Maria, 43: ”Läkarna trodde inte att jag var sjuk”

Våren 2017 var ovanligt händelserik och härlig. Maria Honeker kände sig lycklig över att fylla 40 och firade ordentligt. Sedan 15 år tillbaka bor hon i England tillsammans med sin familj – maken Tony och deras två söner. I februari firade ett stort gäng vänner och släktingar, både från Sverige och England, hennes 40-årsdag på ett hotell i Bristol. Familjen hann även med en resa till Kap Verdes soldränkta stränder för att fira lite extra. Och under påsken packade de vinterkläderna och njöt av skidbackarna i Sälen.

– Det var en väldigt rolig vår och jag mådde precis som vanligt. Det är klart att jag var lite trött, men det är man väl nästan alltid som småbarnsmamma. Pojkarna var bara två och fem år gamla, så det var fullt upp – minst sagt, berättar Maria.

Tecknen på att det var något som inte stämde med hälsan kom smygande. I maj upptäckte Maria att det fanns lite blod i avföringen. Till en början var hon dock inte särskilt orolig.

– Men blödningarna fortsatte och blodet var strimmigt på ett sätt som jag tyckte kändes lite konstigt. Jag visade det för min man, och han tyckte att jag skulle söka vård.

Maria gick till vårdcentralen hemma i Bristol vid tre tillfällen, men där tog man inte symtomen på särskilt stort allvar.

– Läkarna sa ungefär samma sak: Man poängterade att jag verkade vara en frisk person, och så antog man att blödningarna berodde på hemorrojder. Jag hade ju varit gravid och fött barn.

Men i juni började Maria få ont i magen, och de där underliga blödningarna verkade inte vilja försvinna. Tvärtom så hade de tilltagit.

– Det kändes som mensvärk, som gick över när jag hade varit på toaletten. Jag sökte vård igen och tog upp det med läkaren, som misstänkte IBS och skrev ut medicin mot besvären. Men jag var skeptisk, jag har aldrig haft IBS.

Läkaren sa att hon kunde släppa sin oro

Maria stod på sig och bad om att få ta blodprover. När provresultaten kom tillbaka och visade perfekta värden så sa läkaren att Maria kunde släppa sin oro. Hon var tillfälligt lättad, men problemen med smärtor och blödningar fortsatte. Maria krävde att få träffa en mer erfaren läkare, och äntligen blev hon lyssnad på. Hon remitterades till en kameraundersökning av tarmen, en så kallad koloskopi.

– Även där sa läkaren att jag var ung och vältränad, och att det knappast var något fel utöver hemorrojder. Men jag fick göra en koloskopi i alla fall.

Maria var vaken och följde undersökningen på en tv-skärm. Hon såg att det blödde, och hon kunde även se var blodet kom ifrån.

– Men då förstod jag inte alls vad det var. Efter undersökningen fick min man och jag vänta i rummet på en specialistsjuksköterska. Hon förklarade att det var 99 procents risk för att det var cancer. Jag hade inte ens tänkt tanken, och Tony och jag bara satt där med chocken!

Barnen är mitt allt, och jag bestämde mig för att det måste gå.

Plötsligt var framtiden oviss för familjen. De som precis hade köpt ett nytt hus, som de skulle flytta in i om bara några dagar. Nu kändes alla praktiska problem kring husköp och renoveringar triviala och samtidigt övermäktiga – hur skulle de orka?

– Allt var så oklart och tankarna bara snurrade i huvudet. Hur såg mina odds ut? Skulle jag dö? Hur skulle det gå för barnen – skulle de klara sig utan mig?

De första dagarna efter beskedet levde Maria i en dimma av ångest. Smärtan var brutal. Hennes svåra frågor saknade svar. Och mammahjärtat var söndertrasat i bröstet.

– Jag funderade på att börja skriva brev till barnen, som de kunde spara om jag dog. I några dagar var allt bara skit, det var ren dödsångest, men sedan tänkte jag om. Jag tänkte att jag skulle göra allt för att klara mig. Barnen är mitt allt, och jag bestämde mig för att det måste gå. Jag ville finnas där medan de växte upp, jag kände att alternativ saknades.

En CT-röntgen gjordes för att se om cancern hade spridit sig till andra organ i kroppen. Svaret på den undersökningen skulle komma att vara avgörande för Marias prognos.

– När sjuksköterskan ringde och berättade att det inte fanns någon spridning så var det den bästa nyhet vi kunde få just då! Vi kunde flytta i lugn och ro, och en operationstid bokades in.

I början av september var det dags att operera bort tumören på ett sjukhus i Bristol.

– Jag var förberedd på att vakna med stomi, en påse på magen, för man visste inte riktigt hur det skulle gå. Före operationen hade jag fått lära mig hur man sköter påsen. Det kändes okej, jag var bara inställd på att överleva.

Efter sex timmars operation, som utfördes genom titthålskirurgi, var den golfbollsstora tumören äntligen borta. Allt hade gått bra och ingen stomi behövdes. Marias kropp fungerade som vanligt. Efter fyra dagar lämnade hon sjukhuset och åkte hem till sin familj.

– Man får ju inte så mycket vila och ro som småbarnsmamma, med barn som klättrar på en hela tiden. Men jag återhämtade mig rätt snabbt ändå, och vi fick mycket hjälp av min svärmor som bor nära.

Sedan kom nästa chock. Under operationen tog man ut lymfkörtlar för att undersöka dem. Det visade sig av cancern hade spridit sig till 9 av de 27 kontrollerade lymfkörtlarna, vilket innebar att Maria hade en allvarlig form av tarmcancer. Förutom operationen behövde hon även behandlas med cytostatika (cellgifter).

– Det kändes tufft, eftersom cytostatika är extremt påfrestande för kroppen. Min man och jag var skeptiska, och tanken från början var att vi skulle avstå. Men efter att ha pratat med onkologen så förstod vi att det inte fanns något alternativ. Jag fick veta att vid min cancerform så är överlevnadsstatistiken ganska dålig. Utan cytostatika så hade jag endast 25 procents chans att överleva i fem år efter operationen, men med cytostatika så ökade chansen till 75 procent.

Maria kände att det var hennes skyldighet att genomgå behandlingen, för barnens skull.

– Jag bestämde mig också för att göra allt i min makt för att skydda mig från cytostatikans biverkningar. Med kosttillskott, nyttig mat och träning tog jag hand om mig själv så bra som bara möjligt, säger hon.

Den tuffa kuren, som skulle städa bort varje liten cancercell i hennes kropp, pågick i treveckorscykler. Intravenös cytostatika inledde varje kur, följt av cytostatikatabletter i två veckor och en veckas vila innan det var dags för nästa omgång.

– Jag valde att ta cellgifterna i tablettform, så jag slapp operera in en picc-line (en liten dosa med infart under skinnet genom vilken man kan ge mediciner, reds anm.). Då kunde jag gå och bada med barnen och leva lite mer som vanligt.

Maria vande sig vid sin nya tillvaro. De värsta biverkningarna höll sig på avstånd och hon tappade inte håret.

– Men jag drabbades av neuropati. Det betyder att nerverna i händer och fötter påverkas, vilket bland annat ger stickningar och känslighet mot kyla. Jag fick spasmer i käken och fingrarna kunde böja sig helt plötsligt. Det var väldigt läskigt. Jag kunde inte dricka något kallt eller öppna kylskåpet utan handskar.

Oerhört tacksam att hon lyssnade på sin kropp

Efter fem månader med cellgifter så var Maria ute på andra sidan. Opererad och behandlad – äntligen kunde hon andas ut. Vintern var över, vårsolen strålade och familjen trivdes i den nya villan på landsbygden utanför Bath.

– Det kändes obeskrivligt skönt, en helt fantastisk känsla att det var över.

Tre år har gått sedan Maria fick sitt sjukdomsbesked. Visst smyger sig rädslan för ett återfall på ibland, men den minskar i takt med att tiden går.

– Mina värden är perfekta och jag mår mer eller mindre som vanligt. Jag mixar mina juicer, tränar och äter så bra jag bara kan för att öka chansen för att hålla mig frisk.

Maria är oerhört tacksam för att hon lyssnade på sin kropp och sökte vård på nytt, trots att läkarna till en början inte trodde att hon var allvarligt sjuk.

– Man förknippar tarmcancer med äldre, köttätande män, så risken kan finnas för att man missar dem som inte representerar den bilden. Jag fick kämpa för att de skulle ta mina symtom på allvar. Men tarmcancer kan drabba vem som helst, säger Maria.

LÄS OCKSÅ: Elin, 32 är sjuk i lungcancer: ”Det finns en strimma hopp”