Det finns många många vinster med att träna under en pågående cancerbehandling. ”Jag kan inte yoga mig cancerfri, men jag kan yoga mig starkare”, säger Cajsa (längst t v).
Det finns många många vinster med att träna under en pågående cancerbehandling. ”Jag kan inte yoga mig cancerfri, men jag kan yoga mig starkare”, säger Cajsa (längst t v).

Fyra kvinnor som drabbats av cancer: ”Träningen hjälper oss genom krisen”

Löpning, ridning, yoga, orientering – vilken träning du väljer spelar ingen roll. Rörelseglädjen, den mentala kicken och den fysiska styrkan får du ändå. Vi träffade fyra kvinnor som tränat – och fortsätter att träna – sig igenom sjukdom och behandling. Helt rätt, enligt nya forskningsstudier.

Malin: ”Jag pratade allvar med hästarna”

När tävlingsryttaren Malin blev sjuk bestämde hon sig för att rida så mycket som möjligt under behandlingen, som ägde rum i Uruguay där hon bor sedan två år tillbaka.

”Att vara med hästarna gör mig lugn och glad. Det är skönt att prata med dem, säger Malin, som rider tre timmar om dagen.” Foto: Privat

När fick du ditt cancerbesked?

– I juli 2019 upptäckte jag en knöl i bröstet. Två veckor efter att jag kontaktat vården opererades jag. Det var en liten tumör utan någon spridning runt omkring och jag fick en god prognos. 

Hur mår du idag?

– Bra! Och det har jag gjort hela tiden. Jag har inte identifierat mig som sjuk. Jag har mer tänkt: ”Okej, det här har hänt, det finns behandling, det går att bota.” Omgivningens reaktioner kan vara rätt nedslående, medan jag har upplevt en mycket mer positiv inställning från läkarna och dem som själva haft bröstcancer. Om jag hade lyssnat på alla som sa ”ska du inte vila nu?” skulle jag ha mått mycket sämre. 

Vad betyder hästarna för dig?

– Det är skönt att prata med ett djur! Man behöver inte anstränga sig, man kan bara säga precis hur man känner. Jag har ridit i hela livet. Nu rider och tränar jag tre timmar om dagen, det gjorde jag även under behandlingen förutom två veckor direkt efter operationen. Det håller igång kroppen fysiskt, och närheten till djuren ger lyckohormoner. 

Hur ser er vardag i Uruguay ut?

– Vi har sex hästar och fyra hundar, och driver en vingård, så det är fullt upp. Vi sålde vårt företag i Göteborg och flyttade hit året innan jag blev sjuk. Barnen är vuxna, de bor i Sverige och England.

Vad fick du för råd av din läkare?

– Han sa: ”Du ska rida så mycket du kan, jobba intensivt med kroppen, då klarar du behandlingen bäst.” Han sa att jag skulle må okej större delen av tiden och att jag skulle köra på som vanligt. Det påverkade mig mycket. Han sa: ”Nu har du fått första dosen, men lova mig att du tar på ridkläderna imorgon bitti och går ut till hästarna det första du gör.” 

Hur funkade det med peruk och ridhjälm?

– Jag började leta peruker i god tid, för jag ville se ut som vanligt och känna mig snygg med eller utan eget hår. Till slut hittade jag en bra i silikon som funkade under hjälmen och satt fast med dubbelhäftande tejp.

Hur känns det när du ser tillbaka på de senaste åren?

– Jag tror att jag har blivit en bättre person av det som hände. Innan jobbade jag så mycket jämt, jag levde utan att vara riktigt närvarande. Först nu, genom sjukdomen, fattade jag att man kommer att dö. På riktigt. Alla kommer verkligen att dö! Och därför tar jag vara på varenda del av livet på ett annat sätt nu. Kontakten med barnen är bättre än någonsin. Det här fick hela familjen att skärpa till sig. 

LÄS OCKSÅ! Artisten Anna Stadling: ”Min man och jag fick cancer samtidigt”

Cajsa: ”Yoga får livskraften att flöda”

Cajsas sjukdom är kronisk, och hon yogar regelbundet för att hålla sig så stark som möjligt i kropp och själ.

– Yogan hjälper mig att landa mitt i krisen. Foto: Privat

När fick du veta att du hade bröstcancer?

– Första gången 2013. Jag gick igenom standardbehandlingen. Sedan var jag klar, men för ett år sedan fick jag veta att det fanns cellförändringar på andra ställen i kroppen. Jag har spridd bröstcancer, och nu är det kroniskt. Jag får cytostatikabehandlingar och kommer att få det så länge kroppen svarar, och orkar. Jag fick just femtonde omgången för i år. 

Cajsa är projekt­ledare och sätter stort värde på att fortsätta jobba – som förr, innan hon blev sjuk. Hon har en 17-årig dotter och försöker leva ett så normalt familjeliv som möjligt. 

– Jag jobbar så mycket jag kan, det blir ungefär halvtid. Jag kan inte bara vara sjuk, jag behöver också vara en vanlig tonårsmamma och yrkesmänniska, en kollega. Det ger ett sammanhang. 

Har du fortsatt med yogan hela tiden?

– Jag hittade ashtangayogan 2002 och har efter flera uppehåll börjat om. Eftersom den här yogan är så fysisk tar jag det lugnt i positionerna och fokuserar på andningen. 

Vad ger yogan dig just nu?

– Andningsövningarna är så starka, de rensar ut och renar och får livskraften att flöda genom kroppen. Jag gör dem varje morgon, och då märker jag direkt hur jag egentligen mår. Det går inte att fuska eller ljuga för kroppen, säger Cajsa.

– I början av året fick jag flera dåliga besked, och yogan hjälpte mig jättemycket. Den får mig att känna tacksamhet, den är en kärlekshandling mot mig själv. Yogan hjälper mig att landa mitt i krisen, att acceptera mitt liv och min kropp som de är. 

Vill du aldrig bara lägga dig ner och strunta i träningen?

– Jo, ibland tröttnar jag. Men om jag bara går upp och gör några yogaövningar och tar en promenad mår jag bättre på en gång. Kroppen är mitt tempel, och jag måste ta hand om den så gott jag kan. Jag kan inte yoga mig cancerfri, men jag kan yoga mig starkare.

LÄS OCKSÅ! Beatrice, 41: ”Jag fick bröstcancer som gravid” 

 

Erika: ”Jag drömde om att orientera igen”

När Erika fick bröstcancer var det tanken på att en dag få orientera med klubbkamraterna igen som fick henne att hålla modet uppe.  

”Jag älskar att springa i skogen”, säger orienteraren Erika. Foto: Agnes Thor

Erika fick sin diagnos i november 2016.

– Jag hade känt en knöl, och vävnadsprovet visade att jag hade bröstcancer. Tre månader innan hade jag separerat efter ett 25-årigt förhållande, så livet var väldigt upp och ner redan innan, berättar hon.

År 2010 hade hon upptäckt löpningen, därefter orienteringen. 

– Eftersom jag älskade både löpningen och skogen blev orientering ett naturligt val. Våren 2016 sprang jag mitt första maraton. Träningen blev en livlina för mig under separationen och gav mig så otroligt mycket – välbefinnande, uthållighet och känslan av att kroppen var med mig. Jag var i mitt livs form! 

– Jag bytte orienteringsklubb i samband med separationen och hann bara träna ett par gånger med min nya klubb, Centrum OK, innan jag fick diagnosen. 

Berättade du för dem när du blev sjuk?

– Nej, de visste inte varför jag bara försvann. Jag låg hemma och kollade på deras hemsida hela tiden. Jag läste allt om gamla läger, tävlingsresultat och medlemslistor … Jag tänkte: ”Kommer det ett liv efter det här när jag får vara med om allt det här härliga?” Det var en stor tröst och ett stort hopp för mig. Jag drömde om den dagen jag skulle vara tillbaka i klubben.

Tränade du alls under behandlingen?

– Jag försökte träna själv, jag ville ju inte förlora konditionen och styrkan. Men man måste orka också. Det svåraste för mig var att sänka ambitionsnivån och anpassa mig till att kroppen inte orkade lika mycket. Jag förstod inte innan hur mycket behandlingen skulle tära. Jag kan fortfarande inte lägga i någon extraväxel. 

Hur mådde du psykiskt?

– När strålningen var klar kraschade jag mentalt. Då, när allt skulle vara över, blev jag väldigt deppig och fick en ihållande trötthet. Jag tränade, men passen slog ut mig helt – jag gick på för hårt. Det var kämpigt nog att orka med jobbet och familjen. Jag hade trott att jag skulle få mitt gamla liv tillbaka, men det fick jag inte. 

– Hösten 2017 tog jag kontakt med klubben. Första passet var ett kvällspass i skogen med pannlampa. Vi skulle springa i en timme i obanad terräng. Jag hade längtat! Men jag sa till dem att jag var osäker på min form och kanske skulle tvingas bryta efter halva. De sa att vi bara skulle njuta av passet i skogen, att vi skulle anpassa tempot så att alla hängde med. Jag tänkte: ”Va, kan träning vara så här härlig?” Jag var så lycklig.

– Mina klubbkompisar har hjälpt mig att inse att vi tränar i första hand för att det är härligt, inte för att vinna. Jag stannade till och med och plockade kantareller under en tävling. Sedan vann jag ett pris som Bästa kantarellplockare, säger Erika och skrattar. 

– De har blivit lite som en extra familj. Att träna med klubben ger mig en högre livskvalitet. 

LÄS OCKSÅ! Sahar, 41, fick aggressiv bröstcancer: ”På en halv minut förändrades allt”

Maria Elena: ”Behandlingen var som ett maraton”

Maria Elena har sprungit 27 maraton, och när hon fick behandlingsschemat av onkologen började hon förbereda sig som inför ett lopp. 

”Jag fokuserade på att hålla mig i form under hela behandlingen”, säger Maria Elena. Foto: Privat

– Jag upptäckte löpningen för åtta år sedan. Sedan dess har jag sprungit 27 maraton. Jag har gjort en nordisk klassiker och sprungit alla 

World Marathon Majors – Tokyo, Chicago, Berlin, London, Boston och New York. Ett tag jobbade jag på Försvarsmakten. Att kunna springa om generalerna där, det var jättekul! Jag var äldre och de flesta var män. Vi tränade ihop några timmar i veckan. 

När fick du din diagnos?

– Jag var på mammografi i april 2019. Dagen efter att jag sprungit maraton i Prag i början av maj ringde de från Karolinska, och i slutet av må­naden blev jag opererad. Jag var klar med behandlingarna i december förra året. 

Fortsatte du att springa under tiden?

– Jag fortsatte att träna med min löpargrupp, men efter andra cellgiftsomgången märkte jag att konditionen blev sämre – det blev jobbigt att springa, jag fick inte luft, det var ansträngt. Då blev det styrketräning, core, lite spinning och gympa istället 3–4 gånger i veckan.

Du tränade som inför ett maraton. 

– Ja, jag läste en studie om att högintensiv träning skulle minska biverkningarna av cellgiftsbehandlingen, så jag styrketränade och körde mycket core. Jag ville vara i form inför nästa löpsäsong. Cellgiftsbehandlingarna skulle pågå i fyra månader, ungefär lika länge som man tränar för ett maraton. Det handlar om att bygga upp sin kondition och jag ville inte tappa muskelmassa. 

– Innan strålbehandlingen inleddes började jag löpträna igen. Det var en uppförsbacke – en minuts löpning var en ansträngning. Men tre månader senare orkade jag springa 20 kilometer.

Vad har du lärt dig av att springa långt?

– Fokus och disciplin. Man har ett lopp framför sig. Man förbereder sig, äter så bra som möjligt, nöter på med träningen, sätter upp mål. När jag fick behandlingsschemat av onkologen såg jag målet tydligt – inte bli sjuk, inte tappa muskler, hålla uppe flåset, äta ordentligt och sova. Och då måste jag träna fysiskt. Även om jag känner mig trött ibland så tränar jag ändå. 

Men varför just löpning?

– Jag vill få så bra kondition som det bara går. Det är lätt att bara snöra på sig skorna och gå ut. Jag är coach på Team Stockholm Maraton och det påverkar min livsstil på många bra sätt – det blir inga sena lördagar med vin, för jag ska upp och springa långpass varje söndag morgon. 

 

Cancerforskaren: Träning är fantastisk medicin

Forskaren Yvonne Wengström har stu­­derat hur träningen påverkar kvinnor med bröstcancer fysiskt, psykiskt och socialt. Resultaten är entydiga – det hjälper verkligen att träna. Inte bara under sjukdomen, utan även efteråt.

– Effekten är påtaglig. Träningen ger otroligt mycket, säger hon.

De kvinnor som tränar under sin cancerbehandling får mildare biverkningar, är mindre sjukskrivna och blir inte lika trötta, förklarar Yvonne Wengström. Foto: MARTIN STENMARK.

Yvonne Wengström brinner för att bröstcancerpatienter ska få så bra förutsättningar som möjligt under sin sjukdom, behandling och rehabilitering. Hon är onkologisjuksköterska och professor i omvårdnad, och leder en forskargrupp som studerar den medicinska effekten av fysisk aktivitet.

– Det började med att patienterna, när jag arbetade som sjuksköterska, ofta frågade om träning. Då började jag läsa på och insåg att det är en jättebra hjälp som dessutom har väldigt lite biverkningar. Idag finns över 800 studier om effekten av träning för patienter med cancer, och många deltagare är kvinnor med bröstcancer.

Vad har du kommit fram till om träningens effekt för den som har bröstcancer?

– Att träningen ger otroligt mycket. Från diagnos till behandling och rehab – de kvinnor som tränar får mildare biverkningar, är mindre sjukskrivna och blir inte lika trötta. De blir faktiskt starkare trots att de får behandling. Våra data visar också att 15 procent av dem som inte tränar fortfarande är sjukskrivna ett år efter behandlingen. Av dem som tränar är det bara 3–6 procent. 

– Förr uppmanade vården patienterna att vila, men det har förändrats mycket. Träning är medicin, jag önskar att alla bröstcancerpatienter ska få den kunskapen!

Vilken roll spelar träningen under själva behandlingen?

– De patienter som tränar har högre livskvalitet, känner sig tryggare och mår bättre socialt. Det är otroligt betydelsefullt att göra något för sig själv, att ta sig den tiden. Det är ett sätt att normalisera och återta kontrollen i livet. I vår forsknings­studie* uttryckte kvinnorna att allt annat bara handlade om att bita ihop och gå igenom behandlingen, som de inte kunde påverka. Träningen fick dem att känna sig mindre som offer. De kunde vända samtal med vänner och familj från ”stackars dig” till ”nu sticker jag till gymmet”. 

Och om man aldrig har tränat tidigare och blir sjuk?

– Det är aldrig för sent! Effekten blir påtaglig om man börjar träna regelbundet efter att inte ha rört på sig innan. Då blir man nästan omedelbart starkare och gladare. 

Vilken träning funkar bäst som rehabilitering?

– Enligt WHO:s riktlinjer bör vi alla styrketräna två gånger i veckan på medelnivå, och träna kondition i 30 minuter om dagen. All träning är bra, men det bästa är att kombinera kondition och styrka. När man har eller har haft bröstcancer behöver man behålla – eller helst öka – muskelstyrkan och inte heller tappa sin kondition. 

– Patienterna i vår studie tränade högintensivt, bland annat med cykel­intervaller. Kvinnorna kände att de blev starkare, att det var värt att kämpa på. Många fick nya vanor för livet. Jag råder patienter som inte är så träningsvana att ta hjälp av en fysioterapeut eller utbildad tränare för att komma igång på en lagom nivå.

Finns det någon träning som inte passar?

– Nej, men under behandlingen ska man inte gå och träna direkt efter cytostatikan, utan vänta i 24 timmar. I övrigt kan man träna precis som vanligt. 

Kommer träning att ingå i behandlingen av bröstcancer framöver?

– Jag hoppas det, för träning kan göra sådan skillnad. Vi inom vården behöver bli bättre på att nå ut med det. Vi behöver stötta alla kvinnor, oavsett deras tidigare erfarenheter, i att ta sig tid för träning. 

* Fotnot: Studien OptiTrain handlar om hur bröstcancerpatienter påverkas av träning och finns publicerad i vetenskapliga tidskrifter år 2013–2020. 240 kvinnor deltar i studien. just nu pågår en 5-årsuppföljning.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + hudvård från Emma S. för bara 199 kr. Köp nu!