Hanna växte upp som Hendrik. Vid 35 bytte hon namn till Hanna.
Hanna växte upp som Hendrik. Vid 35 bytte hon namn till Hanna. Foto: Susanne Lindholm

Hanna, 48: ”Jag fick fel kön när jag föddes”

När Hanna Öberg föddes begicks ett misstag som påverkade hela hennes liv. Läkaren kunde inte avgöra det lilla barnets kön. Först i vuxen ålder blev Hanna kvinnan hon alltid varit.

Den 8 april 1972 föddes ett barn på Eksjö BB i Småland. Bebisen kom tre månader tidigt och vägde knappt ett kilo. 

Läkaren som undersökte det nyfödda barnet blev konfunderad – han kunde inte avgöra barnets kön. När läkaren valde att kryssa i rutan som indikerade manligt kön begicks ett misstag som skulle komma att prägla resten av barnets liv. 

Hanna Öberg bor i en rödmålad villa i Boden, med maken Magnus och fyra hundar. Trädgård och inredning är hennes stora intressen. Rabatterna är välskötta och inne i huset är den lantliga inredningsstilen närvarande i varje rum. 

Hanna är småstressad, men vänlig. 

– Dagen har gått i ett, säger hon ursäktande samtidigt som hon slänger in en lasagne i mikron. Hon har precis fått ett nytt jobb på ett äldreboende. Nu slår hon sig ner vid matbordet med den rykande lasagnen framför sig.

Varför vill du berätta din historia? 

– För att hjälpa andra. Ingen ska behöva gå igenom det jag har upplevt. 

Hanna föreläser om sin historia, och det märks att hon är van, både vid reaktionerna och känslorna den väcker. Hon går rakt på sak. 

– Jag föddes med oklart kön. Men det tystades ner, eftersom mina föräldrar skämdes. Läkaren som hävdade att jag var pojke hade inte kunskap eller intresse för att utreda det hela vidare. 

Ingen ska behöva gå igenom det jag har upplevt

I Sverige finns det juridiskt sett bara två kön. Enligt intresseföreningen Inis föds ungefär 20 barn per år i Sverige utan tydlig könstillhörighet. Att vara intersexuell innebär att man föds med ett inre sy­­stem eller yttre könsdelar som inte är enbart kvinnliga eller manliga. Hanna föddes med en så kallad mikropenis, som egentligen var en förstorad klitoris. Hon var länge totalt omedveten om sin ovanliga kromosomuppsättning. 

Föräldrarna skilde sig när Hanna var ett år gammal och hon växte upp som Hendrik på en gård med sin biologiska pappa och styvmamma. 

– Jag uppfostrades som en pojke och gick omkring i byxor. Men ändå tilläts jag klä mig i klänning, och framförallt min styvmamma såg och bejakade mitt tjejiga jag. Jag minns att jag fick prova hennes smink. 

– Det var dubbla budskap och det gjorde mig förvirrad, det var som ett uppror i mitt inre. Alla kallade mig Hendrik, men jag kände tidigt att jag inte var pojke. 

I skolan sågs Hendrik som en pojkflicka, som hellre valde hopprep framför kullekar. 

– Jag var tystlåten och tillbakadragen, det blev ett sätt för mig att överleva. 

I skolan blev jag retad av de andra barnen eftersom jag inte var som de. Jag kände mig alltid annorlunda, vart jag än kom. 

Hendrik märkte tidigt att han inte såg ut riktigt som andra pojkar och började skämmas för att visa sig naken, på gympan och på stranden. 

Hemma på gården fanns det inte utrymme för frågor och Hendrik fick en sträng uppfostran, kantad av utegångsförbud och hårda ord.

Jag var inlagd på psyket. Jag bröt ihop och försökte ta livet av mig vid två tillfällen

När Hendrik blev tonåring märkte han att alla pojkar omkring honom fick mörkare röst och skäggväxt. Själv började han få bröst, även om han kom sent i puberteten, och sökte sig förtvivlat till skolans kurator för hjälp. Via en barnpsykolog som gick igenom Hendriks journaler nystades historien upp.

– Det kom som en chock, som en total kalldusch. Jag blev så besviken på mina föräldrar som aldrig sagt ett ord till mig. Jag kände mig som ett missfoster. 

Vetskapen om att Hendrik var intersexuell påverkade hela livet. Skolresultaten dalade, han skolkade från lektioner och vägrade närvara på gympan. 

– I efterhand tycker jag att det är märkligt att ingen vuxen reagerade. De måste ju ha sett och förstått? 

Han fann inget stöd hos sina föräldrar och tvingades själv dra slutsatser. Tonåringen Hendrik antog att beskedet om att han tillhörde det tredje könet innebar att han var homosexuell, eftersom han drogs till pojkar. 

– Många har talat bakom ryggen på mig, men jag är öppen med vad jag har gått igenom. Foto: Susanne Lindholm

 

Stämningen hemma var ansträngd, och föräldrarna ville inte diskutera vare sig känslor eller fakta. Men Hendrik gav sig inte – och en kväll, när Hendrik var 16 år, blev han utslängd hemifrån. 

– Pappa sa att jag skulle packa mina saker och försvinna. Vi bröt kontakten där och då. Det var en sorg, men jag var tvungen att gå vidare. 

Han bodde hos kompisar tills socialtjänsten ordnat en lägenhet åt honom, samtidigt som han började plugga till undersköterska.

Hanna berättar om en tuff tonårstid.

– Jag mådde väldigt dåligt rent psykiskt och var i omgångar inlagd på psyket. Jag bröt ihop och försökte ta livet av mig vid två tillfällen.  

Kyrkan blev Henriks tillflykt, och när frikyrkoförsamlingen Livets ord växte fram i Sverige på 90-talet hittade han ett sammanhang. Tron till en högre makt bar honom genom svårigheterna. 

– Men jag levde som man, jag kunde ju inget annat. Jag klädde mig som man, i kostym och slips och ingen ifrågasatte det. Och ju mer åren gick, desto märkligare skulle det ha varit att börja leva som kvinna. Idag finns ju internet och det hade varit lätt att söka information, men när jag växte upp kände jag mig helt ensam. 

Jag orkade inte vara halv längre, jag kände att jag var tvungen att få bli kvinna fullt ut

Hendrik flyttade till Stockholm, och där öppnade sig en ny värld. Han fick blomma ut på gayklubbar och fick många vänner. 

– Men inte heller där blev jag accepterad fullt ut, jag var för kvinnlig. Jag passade inte in där heller. 

Hendrik hade flera förhållanden, främst med bisexuella män, men de tog slut så fort han började leva ut sin kvinnliga sida.

Men det väckte något i honom, och Hendrik kände sig alltmer hemma som kvinna. Han började klä sig i kvinnokläder och blev alltmer övertygad för varje dag: Läkaren hade tagit fel. 

– Jag orkade inte vara halv längre, jag kände att jag var tvungen att få bli kvinna fullt ut. 

Han sökte hjälp och beviljades en könsutredning. De små brösten förstorades, och snoppen som var en förstorad klitoris opererades om till en slida. Han fick ta kvinnligt tillskott av könshormon, och vid 35 års ålder bytte Hendrik namn till Hanna. 

– Jag har alltid varit kvinna, och nu var jag det även i andras ögon. 

Men Hanna saknade någon att dela livet med och den pusselbiten var viktig. Via en kristen dejtingsajt började hon chatta med en man, och plötsligt satt hon på ett tåg till norra Sverige. 

– Jag hatar kyla och snö och förstod egentligen inte alls vad jag höll på med. 

Men när hon klev av tåget och såg mannen på perrongen förstod hon. 

– Jag bara log och kände: Här är min man. 

Hanna blev kvar i Boden och fick jobb som undersköterska. Men hennes bakgrund skavde, och av rädsla för att bli bortvald och lämnad av sitt livs kärlek berättade hon ingenting. Sexlivet fun­gerade och kärleken blomstrade. 

Kvällen före bröllopet frågade Hannas bästa vän: Du har väl berättat?

– När jag stod i kyrkan hade jag en extrem ångest. Jag hade helt enkelt inte vågat berätta, säger Hanna. 

En tid senare råkade Magnus hitta en anteckning på ett block i en flyttkartong. På kvällen när paret skulle lägga sig beskriver Hanna att det var en iskyla i sovrummet. 

– Jag kunde verkligen ta på stämningen och jag anade ju vad det handlade om. Ingen av oss kunde sova så jag sa: Nu går vi upp och sätter på en kanna kaffe och pratar igenom det här. Vi pratade hela natten. Han var besviken och hade aldrig hört talas om intersexualitet tidigare. Men han accepterade och förstod varför jag ljugit. 

Hannas bakgrund sipprade ut och rykten började spridas. 

– Många har talat bakom ryggen på oss. Jag är gärna öppen med vad jag gått igenom, men jag orkar inte med skitsnack. 

Skvallret påverkade deras relation. Hanna fick inte längre vara med i kyrko­kören och vissa släktingar tog avstånd från dem. 

– Jag och Magnus har gått igenom mycket tillsammans, och vi har haft våra kriser men alltid hittat tillbaka till var­andra. Han är mitt livs kärlek. 

Idag föreläser Hanna för att stötta andra som fötts som intersexuella. 

– Människor blir väldigt berörda och gråter när de hör min historia. Men jag blir skrämd över okunskapen när det gäller intersexualitet. 

Hanna har erfarenheter nog för ett helt liv, men har fortfarande drömmar kvar att förverkliga. 

– Jag skulle vilja utbilda mig till diakon, jag vurmar för dem som ingen annan ser. Med mina erfarenheter skulle jag kunna hjälpa många. 

Experten om DSD: ”Det är viktigt att prata med sina barn”

Anna Nordenström, professor i pediatrisk endokrinologi vid Karolinska institutet.

Sjukdomar i det endokrina systemet leder normalt till hormonell obalans. Anna Nordenström är professor i pediatrisk endokrinologi vid Karolinska institutet. 

DSD, disorders of sex development, är en avvikande utveckling av de inre eller yttre könsorganen. Det drabbar ungefär 20 barn per år och får ofta stora medicinska och själsliga konsekvenser. 

Hur kan DSD yttra sig rent medicinskt?

– För att förstå hur ett barn kan ha oklart kön vid födseln behöver man veta att könsorganen hos flickor och pojkar utvecklas från samma strukturer hos fostret. En så kallad genitaltuberkel utvecklas till klitoris eller penis. Om utvecklingen påverkas kan det till exempel leda till en stor klitoris, som vid första anblick misstas för en penis. Barnen kan ha olika fördelning av könskromosomer och generna kan påverka könsutvecklingen på olika sätt.

Hur bemöts familjer idag där barnet misstänks ha oklart kön?

– I Sverige finns fyra team som jobbar med DSD, och målet är att barn och föräldrar ska få träffa teamet inom 48 timmar efter födseln. Tillståndet i sig är oftast inte farligt, i en del fall krävs operation, i andra fall behövs medicinering och ibland behövs ingen behandling under småbarnsåren. Eftersom det kan vara tungt psykologiskt är vi måna om att teamet, som består av barnendokrinolog, kirurg och psykolog, träffar familjen så snart som möjligt.

Finns det fall där man upptäcker ett DSD-tillstånd först i puberteten?

– Ja, vissa söker sig till oss eftersom de inte kommer i puberteten eller för att de har en ökad produktion av könshormoner som de inte förväntade sig. I vissa fall kan testiklarna ligga gömda i buken och anlaget för livmoder har tillbakabildats. 

I Sverige tas beslut om vilket kön som ska väljas inom veckor efter födseln. Är det bättre att skjuta på beslutet?

– Jag tror inte det. Däremot är jag övertygad om att den vård vi har möjlighet att ge idag möjliggör ett bra liv för dem som föds med DSD. Jag tror att det är viktigt att informera och att vi hjälper föräldrarna att inte lägga locket på, med risk för att barnet själv upptäcker i tonåren att det har ett DSD-tillstånd. Det kan påverka personens identitetsuppfattning i grunden. 

Vill du också berätta något? Mejla till: ameliahordig@amelia.se – Döp mejlet till ”det hände mig”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Black Friday 70% rabatt på amelia & 24 andra titlar. Köp nu!