”Hannes”, 31: Jag var ihop med en mytoman

Här berättar ”Hannes” som egentligen heter något annat om hur han förstod att hans flickvän var mytoman. 

Jag träffade henne på en datakurs. Hon var en person som märktes direkt, färgglada kläder, yvigt lockigt hår och ganska högljudd. Hon var fascinerande i sitt oblyga sätt och jag blev nyfiken på henne.

Efter några dagar började vi prata och upptäckte att vi hade en del gemensamt, som att vi gillade samma musik och samma krogar. Jag tänkte att det var märkligt att jag aldrig hade sett henne tidigare om vi nu gillade att hänga på samma ställen. Så småningom satte vi oss bredvid varandra varje dag och sen delade vi spellistor på Spotify som vi lyssnade på med en lur var i örat.

Hon var verkligen rolig och hennes berättelser var makalösa; allt från tokiga saker som hänt när hon varit ute och rest ensam i Asien och om hennes vänner och allt de hittade på. En dag berättade hon att hennes syster dött i en bilolycka utomlands och att det var en sorg hon ständigt bar med sig. Det berörde mig verkligen.

När vi gick ut första gången blev hon snabbt berusad och ännu mer högljudd och jag skrattade hysteriskt åt hennes sjuka humor. De galna historierna avlöste varandra. Hon berättade om sin pappa som var en välkänd advokat, men hon ville inte nämna hans namn. Jag misstänkte inget då, utan drogs med av hennes unika sätt att berätta och få mig att vilja ha mer och mer av henne.

”Hon sa att hon blivit våldtagen”

När vi hade sex första gången var det trevande och försiktigt. Hon blev som frånvarande och jag drog mig undan och frågade vad det var. Det var som om hon inte hörde mig och jag upprepade frågan. Sen började hon snyfta och sa att hon blivit våldtagen för ett par år sedan och att hon sedan dess inte klarat av att ha sex. Jag blev chockad och visste inte vad jag skulle säga, försökte trösta henne och sa att vi inte behövde ha sex förrän hon kände sig helt redo. Sen hade vi inte sex mer, för varje gång vi försökte började hon gråta, så vi slutade.

Jag minns att jag började tvivla när hon efter nästan ett halvår fortfarande inte hade presenterat mig för sina föräldrar eller vänner. Alltid när jag tog upp det fräste hon på mig och sa att jag skulle få träffa dem, när det blev rätt tid. Jag förstod inte riktigt, när skulle tiden vara rätt? När jag ställde frågor om hennes föräldrar slöt hon sig och vägrade prata om det. Mina föräldrar hade hon fått träffa redan efter en månad tillsammans, jag tyckte det kändes självklart och hon hade träffat flera av mina vänner. En kompis till mig hade sagt att han tyckte hon verkade skum och varnade mig. Jag hade tyckt det lät dumt, jag hade ju världens finaste tjej, vadå skum?

”Efter åtta månader hade jag inte fått träffa några av hennes vänner”

Men nu började jag tänka mer och mer på det han hade sagt. Det var ju något som inte stämde, med alla undanflykter, bortförklaringar och tårar. Jag ifrågasatte henne allt oftare och bad henne berätta, jag sa att jag inte skulle bli arg, att hon kunde öppna sig för mig. Vi hade nu varit tillsammans i åtta månader och pratade om att flytta ihop. Vi hade dessutom bara setts hemma hos mig under hela tiden, eftersom hon bodde med två jobbiga kompisar, som hon sa. Jag började känna mig orolig och osäker på oss – vad var det hon dolde? Varför fick jag inte träffa hennes familj och vänner?

Allting kulminerade en utekväll. Vi hade varit på en favoritpub och gick vidare till en annan. En kille kom fram och försökte hälsa och krama min tjej, men hon vände på klacken och sa att vi skulle gå. När hon hade gått ut vände jag mig till killen och frågade vem han var. Då presenterade han sig som kompis till min tjejs syster. När jag beklagade hennes bortgång tittade han frågande på mig och sa att hon inte var död. Hon bodde i en annan stad i Sverige men hade sagt upp kontakten med sin syster efter något större familjegräl.

”Han tips var att släppa henne, jag skulle inte kunna hjälpa henne”

Jag förstod ingenting. Hade min tjej hittat på det här, varför? Jag frågade honom då om alla resorna till Asien och samma där, det var bara påhitt. Jag bad om att få hans nummer och sprang efter min tjej och sa att vi skulle gå hem, för vi behövde prata. Jag pressade henne i säkert en timme, bönade och bad, grät och skrek och till slut erkände hon att hon hittat på allting, för att jag skulle tycka om henne mer.

Jag blev helt stum och plötsligt såg jag inte henne alls som den hon varit för mig.

Jag såg en trasig och förvirrad tjej som helt trasslat in sig i lögner. När hon sa att hon inte alls blivit våldtagen fick jag nog och bad henne gå, för jag behövde vara ensam. Senare ringde jag killen från puben och vi pratade länge. Hans tips var att släppa henne, jag skulle inte klara av att hjälpa henne, det var många som försökt innan. Jag kunde inte sluta tänka på henne, allting var kaos inom mig. Jag försökte ringa men hon svarade inte så jag gav upp. Det är fyra år sedan jag såg henne och jag tänker på henne dagligen med blandade känslor, båda kärlek och ilska. Jag hoppas hon har det bra, för hon var innerst inne en fin person.

”HANNES”, 31, BERÄTTAT FÖR ANNE HAAVISTO

LÄS MER: ”Anna”, 50, levde med en narcissist: ”Ett monster”

LÄS MER: ”Elisabeth”, 55: ”Han hade monterat upp en kamera för att övervaka mig”