Emma Hamberg om sin livskris

Emma Hambergs liv var ”happy go lucky”, fina barn och drömjobb och mannen i hennes liv. Till den dag då katastrofen slog till på riktigt och livet tog en annan väg.

Många känner 

Emma Hamberg som den där glad-coola solstrålen. Inte bara är hon snygg mamma och fru, har ett härligt hem och skriver och illustrerar. Nej, dessutom föreläser hon för ungdomar om sex och kärlek, och har formulerat nya, smarta vuxenbudord som hon pratar om på konferenser. Hon har skrivit chic lit-böcker och gjort succé. Nu är hon aktuell med en ny bok, ”Baddaren”. Det är anledningen till att vi ses hemma hos Emma i förorten strax norr om Stockholm. Familjen bor i ett gult gammalt trähus. Trädgården är bohem-trevlig med här och där-klippt gräs, blåklint, stora vallmoblommor, en hel del ogräs, möbler lite utspridda och cyklar slängda i farten. Lilltjejen Saga och hennes ”vet du, jag har just fyllt åtta år”-kompis öppnar dörren och babblar på i väntan på att mamma Emma, som väcker pappa Agi, ska komma ner för trappan.

Det är något inbjudande över Emmas hem, ett hopplock av saker man hittat och samlat på sig. Allt i glada färger som gult, grön, blått, rött och rosa. Och så hänger det massor av tavlor och kort på barnen på väggarna. 

– Hej, säger Emma glatt när hon kommer ner. Jag ska bara ge barnen lite pengar. Var är plånboken? Jag är som en gammal tant som inte vet var jag lägger saker, säger hon och rusar runt huset några varv i jakt på en tjuga.

Sedan visar hon oss runt – och in i den nybyggda punschveranda som är Emmas kontor. Ett himmelrike av vitt, rosa och glada kuddar.

– Jag har faktiskt inte haft ett eget rum sedan jag var 20, så jag är upp över öronen förälskad i mitt kontor. Vill både jobba, sova och äta här.

Kontoret har en dörr med fönster av glas som Emma särskilt pekar ut.

– Dörren är mitt livs bästa investering. Den markerar att här börjar min privata zon. Barnen till och med knackar och frågar fint om det är okej att de kommer in innan de klampar på. Det är mitt bästa mammatips: Köp en dörr och sätt in den var fan som helst, säger Emma och garvar.

Ja, hon är glad, lättsam och rolig, alltigenom. Och ändå handlar nya boken om förvirrade själar och ensamma människor, som samlas på en ö för att som vuxna lära sig simma. Och där de så småningom möter både varandra och sig själva. Hur går det temat ihop med den glada, obekymrade Emma?

– Jag förstår inte varifrån bilden av mig som så glad och perfekt kommer. Så är verkligen inte mitt liv. Jag har min beskärda del av skit. Bland annat för att jag lever i en speciell situation med en man som är sjuk sedan fem år, säger Emma, kryper upp i kontorssoffan, bäddar in sig med kuddar och blir allvarlig.

Emma och Agi träffades för cirka 15 år sedan och levde ett intressant och händelserikt storstadsliv med många vänner. Och framgångsrikt! Två glada själar; han musiker, hon konstnär/journalist med livet framför sig. Men, 2005 hände det där som inte fick hända. Det där man tror sig vara immun mot. Det som drabbar andra men inte en själv. Just det hände och hela livet voltade:

Agi fick ett virus som gick på tok för långt innan det behandlades. Hans kropp började krampa, så mycket att läkarna tvingades söva ner honom. I flera veckor befann han sig i ett livskritiskt tillstånd. Emma stod där med tre små barn och hann tänka många ångestfyllda tankar. När Agi efter långa sjukhusvistelser började tillfriskna hade han fått bestående hjärnskador som sämre minne och svårigheter att fokusera samt elak epilepsi, vilken gör att han emellanåt krampar kraftigt. Helt frisk blir han aldrig igen. 

– Fast träffar man Agi märks det inte. Han ser piggare och friskare ut än de flesta i vår ålder, och har en blick som en tolvåring, säger Emma, ler lite och pillar på silverhjärtat som hänger i halsgropen och det står Agi på.

– Men detta innebär att jag har tre barn, ett stort hus, mycket jobb och tar hand om det mesta själv. Det funkar för att jag är galet positiv. Nästan lite knäpp i huvudet-positiv. Jag skulle kunna gå med bajs upp till midjan och ändå tänka: ”Ja, ja men, nu ska vi lösa det här!”

Är det verkligen så superpositivt alltid, kan man undra…

– Nja, ibland undrar jag, eller om jag stänger massa dörrar och förtränger saker… Jag är också en sådan som gråter ofta, och floder. Och där någonstans blir jag av med mycket.

Att leva med en sjuk innebär också att ibland ställa sig stora, svåra och ibland lite egoistiska frågor som ”Varför hände det oss?”, ”Varför drabbades inte jag?” eller ”Varför hittade jag en kille som blev sjuk.” Ja, livet är orättvist. Och ändå är det denna händelse som verkligen har fått henne att landa, bottna, växa som person och växa upp. (En process som fortgår.) Att växa gör ont och kan vara skitjobbigt, men det är också något väldigt bra och fint. Och här kommer vi in på den nya insiktsfullheten som finns i boken.



Du skriver som sagt om ensamhet, vad vet du om saken? Du som har huset fullt, mängder av kollegor och 649 vänner på Facebook.

– Jag tror att vi alla har erfarenhet av ensamhet. Man kan se ut som att man har världens häftigaste liv och ändå känna sig väldigt liten och ensam. Ensamhet är också en del av vår tid. Man ska vara duktig och klara allt själv, och när man inte gör det går man till en terapeut för att reda ut saken själv. Istället för att lägga skiten på bordet så att alla kan se och sedan hjälpa varand-ra. Jag försökte gå ensamvägen länge, men när Agi blev sjuk var det dödsdömt, så jag tvingades blotta mig.

Ja, hon fick blotta sig på både ett själsligt och praktiskt plan. Periodvis har hon inte klarat av vare sig alla sina känslor (ledsna, arga och frustrerade) eller saker som att tvätta själv. Visst kan det vara läskigt att öppna upp, men:

– När man till slut lättar sitt hjärta blir folk väldigt glada. Ofta visar det sig att de har liknande problem, eller så vågar de berätta om sin beskärda del av skit.

Och då känns det såklart skönare för alla, för innan gick vi ju och trodde att alla andra hade det så himla bra. Ni känner igen den va? Därför har ”ut med det bara” blivit Emmas melodi.

– Nu är det nästan som ett Tourettes syndrom; jag måste erkänna! Också för att ge den andra människan en morot. ”Kolla. Nu har jag lagt min skit på en tallrik, alltså är det okej för dig att också göra det.”

Emma berättar att hon senaste åren också insett att hon orkar otroligt mycket mer än hon någonsin anade.

– Jag har alltid sett mig som lite lat och bekväm, en prinsessa som gärna blir fluffad och piffad med typiskt ensambarn, men nu vet jag att om det behövs är jag som en ardennerhäst som kan jobba, slita och aldrig tar slut, säger hon, inte utan stolthet i rösten.

Men även den som går och går kan inte fixa allt. Därför har hon blivit om inte super, så i alla fall duktig på att be om hjälp.

– Jag har tvingats be om hjälp med allt, som att tvätta mina kläder eller ta hand om mina barn. Det fantastiska är att människor älskar när man ber dem om hjälp.

Hennes mamma har tidvis hjälpt till mycket, så även vänner och skolkamraters föräldrar. Fast den allra största hjälparen är Emmas granne och amelias andra husmor Anette Rosvall. 

– Jag brukar säga att jag har en man och en fru: Agi och Anette. Och jag älskar dem båda.

Emma och Anette bodde grannar i ganska många år och levde parallella liv utan att mer än säga hej när de lämnade barn på skolan.

– Fast jag gick och spanade på Anette länge, för det är lätt att bli förtjust i henne. Hon är stor, rolig och härlig. Men det är svårt att veta hur man ska bjuda upp till dans. Så för tre, fyra år sedan skulle barnens skola läggas ner och då hamnade vi i samma aktionsgrupp. Sedan dess är det ”vi”. Vi har samma sorts energi och är två glada jäklar som gillar att skratta! Jag trodde nog att man inte hittar riktigt nära vänner efter 30 – nu vet jag bättre.

Emma är uppvuxen i ett radhus i Västergötland. Fast sina första år bodde hon i ett kollektiv i Östergötland, och har fantastiska minnen därifrån, som vi ibland får läsa om på amelias mat-sidor. Själv skulle hon inte klara av att leva riktigt så, men har länge drömt om någon lättare form av grannkollektivboende.

– Nu har jag det med Anette, som bor 50 meter bort. Vi passar varandras barn och hjälps åt med att laga mat. Jag kan ringa till Anette och säga ”Du, jag har väldigt tajt på onsdag, kan du laga dubbelt” – och så fixar hon mat till mina barn också. Eller tvärtom.

Emma och Anette pratar ibland om att flytta tillbaka in till stan när barnen blir större. Men de har en flyttpakt: Ingen får lämna den andra där ute i förorten.

– Vi har lovat varandra heligt och dyrt att flyttandet måste synkas, konstaterar Emma.



Du kan alltså tänka dig att flytta från detta fantastiska hus? 

– Ja, jag har flyttat mycket i mitt liv och är inte rädd för att bryta upp. Det är inte min ångest!

Vi fortsätter på spåret Agi och Anette och att det är intressant vilka människor man dras till – inte sällan människor som har drag man själv saknar men skulle behöva. Emma berättar att de har vissa likheter, som att de är orädda för konflikter. Emma däremot gillar INTE konflikter.

– Jag är som sagt ensambarn. Fördelen med det är att man blir sedd och uppskattad. Nackdelen är att man inte lär sig bråka. Många tror nog att jag är ganska bra på konflikter, för att jag är rak, men kan jag så undviker jag dem helst. Vet inte hur det gick till att jag gifte mig med en man som är totalt orädd för konflikter, till och med kan tycka att de är lite underbara. Anette och hennes man likaså. Jädrar vad de kan dundra igång när vi har middag. I början blev jag rädd, men nu vet jag ju att det går över, säger Emma.

Man lär sig mycket av en människa man lever länge med. Det är tur för Emma att hon har Agi: Kolla, nu kan hon ju bråka! Det är tur att han har henne också. Hon som skriver böcker, författar recept, illustrerar och föreläser för brinnande livet för att försörja familjen. Han är musiker och drar in betydligt färre slantar.

Är det jobbigt att ha försörjningsansvaret?

– Vi har haft det så sedan dag ett. Jag har tjänat mycket pengar och Agi lite. Om jag hade jobbat i en gruva och slitit som ett as för pengarna kanske jag hade tröttnat. Men nu har jag tjänat in dem på att göra saker jag gillar. Agi jobbar minst lika hårt, men tjänar mindre. Därför lägger vi alla pengar i en och samma burk och delar.

Vad gör det med relationsbalansen att du drar in mycket mer pengar? 

– Jag måste ha en sorts ödmjukhet och kan inte utnyttja det faktum att jag tjänar mer. Ens inkomst får aldrig bli en måttstock på hur mycket man får bestämma i familjen. För oss har det funkat, också för att Agi är en extremt självständig människa. Han är egentligen inte beroende av mig, han skulle kunna försörja oss på sina pengar genom att bo mindre och äta mer kålsoppa. Det är jag som har högre krav.

Vi diskuterar att om Emma hade varit man är det tveksamt om hon fått dessa frågor. Att amelia har funderat på detta innan, men ändå tycker ämnet är intressant.

– Ja, för pengar är en av våra sista känsligheter i fråga om manligt och kvinnligt. Att tjäna mycket pengar och försörja familjen har alltid varit en manlig grej. Tjänar kvinnan mer lyfts det på ögonbryn. Låt dem. Det är dags att vänja sig! Men även i familjer där mannen tjänar mer finns ju något slags ojämlikhet och obalans man behöver fundera över.

Emma tillstår att det visst funnits dagar då hon visst har utnyttjat pengafrågan och börjat kalla saker ”mina” eller ”för mina pengar…”.

– Då får man gå i parterapi och prata om saken, skrattar hon.

Har ni gått i parterapi? 

– Ja, vi har gått till och från sedan Agi blev sjuk. Det är sååå bra. Vi har lärt oss se våra mönster och vårt familjesystem och förstå varför vi hamnar i vissa gruff. Nu grälar vi mindre, vilket är skönt. Jag har gått i terapi själv också, fast det var svårare. Parterapi är tydligt och konstruktivt, att gräva i sig själv däremot…,

– Jag har förstått att det funkar bra på andra. Jag kanske inte är tillräckligt mogen för att se saker klart eller våga gå in i alla rum.

Emma har ändå vuxit så det knakat som människa de senaste åren. Det är både mer humor och allvar i henne sedan vi träffades sist.

– Tidigare var jag väldigt ”happy go lucky”. Den här tårtan har fått betydligt fler lager och mindre grädde. Det är bra. Även om det har varit sorgligt och tungt vissa perioder vill jag inte vara utan mina erfarenheter. När man hamnar i stora kriser öppnas några luckor inne i en. Man kommer ända in, dit där hjärtat är som ömmast, och kan pilla på det. Då blir livet både läskigt och fint. ?

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + hudvård från Emma S. för bara 199 kr. Köp nu!