Sandra, 40: ”Jag fick en stroke mitt i livet”

Över ett år har passerat sedan den hemska händelsen inträffade efter Lidingöloppet i november förra året. Sandra Andreasson hade avverkat de tre tuffa milen på 2 timmar och 48 minuter, vilket var ett nytt personligt rekord.

– Jag hade tränat fem till sex pass i veckan under hela våren och sommaren och befann mig i min bästa fysiska form någonsin. Ett par månader tidigare gjorde jag för första gången även en halv Iron man med 1 900 meter simning, 90 km cykling och 21 km löpning, berättar hon.

Jag hade tränat fem till sex pass i veckan under hela våren och sommaren

Kroppen svarade positivt på all träning – och Sandra var även väldigt tillfreds med sin situation i övrigt. Fa­miljelivet i huset hemma i Linköping, med en man och två barn, var idylliskt.

– Det var första gången jag sprang Lidingöloppet tillsammans med både min lillasyster Erika och min man Mikael, vilket var väldigt roligt. 

Ambulansen körde i ilfart 

Men då, som från ingenstans, kom stroken och ritade om hennes verklighet.

– Efter loppet åkte vi hem till min systers familj, i södra delarna av Stockholm, för att duscha. När jag hade torkat mig och klätt på mig skulle jag be min man att hämta en påse att lägga träningskläderna i. Men plötsligt bara sluddrade jag fram orden, det var väldigt otäckt.

Sandra uppträdde även förvirrat, vilket både Mikael och systern Erika reagerade på.

– Jag ville snabbt gå ut ur badrummet, men hade ingen aning om vart jag var på väg, och de andra kände på sig att något var fel. Därför agerade de genast genom att ringa 112. Ambulansen kom på mindre än 20 minuter och körde mig i ilfart till Södersjukhuset.

I väntan på ambulans kunde Sandra ta sig nedför trappan från övervåningen med stöd.

– Men jag pratade långsamt, och då jag fastnade med ena armen i räcket kände jag ingenting på vänstra sidan av kroppen. Något som givetvis var väldigt traumatiskt, och jag märkte på ambulanspersonalen att det var en mycket allvarlig situation.

”En enorm chock”

Efter skiktröntgen och en rad andra tester och prover på sjukhuset ställdes diagnosen blodpropp i hjärnan. Sandra hade drabbats av en stroke.

– Det var förstås en enorm chock, och jag kunde inte riktigt förstå att det hade drabbat mig. Alla läkare var väldigt förvånade med tanke på att jag var så pass ung, det är extremt ovanligt att insjukna när man bara är 39 år. Särskilt också eftersom jag är vältränad, äter sund mat och varken röker eller dricker alkohol. Det finns inte heller några genetiska riskfaktorer i vår släkt, berättar Sandra.

Tack vare att Sandra så pass snabbt fick sjukvård kunde hon behandlas med trombylos, en metod som snabbt kan lösa upp proppen, vilket i sin tur kan medföra att funktionsnedsättningarna blir färre.

– Jag blev ändå flyttad till Karolinska universitetssjukhuset samma kväll eftersom det fanns en risk för att jag skulle behöva genomgå en operation. Det var många väldigt omskakande timmar för både mig och mina nära. Vi visste ju inte heller om jag skulle få några fysiska funktionsnedsättningar. Det var skrämmande att jag inte hade någon känsel på vänster sida när vi åkte i ambulansen.

Hade en oerhörd tur

Men Sandra hade, trots allt, en oerhörd tur. Hon behövde inte opereras, och blodproppen hade satt sig på en plats i hjärnan där den inte skadade några funktioner i kroppen.

Redan efter två nätter på Karolinska universitetssjukhuset följt av två på Universitetssjukhuset hemma i Linköping fick Sandra komma hem till familjen igen. Men vägen tillbaka var ändå lång. Sandra, som var van vid att leva ett aktivt liv med en fullbokad kalender flera veckor framåt, fick nu acceptera ett helt annat tempo.

Under den första tiden lade jag mig för att vila flera gånger varje dag

– Det tog ett tag innan jag fattade hur enorm omställningen skulle bli och att inget skulle vara sig likt under en lång period. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur mycket hjärntröttheten, som kom med min stroke, skulle påverka mig. Den orkeslösheten är så stark att man själv måste uppleva det för att kunna förstå. Under den första tiden lade jag mig för att vila flera gånger varje dag, och det var jobbigt när det var för många intryck, ljud och ljus.

Läkarna har inte hittat anledningen

Under hela hösten och vintern, fram till mars, var Sandra sjukskriven från sitt arbete som företagsrådgivare på en bank. Och i stället för sina vanliga rutiner, med tuffa träningspass så gott som varje dag, kunde hon äntligen börja ta kortare promenader för att få frisk luft. Det var ändå en stor skillnad mot löpningen, cyklingen och simningen som hade resulterat i att hon hade klarat en svensk klassiker, Stockholm Marathon, en halv Iron man, fyra Lidingölopp och tre Göteborgsvarv.

– Jag är ändå lyckligt lottad som klarade mig så pass bra utan några fysiska men, det kunde ha gått betydligt värre om inte min man och syster hade agerat så fort. Läkarna har fortfarande inte hittat anledningen till varför det inträffade, men jag har fått höra att det hjälper mig i rehabiliteringen att jag är så vältränad och sköter min hälsa, säger Sandra.

Några fler riktigt krävande lopp vill hon inte utsätta kroppen för, men planen är att fortsätta löpträna, styrketräna och gå långa promenader.

– Att träna är bland det bästa jag vet och jag mår som allra bäst av rörelse, helst utomhus. Jag tog mitt första löpsteg tre månader efter stroken och det kändes bra. Nu har jag kunnat trappa upp mer och mer – och springer för tillfället sju till åtta kilometer ett par gånger i veckan.

Dessutom har Sandra upptäckt nya tränings- och hälsovanor.

– För att vila hjärnan provade jag både yoga och att meditera genom mindfulness, och det är något jag verkligen kan rekommendera andra. Båda de delarna har betytt mycket under min resa tillbaka till ett vanligt liv och är något jag kommer att fortsätta med. 

Njuter mer i dag

Att vara ute mycket i naturen och att pyssla i trädgården är också aktiviteter som Sandra fastnat för under sin sjukdomstid.

– Jag har kommit på mig själv med att njuta mycket mer när jag går i skogen, jag njuter av mindre saker som jag inte tänkte på förut. Och det är mycket rogivande att hålla på i trädgården. På min 40-årsdag fick jag ett växthus i present som vi ska sätta upp. Där ska vi odla bland annat tomater, och det är något jag ser fram emot. Numera tycker jag att det är skönt att inte vara uppbokad jämt och att kunna hitta på saker mer spontant när dagsformen tillåter. Jag har också blivit bättre på att ta det lugnt när det behövs.

Numera tycker jag att det är skönt att inte vara uppbokad jämt

I våras kunde Sandra börja jobba en del igen, och att det blev hemifrån, på grund av coronavirusets framfart, passade henne perfekt. Nu har antalet arbetstimmar per dag börjat öka stegvis.

– Min omgivning har varit helt underbar. Till en början kände jag en del oro över att drabbas igen, men den har jag kommit över nu, säger Sandra. 

När hjärnan är som ett urladdat batteri

- Hjärntrötthet är ingen vanlig trötthet – utan en sjuklig energilöshet eller orkeslöshet orsakad av sjukdom eller skada.

- Uppskattningsvis lider minst 200 000 personer i Sverige av hjärntrötthet i betydande grad. Man kan få besvären efter exempelvis slag mot huvudet (hjärnskakning), efter en stroke, vid multipel skleros (MS), Parkinsons sjukdom och hjärntumör.

- För en utomstående kan det vara svårt att förstå hur en person med hjärntrötthet fungerar och hur det är att vara hjärntrött. Man skulle kunna jämföra med ett uppladdningsbart batteri – som hos den hjärntrötte laddar ur snabbt. Då finns det mindre energi att röra sig med och saknas en reserv att ta av när det behövs. Det gäller att hushålla med den begränsade energimängden.

Källa: Boken ”Den ofattbara hjärntröttheten” av Birgitta Johansson och Lars Rönnbäck

LÄS OCKSÅ: Proffsdansaren Maria gick in i väggen: ”Det kändes som influensa”