hon inte alls är så samlad och sansad som i den här intervjun. 

– Jag blir väldigt arg och beskyddande, reaktioner som jag vet inte funkar när man vill få till politisk förändring, men som jag tillåter mig att känna när folk jag älskar far illa. Dessutom kan känslan ”men vad fan” var konstruktiv när man skriver. 

Det Irena fick uppleva efter metoo-hösten var något som äldre feminister, som Maria-Pia Boëthius och Ebba-Witt Brattström, redan sett prov på. Välkända patriarkala metoder användes för att slå tillbaka; kvinnor utmålades som bittra, överdrivna lögnare, hysterikor, bedragerskor och hämnerskor. Eller så hänvisade man till kvinnorna i Jemen, hur långt vi har kommit och hur bra vi har det i jämförelse med dem (underförstått vi borde vara tacksamma). 

– Prislappen män fick betala blev för hög, så därför skiftade diskussionen fokus. Männen började utmålas som offer, medan kvinnorna var häxor, säger Irena och tillägger att en av de saker hon vill med boken är att flytta tillbaka fokus från att enskilda publicister begick misstag, eller snacket om att det bara handlade om kändisar, till alla dem som vittnade. 

Det kom artiklar och dokumentärer likt den om Soran Ismail, där män fick berätta om hur hemskt detta varit för dem. Och kvinnor som vittnat började anklagas för förtal – och fällas. Ja, det absurda resultatet blev att kvinnor som utsatts för våldtäkt inte bara fick se förövare de polisanmält gå fria, utan i slutändan skulle de dessutom betala böter till sina förövare – för att de bearbetat sina minnen i slutna facebook-grupper. (I sammanhanget är det viktigt att minnas att förtal är en viktig del av brottsbalken, ett skydd för oss alla.) 

Jag är jättefrustrerad, jag tycker inte alls att vi ska nöja oss med att det måste gå så här långsamt

Mönster som upprepat sig många gånger tidigare i historien dök upp igen, precis som amerikanska journalisten Susan Faludi beskriver i sin klassiska bok ”Backlash – kriget mot kvinnorna.” Irena har i sin bok valt ut Faludis ord om hur kvinnors framsteg kan liknas vid en korkskruv, ”med spiraler som närmar sig frihetens gräns allteftersom tiden går, men som, likt en matematisk kurva närmar sig oändligheten, aldrig når sitt mål.”  

– Ska jag vara ärlig så är jag jättefrustrerad och jättearg på detta, och tycker inte alls att vi ska nöja oss med att det måste gå så här långsamt. 

Fast är det då verkligen en backlash, är det inte bara som det alltid har varit? 

– På sätt och vis, men när det hänt något samhällsomvälvande, vilket metoo var, så blir reaktionen från den andra sidan extra stark. Det har sagts grövre, sjukare saker de senaste åren, sådant som aldrig hade uttalats tidigare. Som när Aron Flam och David Eberhard på youtube hånade Bianca Kronlöfs berättelse om övergrepp, säger Irena som nyligen skrev en krönika om detta i amelia.  

Ja, det här är inte kvinnan som bangar en verbal fajt, vilket på senare år gjort Irena till en av våra starkaste röster. 2019 nominerades hon till Stora Journalistpriset i kategorin Årets röst för att hon i arbetet med Veckorevyn har gett tonårstjejernas anrika trendbibel ett nytt ansikte som granskare av såväl övergrepp som nagellack. Men så här tydligt inställd har den inre kompassen inte alltid varit.  

– Jag har nog alltid haft ett rättvisepatos och gillat att diskutera, något som också uppmuntrats hemma. Min pappa brukade så att säga trycktesta mig, vilket jag haft nytta av som journalist. Men nej, jag har inte alltid varit en så här jobbig liten jävel. I de tidiga tonåren var jag lika kvinnohatisk som alla andra, och såg ner på tjejer som jag tyckte hade för djupa urringningar eller korta kjolar. Men jag växte också upp i ett samhälle där en kvinna som ville för mycket var en slampa, och en kvinna som inte ville tillräckligt var tråkig – och jag var inte medveten om i hur hög grad min egen syn på kvinnor färgades av sådant. Så jag var likt många tonårstjejer en aktiv del av de problem som finns. 

Hon minns tydligt sitt uppvaknande, vilket inträffade när Irena som 16–17-åring läste Sara Stridsbergs roman ”Drömfakulteten.”  

– När man väl har satt på sig de glasögonen och fått syn på orättvisorna går det inte att vända tillbaka. 

Men Irena har fler par glasögon på sig. Hon är uppvuxen i Växjö men kom till Sverige från krigets Bosnien när hon var 1,5 år. Hon berättar att hon föddes in i en familj med stort kulturellt kapital, där föräldrarna jobbade på reklambyrå i Sarajevo, farfar var konstnär och farmor och mormor skrev flitigt. Men vid sex månaders ålder var det dags för flykt. 

– När vi kom till Sverige var det ingen som brydde sig om mina föräldrars kunskaper och erfarenheter. De utsattes för fördomar likt alla invandrare, och fick jobba extremt mycket. De har gjort alltifrån att sälja krukor på torget till att ha blomsterhandel och pralinbutik. Mamma blev så småningom lärare, pappa har fortsatt som företagare. 

Hon är noga med att påpeka att hon aldrig saknade något under uppväxten; familjen bodde i fina hyresrätter, hon hade rena kläder och fick hjälp med läxorna – men att bakgrunden ändå har präglat henne. 

– Djupt inom mig finns en vetskap om att vad som helst kan hända, att man aldrig kan vara riktigt trygg. En annan effekt är att jag har en lite dyster syn på demokratin. Jag kan tycka att svenskar är ganska naiva, villiga att tumma på demokratin både nu och då, som när FRA-lagen infördes eller när pandemilagen röstades igenom hur lättvindigt som helst. Alla har inte rent mjöl i påsen, och i händerna på dem kan vissa lagar och regler bli till vapen.  

Som ung trodde Irena (eller var det föräldrarna som hoppades) att hon skulle bli advokat, men på Smålandspostens ungdomsredaktion hittade hon sitt kall. Därifrån gick hon till Nyheter 24, och gjorde sig snabbt ett namn i både branschen, och bland näthatarna. Ja, hon påminns nästan dagligen om vad det kostar att vara en feminist och invandrare som till på köpet sticker ut hakan i debatten.  

– Det är som en molotovcoctail för näthatare. Jag tycker ändå att jag har blivit skonad, då min familj sällan har dragits in. Men sedan jag fick barn har karaktären på hatet förändrats. Nu är det synd om Ted som växer upp med en mamma som är manshatare, eller så hotar de att anmäla mig till socialen.  

Ja, när lillkillen Ted kom fick det här en ny dimension, för inget kommer åt en så lätt som när det handlar om ens barn. 

– Tänk om någon skickar brev till hans förskola, eller hem till oss där mitt barn nu bor, säger hon och ryser. 

För hur mycket Irena än önskar att det inte var så, så påverkas hon så klart av detta. 

– Det finns en tendens i branschen att man ska låta saker rinna av en, för att inte låta dem vinna, men faran i att inte prata om sin oro är att man blir ensam med sina känslor. I förlängningen är risken att kvinnor och män med invandrarbakgrund hoppar av journalistiken för att man inte orkar längre. 

Annars har sonens ankomst så klart varit en stor lycka för mamma Irena och pappa Johan. Paret träffades på en spelning på Debaser Slussen – fast då var de båda fast beslutna att inte bli ihop med någon så snart igen. 

– Men när vi hade messat varje dag i ett halvår insåg vi att vi kanske inte ska hålla på och envisas med att inte vara ihop. Alla andra tyckte dessutom att vi redan var det, skrattar Irena. 

Jag har inte tålamodet att uppfostra en man

Hon säger att hennes make redan från början hade värderingarna på plats. 

– Vi pratade om feminism redan första kvällen. Helt ärligt ville jag dubbelkolla, för jag har inte tålamodet att uppfostra en man. 

Hon erkänner också att när hon fick reda på att de väntade en son så var det initialt lite märkligt. Kanske för att graviditeten i sig kändes så spejsad, så hon hade bestämt sig för att relaterade till bebisen i magen som en mini-me. 

Men den tanken fungerade ju inte när jag fick reda på att det var en pojke. 

Hur var det för dig som feminist att få en pojke, i ett samhälle med en maskulinitetsnorm som inte är bra för vare sig tjejer eller killar? 

Jag tänkte mycket på det innan Ted föddes, det fanns en rädsla för att han inte ska få vara den han är. Men jag är mindre orolig nu när han är här. På många sätt vill jag ju lära honom samma saker som om jag hade fått en dotter – som vikten av samtycke. Det viktiga är att uppfostra en bra person, en mensch, som har mod och kraft att fatta kloka beslut själv.   

LÄS MER: Tack alla Britt-Maries för att ni bär Sverige

LÄS MER: 9 säkra tecken på att du har blivit tant