”I skolan ska drömmar födas – inte sluta i en kista”

”Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor.

Du nalkas, ljuva sommar, då gräs och gröda gror.”

En plats kommer att gapa tom på skolavslutningen i juni. En pojke saknas, någon som skulle ha suttit där med sin klass. Som borde ha fått fylla bröstkorgen med luft och bubblande förväntningar inför sommarlovet. Men det går inte, för han har redan tagit sitt sista andetag. Han orkade inte med längre. 

När ett barn ger upp hoppet om framtiden, när allt ljus förvandlas till mörker, när det inte finns något värt att kämpa för längre, när livet känns övermäktigt. Då är det ett misslyckande från samhället. Så ska det inte få vara. Ingen ska behöva må så dåligt. 

Det är många föräldrar som kämpar i det tysta, som slår knut på sig själva för att hjälpa sina barn. Som försöker ge styrka och hopp, motivation och ork. Som tröstar, peppar och gör allt för att färglägga den svartvita världsbilden. Som är den osynliga kryckan i tillvaron. Förtvivlade mammor och pappor som gör allt för sitt barn, med ett tappert leende, samtidigt som de själva är på väg att gå under och biter sönder bettskenan på natten. Av oro och stress, sömnlösa nätter och en känsla av otillräcklighet. Ofta finns det även fler barn med i bilden, syskon som hamnar i skuggan när någon annans behov är mer akut. Jobbet och hemmet kräver också sitt. Det är en ekvation som inte går ihop. Faller en, faller alla.

Kriterierna är orimliga, eftersom det inte finns utrymme för några som helst misstag.

Idag är skolan något helt annat än när jag växte upp på åttiotalet. Barn får inte vara barn särskilt länge innan det blir allvar. Klimatet är tuffare och mindre lekfullt och lustfyllt. Det finns inte längre samma utrymme för andrum i schemat. Även praktiska ämnen som slöjd, bild, idrott och musik, har teoretiska delar som är avgörande för betyget. Allt ska mätas och värderas. Kriterierna är orimliga, eftersom det inte finns utrymme för några som helst misstag. Det gäller att ligga i topp och överleverera för att få höga meritpoäng. 

Statistiken är dyster och alarmerande. Den psykiska ohälsan och känslan av uppgivenhet kryper allt lägre ner i åldrarna. Sedan mitten av åttiotalet har andelen unga som uppger att de har återkommande psykosomatiska symtom fördubblats. Nästan hälften av 15-åringarna har denna typ av besvär, enligt Folkhälsomyndigheten.

Andelen 11–15-åringar som anger nervositet eller nedstämdhet ungefär varje dag har dubblerats

I högstadiet blir skolan genast mer kravfylld. Stressen flåsar i nacken, oavsett läshuvud eller inte. Elever med utmaningar och särskilda behov får förstås en extra uppförsbacke, men även högpresterande ungdomar som har lätt för sig drabbas av ångest och uppgivenhet. Enligt undersökningen ”Skolbarns hälsovanor” har andelen 11–15-åringar som anger nervositet eller nedstämdhet ungefär varje dag dubblerats sedan mätningarna påbörjades i mitten av åttiotalet. 

Våra unga ska ju känna glädje och hopp?! Drömma stort. Inte ligga sömnlösa med bankande hjärta inför de nationella proven. Men andelen barn med nedstämdhet eller sömnbesvär i Sverige är nu bland de högsta i Europa, visar en färsk sammanställning av Forte, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd. 

Det är vårdnadshavarens ansvar att barnet fullföljer sin skolplikt. Men det går inte att tvinga en tonåring till skolan. Du känner säkert en eller flera hemmasittare som är ensamma och isolerade från omvärlden. Eller är du en av dem som drabbats? Som hamnat i en ofrivillig kamp mot skolan och vården. Elever som av olika skäl haft hög frånvaro blir dessutom dubbelt bestraffade. De måste läsa ikapp för att bli behöriga till gymnasiet, det finns inga förmildrande omständigheter. Men om man inte klarar av att utsättas för den pressen på grund av hälsoskäl? Ja, då kan framtiden kännas hopplös. 

Hur kommer den att se ut ifall dagens unga bränner ut sig redan innan de har blivit myndiga?

Det är en hög insats vi spelar med, nämligen våra barn. Vår framtid. Hur kommer den att se ut ifall dagens unga bränner ut sig redan innan de har blivit myndiga? När ska politikerna vakna och inse allvaret? Något är snett i samhället när unga tappar tron på livet. När de inte ser någon väg ut ur mörkret och faller handlöst ner i ett bottenlöst hål. Allt går inte att skylla på skolan, men det är en avgörande plats, där drömmar ska födas och hållas vid liv. 

Inte sluta med en kista. 

Istället för skolavslutning blir det begravning. Mitt hjärta brister bara av tanken. En förälders värsta mardröm. Det är fruktansvärt orättvist att jag ska få höra mina barn sjunga ”Den blomstertid nu kommer”, men inte föräldrarna till pojken som inte orkade längre. Hans plats i kyrkan kommer att gapa tom. Nu och för alltid. 

”Med blid och livlig värma till allt som varit dött,

sig solens strålar närma, och allt blir återfött.”