”Helen”, 57: Jag känner mig sviken av vännerna
Helen, 57, känner sig ensam, hon är ensamstående utan barn. Hon har ändå en handfull vänner som hon kan höra av sig till. Problemet är att det bara är hon som tar initiativet till att ses – det gör henne så ledsen att hon i sina mörkaste stunder blir deprimerad.
Relationscoachen Bengt Ohlsson ger råd om hur hon kan tänka.
Fråga: Jag närmar mig 60, är ensamstående utan barn. Mitt bekymmer är att jag känner mig ensam. Min ursprungsfamilj utgörs främst av personer som har gått ur tiden, personer som jag djupt saknar.
Jag har en handfull vänner, som jag ibland träffar. Med några av dem har jag varit på semester, haft förtroliga samtal och firat högtider. Det som främst bekymrar mig är att det bara är jag som tar initiativ till att ses. Jag har tagit upp hur jag upplever situationen. De förklarar att de gillar mitt umgänge, och visst förstår de hur jag känner.
Jag är trött på att vara den enda som initiativet till kontakt
Ärligt talat är jag trött på att vara den som tar initiativet till kontakt, men vad är alternativet? Jag är till min natur positiv, men nu börjar det kännas tröstlöst. Jag saknar ömsesidigheten liksom att i praktiken vara viktig för någon som även är viktig för mig.
/Helen
Bengt Ohlsson svarar: ”De ger dig så mycket de kan”
De flesta människor är tyvärr bekväma av sig, och obenägna att bryta invanda mönster. De har också fullt upp med sitt, och kämpar för att få ihop alla bångstyriga bitarna i pusslet: att familjen, karriären och konditionen ska få sitt. Det är fullt förståeligt att du önskar dig den där lilla bekräftelsen från dina vänner, och att du någon gång ska slippa vara den som tar initiativet till kontakt.
Ni har en relation som gör det möjligt för dig att vara öppen med din besvikelse
Men det vore synd om detta blev en fix idé för dig, och att du glömmer att du faktiskt har ”en handfull” vänner som du kommer så pass bra överens med att ni tillbringar semestrar och högtider tillsammans – och inte minst att ni har en relation som gör det möjligt för dig att vara öppen med din besvikelse; att du vågar berätta om den, och att dina vänner tar emot den. Det är ovanligare än du tror.
Längtar du efter att dina vänner ska fylla samma funktion i ditt liv som en kärlekspartner?
Det verkar också som om du är välkommen när du väl hör av dig till dina vänner. Det låter inte som om du möts av röstbrevlådor, eller att de slingrar sig. Du säger att du saknar att vara viktig för någon, men det låter som om du i allra högsta grad är viktig för dina vänner, även om de är dåliga på att höra av sig.
VILL DU OCKSÅ STÄLLA EN FRÅGA TILL BENGT?
Bengt Ohlsson är författare, journalist, regissör och dramatiker. Han är pappa till tre barn. Han svarar på frågor om allt som får hjärtat att värka. Vill du också ställa en fråga? Mejla till fraga.bengt@amelia.se
En sak som man kan fästa sig vid i ditt brev är att du inte nämner någon längtan efter en kärlekspartner. Man måste förstås inte leva i en kärleksrelation. Många väljer bort dem och klarar sig utmärkt. Men frågan är om du inte längtar efter att dina vänner ska fylla samma funktion i ditt liv som en kärlekspartner skulle göra. Att dina vänner ska fylla ett tomrum som plågar dig. Men då kräver du för mycket av dem. De ger dig så mycket som de kan avvara.
