Amelia Adamo skriver om tabut att lämna en livspartner som blivit sjuk.
Amelia Adamo skriver om tabut att lämna en livspartner som blivit sjuk.

”Hon gjorde det förbjudna – lämnade sin sjuke man”

Hon lämnade sin man när han blev dement, orkade inte agera ”sjuksköterska” längre. Han blev omhändertagen av kommunen medan hon gjorde verklighet av sin dröm och flyttade flera kontinenter bort.

De fyra barnen blev upprörda och tyckte mamma var egoistisk. Två av dem bröt all kontakt.

Amelia Adamo berättar om väninnan som gjorde ”det förbjudna”.

”Det är er tur nu”, sade hon till barnen. ”Nu får ni vara pappas stöd. Jag har i tio års tid skött om honom sedan han blev sjuk. Men nu får ni ta över. Nu är det min tur att göra något av mitt liv innan det är för sent.”

Kvinnan som berättade detta för mig om beslutet som förändrade hennes liv skulle då fylla 70.

”Jag kände att det var bråttom”, berättar hon. 

”Vi hade fyrtio år tillsammans, som fungerade någorlunda fram till dess han blev så sjuk att han var nästan helt beroende av mig. Jag var den vårdande frun i tio år, fick beröm av omgivningen och barnen för min insats. Men så gjorde jag det förbjudna, jag lämnade min sjuke man. Det var skämmigt, det var inte många som sade att jag gjorde rätt. Jag lämnade inte honom vind för våg, jag såg till att han fick den hjälp han behövde och kärlek räknade jag med att det kunde barnen ge honom. Jag vågade tänka, är det hans eller mitt liv? Och jag valde mitt, också för att det faktiskt varit hans så länge.” 

Ja, vad är rätt och fel? Och för vem? 

Jag hör i podden ”Alex och Sigge” att det finns en jättegrupp (”Am I the A*hole?” vilket kan översättas till ”Är jag en skithög?”) på Facebook där olika moraliska dilemman publiceras, för det mesta anonymt. Gruppen är uppbyggd på att diskutera och ta ställning i känsliga frågor, sedan kan man sitta och skrolla och se åt vilket håll moralvinden blåser. 

Låt oss anta att kvinnan som lämnade sin man lägger ut frågan i den här gruppen som följs av tjugotvåtusen personer för att få reda på om andra tycker att hon är en skithög.

Kan jag ta det där steget ut och bort? Ska jag förverkliga det jag drömt om även om det kostar?

Vi säger att 68 procent svarar ”ja” och 32 procent ”nej”. Sedan kommer nästa fråga: Hur mycket ska hon bry sig om vad andra tycker?

Vi vill något hett, men känner oss förhindrade då det finns en förväntan på att vi ska ge upp oss själva för att hjälpa familjen, partnern, barnet. Vi förhindras också av vad andra tycker. Att en persons lycka blir en annans olycka, men så ser vi inte, utan dömer. ”Så där gör man bara inte”, känns uttrycket igen?

Många gånger har jag hört liknande resonemang bland M-läsarna, för de är i en ålder då det börjar brinna i knutarna, åren blir alltmer värdefulla. ”Kan jag ta det där steget ut och bort? Ska jag förverkliga det jag drömt om även om det kostar?” Och då talar vi inte pengar (det kan det i och för sig också handla om) utan om smärtsamma förluster bland vänner och i familjen. För att inte tala om omgivningens fördömanden. 

Vems liv är mer värt? 

Jag höll kontakten med kvinnan som flyttade utomlands när hon fyllde 70, och hörde av mig ett år senare. 

”Hur har det gått?”

”Bra”, svarade hon.

”Men jag tror inte att jag hade klarat det om jag bott kvar i den stad där nästan hela familjen bor kvar. Då hade jag knappt vågat gå till Ica utan att inbilla mig att de tittade på mig som ett själviskt monster och pratade bakom min rygg. Nu bor jag på andra sidan jordklotet och slipper alla kommentarer och för mina närmaste finns ju Facetime. Barnen och jag har mer eller mindre försonats och i dag kan jag även få träffa barnbarnen. För det var också upprörande: 'Hur kan du bara strunta i barnbarnen'?”

”Var det värt det?”

”Jag skulle göra det tusen gånger om. Tänker mest på att jag skulle ha vågat tidigare.”

LÄS MER:
Amelia Adamo: ”Det gör ont att bli ful” 

LÄS MER: Amelia Adamo: ”Jag rökte marijuana och var på middag med Clark Olofsson”