Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator
Signaturen ”Eric” är orolig för att hans son är för snäll mot sin vän.Signaturen ”Eric” är orolig för att hans son är för snäll mot sin vän.Signaturen ”Eric” är orolig för att hans son är för snäll mot sin vän.
1 AV 2
Docent i personlighetspsykologi förklarar
2 AV 2
Signaturen ”Eric” är orolig för att hans son är för snäll mot sin vän.
Foto: Shutterstock

Hur blir min son av med den ”jobbiga kompisen”?

Signaturen ”Eric” är orolig för hans son som är för snäll och har svårt att säga nej. Mamman ”Sussan” har en dotter som pluggar alldeles för mycket och har slutat träffa vänner. Gunilla Bergsten, legitimerad psykoterapeut på Bris, guidar till hur man bäst hanterar olika problem och orosmoment kopplade till livet med tonårsbarn.

Signaturen ”Maja” är oroad för sin son, vars pojkväns familj inte tolererar hans läggning. Mamman ”Elsa” misstänker att hennes dotters kompis har det svårt hemma. Ensamstående ”Emma” tycker synd om sin son, som verkar vara ensam.

Gunilla Bergsten, legitimerad psykoterapeut på Bris, guidar till hur man bäst hanterar olika problem och orosmoment kopplade till livet med tonårsbarn.

”Hur ska min son bli fri från en oönskad kompis?”

Fråga: Jag har en liten obekväm fråga. Den handlar om en kille i min sons klass, de är inte särskilt nära kompisar utan han är snarare en person som många upplever som lite efterhängsen och inte den roligaste att vara med. Han kommer väldigt ofta hit, stannar länge och verkar ha svårt att förstå när det är dags att gå hem. 

Min son, som är snäll och har svårt att säga nej, vet inte hur han ska göra för att ”bli av” med honom. Förutom att han inte tycker att killen är så kul så gör det här också att han missar grejer med andra som han vill vara med, att ta med sig den här killen är inte ett alternativ, ingen vill ju egentligen vara med honom. Jag tror att han ”valt ut” min son för att han är snäll och det är förstås fint, men samtidigt kan ju inte min son behöva ta ansvar för att han inte har andra kompisar. Jag vet att det kan låta hårt och okänsligt, men jag måste ju tänka på mitt eget barn i första hand. Hur kan jag hjälpa honom? De är 14 år.

/Eric

Gunilla svarar: ”Stötta din pojke i att vara rak”

Det är verkligen ett dilemma detta, med hur mycket eller lite en som vuxen ska blanda sig i ungdomarnas vänskapsrelationer. Det är inte lätt för vi vill ju verkligen också lära våra barn att vara schysta och tillmötesgående samtidigt som det inte ska bli på bekostnad av ens egna behov och önskemål. 

Jag tror att det bästa du kan göra är att stötta din pojke att vara så rak och tydlig som det bara går. Om en person inte har förmågan att tolka signaler så är det ju faktiskt lite taskigt att omgivningen inte talar om när de blir besvärade. Det kan ju vara så att den här ”kompisen” har ett sådant sug efter gemenskap att ”fina hintar” inte slår genom. Det som är viktigt är förstås att en gör det på ett rakt, tydligt men också snällt sätt. Prata ihop er om en bra strategi, det bästa är att han säger som det är; ”Jag hänger gärna med dig ibland men ibland har jag också andra jag vill vara med. Just nu ska jag …”. 

Vi kan hjälpa våra barn med att sätta gränser mot andra barn.

Du kan vara din pojke behjälplig dels genom att prata om hur han kan uttrycka sig, dels genom att själv vara tydlig. Du kan till exempel ta kommandot när du tycker att det är dags att gå hem (igen, prata ihop dig med din pojke). Det finns kanske de som tycker att vi vuxna inte ska styra sådant men jag tycker att vi kan hjälpa våra barn med att sätta gränser mot andra barn som kanske inte har det naturligt i sig. Du kan alltid ta till en liten vit lögn om behov av läxläsning eller något annat. Med en sådan gemensam tydlighet kanske ni också lär ”kompisen” att bättre förstå signaler som säger att ”nu vill jag inte umgås längre”.

VILL DU STÄLLA EN FRÅGA TILL GUNILLA BERGSTEN?

Gunilla Bergsten är socionom och legitimerad psykoterapeut och chef för Bris stöd online (telefon, chatt och mejl). Hon har mycket lång erfarenhet av behandlingsverksamhet för ungdomar och har bland annat arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm.

Ta chansen att fråga Gunilla om det är något du undrar över om just din tonåring. Du är självklart anonym vid eventuell publicering. Mejla din fråga till red@tara.se och skriv Bris i ämnesraden.

Sussan: ”Hon träffar nästan aldrig kompisar”

Fråga: Jag vet inte hur jag ska hjälpa min dotter. Hon går ettan på gymnasiet och är stressad över skolarbetet hela tiden. Jag tycker att kraven som ställs är orimligt höga, tempot och nivån skulle få vem som helst att gå sönder, men det är ju inget som jag som förälder kan påverka. 

Så vad kan jag göra för henne? Hon pluggar till sent på kvällarna, har slutat med den sport hon hållit på med sedan hon var sju trots att hon var duktig och gillade sitt lag och sina tränare, hon träffar nästan aldrig kompisar efter skoltid och har nu också börjat få svårt att sova. Jag blir både arg på skolan och känner mig hjälplös som mamma till mitt barn.

Gunilla svarar: ”Hon verkar ha en osund relation till skolarbetet”

Bra att du uppmärksammar detta viktiga. Jag håller med, jag uppfattar också att skolan ofta har höga krav. Kombinationen med elever som har höga krav på sig själva blir ofta riktigt dålig. Jag tror att det en kan göra som förälder är att hjälpa till att sortera och prioritera. Att även schemalägga tiden som skolarbetet får ta utöver skoltid kan fungera. Det går inte att sitta all ens vakna tid och plugga, då går en sönder. 

Det bästa är förstås om ni kan göra detta tillsammans med mentor eller någon ämnes­lärare. Om du först pratar med din flicka och ber om tillåtelse att lyfta det med hennes mentor eller det bästa, att ni gör det tillsammans. Jag tror att en bra hållning här är ”förebygga psykisk ohälsa”. Det du beskriver är enligt mig en osund relation till skolarbetet och det kan du inte stilla sitta och titta på. Du behöver agera och mobilisera både skola och dotter i detta. 

LÄS MER: Vår son måste hålla sitt förhållande hemligt 

LÄS MER: Hur ska vi prata med barnen om självmordet?