Helena von Zweigbergk: "Medicinen gjorde mig mindre rädd”

Kvinnor över 50 får ofta god hjälp av ssri-medicinering, men många känner sig tveksamma till att medicinera mot själva ”livet”. Vi är liksom uppfostrade till att livet ska vara lite kämpigt. Är det kanske så att 50-pluskvinnor är mer försiktiga när det handlar om att använda antidepressiva preparat? Vi frågade Margda Waern som är professor i psykiatri vid Göteborgs universitet och överläkare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.

– Det går inte att säga något generellt. En del kvinnor känner någon som har fått god effekt av antidepressiva, och kommer till doktorn och säger ”Jag skulle också gärna vilja prova”. Andra är väldigt bestämda ”Jag vill inte ta in några kemiska medel i min kropp”, fast de gärna dricker vin och kanske röker cigaretter. Och mellan dessa ytterligheter finns resten av kvinnorna. 

Hjärnan förändras med åldern och blir mer sårbar för nedstämdhet

Förskrivningen av ssri har legat ungefär konstant de senaste åren. Och förskrivningen är liknande bland kvinnor i nästan alla åldrar, det är ingen större skillnad om man är 30, 40 eller 60 år. Den grupp där användningen har ökat de senaste åren är kvinnor under 30. 

Blir vi mer nedstämda med åldern, säg över 70? 

– Det är vanligt att då drabbas av en mild depression. Många som kommer in till sjukhus på grund av någon fysisk sjukdom, till exempel stroke, infarkt eller bruten höft drabbas av depression i samband med detta. Hjärnan förändras med åldern och blir mer sårbar för nedstämdhet. 

Drabbas kvinnor och män i samma utsträckning?

– Över hela livet är det så att depression är vanligare bland kvinnor än bland män. Men med stigande ålder minskar könsskillnaderna markant. När vi är runt 70–80 så är depressiva symtom om inte lika vanliga så nästan bland män som bland kvinnor. 

De vanligaste symptomen på depression är nedstämdhet, och att man tappat intresset för livet, inte har kvar förmågan att känna livsglädje och nyfikenhet. 

Har depression hos kvinnor 55+ något samband med klimakteriet och sjunkande östrogen-halter?

– Du blir inte deprimerad på grund av klimakteriet, men det kan bli en sekundär effekt orsakad av de sömnstörningar som många får i samband med klimakteriet. Sömnbrist gör att hjärnan och kroppen blir mer sårbara för depression. 

Vilken verkan kan man förvänta sig av antidepressiva läkemedel?

– De är mycket effektiva mot djupa depressioner. Vid milda depressioner kan ibland samtalsterapi vara bättre som första val. 

– De är också mycket effektiva mot panikångest, men det är ju vanligast bland yngre. Få kvinnor 55+ drabbas av panikångest om det inte är så att de haft det sedan de var unga. 

– Men antidepressiva mediciner används vid en rad olika symtom – till exempel mot oro och ångest.

Hur gör jag om jag funderar på om antidepressiv medicin skulle kunna vara något för mig? 

– Gå till vårdcentralen. Undantaget är om har du mycket svåra symtom som uttalade självmordsplaner eller drabbats av vanföreställningar, vilket är ett symtom på djup depression – då ska du omgående söka psykiatrisk specialistvård, till exempel via akutmottagning. Det är tillstånd som kan vara livshotande. 

Vi människor är väldigt olika och en del svarar på en medicin som inte alls fungerar för andra

– Det viktiga är att man testar och utvärderar effekten av antidepressiv medicin. Vi människor är väldigt olika och en del svarar på en medicin som inte alls fungerar för andra.

Hur lång tid tar det att få effekt? 

– Om man inte ser någon effekt alls efter 4–6 veckors användning så var just det preparatet inget för dig. Har du fortfarande kvar depressionssymtomen har du allt att vinna på att pröva en annan medicin eller en kombination av läkemedel. 

Kan jag bli beroende av ssri-läkemedel?

– Nej, du kan inte bli beroende så som du kan bli beroende av alkohol eller narkotika. Däremot kan du drabbas av utsättningssymtom, som ångest, yrsel och illamående, om du slutar med medicinen för abrupt. Hur långsamt man ska trappa ner är individuellt, för en del räcker det med ett par veckor, andra behöver mycket längre tid. 

Men om jag nu provat antidepressiva och fått goda resultat – ska jag då fortsätta med medicinen? 

– I regel inte om det är den första gången du varit deprimerad. Men har du haft upprepade depressioner rekommenderar man ofta att du fortsätter med medicinerna i förebyggande syfte. 

Hur har synen på antidepressiva läkemedel förändrats?

– Det är enorm skillnad. När jag började som läkare var patienterna noga med att arbetsgivaren inte skulle få veta att de behandlades för depression. Det var skämmigt, de var rädda att betraktas som svaga. Men nu är stigmatiseringen i stort sett borta. Man talar mycket om psykisk ohälsa och för många är det helt naturligt ”får jag diabetes behöver jag diabetesmedicin, blir jag deprimerad behöver jag kanske antidepressiva”, det är inte märkvärdigare än så. 

– Tidigare förekom också att terapeuter vägrade att ta emot någon klient som gick på antidepressiv medicin, idag är det självklart att man ofta kombinerar läkemedel och terapeutisk samtalsbehandling.

Finns det olika kombinationer av behandling?

– För en del passar samtalsterapi, andra är så djupt deprimerade att de kanske behöver få antidepressiv medicin först för att kunna reflektera och bearbeta. 

– Fysisk konditionsträning har visat sig ha väldigt god effekt. I en studie vi gjorde minskade depressionssymtomen markant för patienter som kombinerade antidepressiva och konditionsträning jämfört med kontrollgrupper.

Helena von Zweigbergk: ”Medicinen har hjälpt mig jättemycket”

För åtta år sedan drabbades journalisten och författaren Helena von Zweigbergk, 63, av en utmattningsdepression och började ta antidepressiva mediciner. I dag mår hon mycket bättre och medicinerna har hon nästan slutat med. Men bara nästan.

Det talas allt mer om mental ohälsa, men har det därmed också blivit mindre skambelagt?

– Ja, det har inneburit stor skillnad. Jag har ju själv skrivit lite om det, bland annat om hur jag drabbades av en utmattningsdepression för ett par år sedan och började ta antidepressiva mediciner. Det hjälpte mig mycket. Jag slutade bland annat vara så rädd för allting.

Vilka varningstecken fick du innan du ”gick in i väggen”?

– Alla möjliga. Dels drabbades jag av en extrem oro för hela världsläget, och dessutom sömnlöshet, ångest, svårighet att orientera mig… Min hjärna gick så snabbt, så när jag exempelvis läste var mina ögon på slutet av raden innan min hjärna hade fattat vad det stod.

Var det något speciellt som utlöste din depression?

– Det var flera saker, bland annat ett äktenskap som höll på att ta slut efter väldigt lång tid. Jag var stressad av olika anledningar, hade en konstant känsla av stress.

Var detta första gången du drabbades av en depression?

– Ja, jag har sällan varit deprimerad tidigare, snarare ångestriden emellanåt. När jag var yngre kunde jag få panikångestattacker.

I samband med din depression började du ta antidepressiva mediciner – var det något du tvekade att börja med?

– I det stadiet jag var i fanns det liksom inget val, den andra oron var så pass mycket större, så det kändes som sista utvägen. Numera tar jag väldigt lite antidepressiva mediciner, kanske en femtedel av vad jag tog tidigare. Ibland tänker jag att jag ska sluta helt, men så länge jag känner att jag mår bra fortsätter jag nog. Även om min läkare sa att det nu mest är en placeboeffekt…

Så du tycker inte man ska vara rädd att ta hjälp av antidepressiva mediciner?

– Det är ett beslut man själv måste ta tillsammans med en läkare. Själv har jag blivit hjälpt av det, för mig har det varit bra, men därmed vill jag inte råda andra hur de ska göra. Men det är verkligen inte så att medicinerna gör att man blir ”lobotomerad”; det finns så många konstiga föreställningar om hur man blir. Man blir till exempel inte gladare, men det dämpar allt för stark oro, rädsla och ångest. Om man känner att allt detta är svårhanterligt, som det var för mig, kan mediciner vara en stor hjälp.

Om man känner att allt detta är svårhanterligt, som det var för mig, kan mediciner vara en stor hjälp

I din bok Grejen med saker tar du upp shopping- och prylberoende, också något som enligt dig är skambelagt eller åtminstone genant?

– Ja, det är något som lätt kan få missbrukets negativa konsekvenser, även om jag ändå känner att jag själv har haft det någorlunda under kontroll. Men visst har det gett mig ångest, gjort att jag smusslat, ångrat mig…

Din skilsmässa medförde att du mer eller mindre tvingades göra dig av med en massa prylar, det kanske ändå var en bra konsekvens?

– Ja, det har känts lite som en befrielse, jag har mer koll på alla plan nu. Även om en skilsmässa oftast är sorglig och jobbig på många plan så finns där ju ändå en förhoppning om att saker och ting ska bli bättre.

Med åren går man igenom olika prövningar och blir mer erfaren – har man därmed också lättare att hantera kriser?

– Man lär ju känna sig själv bättre och bättre, och ju äldre man blir har jag en känsla av att man inte hetsar upp sig lika mycket för saker och ting. Jag är generellt sett mycket lugnare i dag än när jag var yngre. 

Ditt bästa tips för att hantera sin depression och må bättre?

– Det här kanske låter lite hurtigt, men jag tror att jag mår mycket bättre nu eftersom jag tränar regelbundet. Jag tror mycket på de där grundläggande sakerna, som att äta rätt, vila, träna… Även om det låter så himla präktigt. Och träffa vänner, men undvika människor som drar ner en på olika sätt. Att omge sig med välvilja.

Det där med att undvika vissa människor kanske är lättare sagt än gjort, speciellt om de är familjemedlemmar?

– Vissa familjeband kanske man måste bryta, hålla på ett visst avstånd, eller åtminstone hantera på nåt sätt. Om man inte känner sig respekterad eller bemött med välvilja så är det något man behöver göra något åt. Felet man många gånger gör är att man samlar på sig, och sedan kommer allt upp på en gång som en sån där kattspya. Det bästa är att säga ifrån direkt när något händer. Också lättare sagt än gjort, men väldigt viktigt.

Hur mår du i dag?

– Förutom att jag tycker det är så hemskt med kriget i Ukraina så mår jag bra. Jättebra.

LÄS MER: ”Brist på beröring kan leda till depression” 

LÄS MER: Psykiatern Karin, 67: ”Jag ville egentligen aldrig sluta leva”