När Marcus och Nadja fick Noor förändrades livet i grunden.
– Nu vill jag leva och vara frisk för hennes skull.
När Marcus och Nadja fick Noor förändrades livet i grunden. – Nu vill jag leva och vara frisk för hennes skull. Foto: Janna Li Holmberg

Elitidrottaren Nadja blev mamma efter cancern

Mitt i en lysande karriär som sjukampare drabbades SM-guldmedaljören Nadja Casadei av cancer och fick veta att det skulle bli svårt för henne att få barn. Idag är hon friskförklarad och mamma till Noor, 1. – När jag såg graviditets­beskedet blev jag helt chockad.

Sjukamparen Nadja Casadei, 37, har tränat i hela sitt liv. Karriären stod på topp mellan 2007 och 2009 då hon vann SM-guld i sjukamp och stafett och var med på VM i Berlin. Vid det laget hade hon fått stora sponsorer och flyttat från Karlstad till Lidingö. Hon designade egna träningskläder och frontade kollektionerna med sitt fotogeniska utseende och sin vältränade kropp.  

Men någonstans där, när kroppen var som starkast och träningen gick som bäst, drabbades hon plötsligt av en enorm trötthet. 

Säkert bara ett symtom på den hårda träningen, tänkte Nadja och körde på som vanligt. Inte ens mag­smärtor och magkatarr fick henne att sakta ner. 

– Sedan började jag spy så fort jag åt varm mat. Då tänkte jag att något är skumt. En gastroskopi visade att jag blödde i magsäcken. Då blev jag lättad och tolkade det som att det ”bara” var ett blödande magsår, berättar hon när vi träffas hemma i den nyköpta villan i Alvesta i Småland, där hon bor med sambon Marcus och dottern Noor, 1.

Nadja var i sitt livs form på VM 2009. Foto: Tony Marshall / TT NYHETSBYRÅN

I samma veva som gastroskopin gjordes också en biopsi, alltså ett vävnadsprov. Några veckor senare kom provsvaret.

– Läkaren ringde upp och sa: Du har inte magsår, du har lymfom. Jag ­visste inte vad det var, så jag googlade på det. Cancer, jag hade cancer. Kommer jag att dö? frågade jag. Läkaren svarade att jag hade 50 procents chans att överleva. Då tänkte jag: Yes, 50 procent är jävligt bra odds!

Tävlingsinstinkten vaknade till liv, lik­­som den orubbliga tron på den starka och vältränade kroppen. Nu skulle ­sjukamparen fixa den åttonde kampen, den mot cancern. Nadja kände sig stark, ända tills hon ringde sin mamma för att berätta.

– När jag tog ordet cancer i min mun, när jag sa ”Jag har cancer”, då kom ­ångesten. Jag började storgråta och bara skakade. 

Fanns risk att hon inte skulle kunna bli gravid

Sjukdomen var i ett akut stadium när den upptäcktes. Redan några dagar efter diagnosen fick Nadja den första cellgiftsbehandlingen. Sammanlagt fick hon sju omgångar med cellgifter med två veckors mellanrum. Efter tredje behandlingen kallades hon till ett möte.

– Läkarna sa att det fanns en risk för att jag inte skulle kunna bli gravid efter alla behandlingar och erbjöd mig att frysa mina ägg. Men jag hade aldrig haft någon längtan efter att bli mamma så jag tackade nej. Jag tänkte att om jag någon gång skulle vilja ha barn så skulle det lösa sig ändå. Ganska naivt, men just då var det inte det primära.

En tuff tid följde med illamående och kräkningar. Huden ömmade och sprack upp i blåsor och sår. Nadja tappade greppförmågan. Trots det fortsatte hon med sina träningsrutiner så gott hon kunde. Ibland orkade hon i en timme, ibland bara fem minuter. Dagsformen avgjorde, men träningen utgjorde ändå en sorts normalitet i tillvaron.

Läkaren svarade att jag hade 50 procents chans att överleva. Då tänkte jag: Yes, 50 procent är jävligt bra odds!

– Jag var så himla förbannad på kroppen. Jag hade alltid litat på den, men nu funkade ingenting. Men så kom jag på att jag kunde använda en omvänd metod. Istället för att som tidigare träna utifrån ett nedskrivet schema så gjorde jag tvärtom. Jag åkte till träningen med ett tomt blad, körde det jag orkade och skrev sedan ner träningen. Då kunde jag ändå se att jag gjort något.

Så började håret falla av. Tuss för tuss. Snart fick hon raka av det lilla som var kvar.

– Redan innan kände jag mig lite maskulin på grund av min atletiska kropp. Jag la ut bilder på mitt kala huvud på sociala medier. Med all kärlek från mina följare kände jag att jag var ganska snygg med kalt huvud, trots allt. Därför struntade jag i att ha peruk eller andra huvudbonader. 

Men Nadja började också med en ny rutin, som visade sig bli en av de viktigaste för att hålla hoppet uppe. Hon började blogga om sin sjukdomsresa. Genom att skriva och sätta ord på sina tankar och känslor blev hon medveten om de tankeknep och mentala redskap som hon omedvetet använde sig av för att förhålla sig till sjukdomen.

– Jag behövde portionera ut min oro och ångest till omvärlden, dela med mig av den. Det blev en ren terapi för mig.

Noor kom som en överraskning: – Tänk att jag som varit så sjuk hade ett nytt liv i mig! Foto: Janna Li Holmberg

Har tagit med sig lärdomar från idrotten

Snart hamnade hon i tv-sofforna, hårlös och märkt av behandlingarna. När krafterna kom tillbaka efter behandlingstiden började hon föreläsa om sin sjukdomstid. Vilket provocerade en del.

– En person skrev och frågade: ”Tror du att du kan tänka dig fri från din cancer?” En annan kommenterade: ”Det är löjligt att skriva att det handlar om en kamp. Så de som inte klarar det är inte starka som du och förlorar sin kamp, eller?” 

– Så tycker jag inte, men för mig har det funkat att tänka positivt och se det som en kamp. Men alla är olika, och man hittar olika förhållningssätt. 

Hur har din bakgrund som idrottare hjälpt dig?

– Jag har tagit med mig lärdomar från idrotten in i alla andra av livets utmaningar. Men jag har fått modifiera tankarna varje gång, för att få dem att passa situationen. Och jag tror att alla – även om man inte är idrottare – kan anamma egenskaper och attityder som ihärdighet, beslutsamhet, uthållighet och entusiasm.

Behandlingarna blev lyckade och Nadja hade vunnit första ronden mot cancern. Nu följde fem skakiga år innan hon kunde friskförklaras. Samtidigt började OS i Rio hägra. Nadja gav sig sjutton på att satsa. Hon började träna för landets bästa fri­idrottstränare, sponsorerna slöt upp och pressen ökade. 

– Rio skulle bli min stora revansch. Men kroppen svarade inte på träningen som jag hoppats och dessutom var jag en bit över 30. Det var då jag insåg att elitidrottskarriären var över. 

Hur förändrades du av att få en livshotande sjukdom?

– När jag var sjuk kände jag mig ofta märkligt harmonisk. Jag vaknade klockan fem varje morgon och tänkte: ”Jag lever!” Jag var glad för det lilla. Nu när jag är frisk har jag tyvärr tappat den känslan. Jag har försökt återskapa den, men det går inte. Därför kan jag egentligen inte påstå att jag har förändrats till det bättre. Snarare har jag blivit hypokondrisk och mer orolig av mig. 

– Men kanske har det inte bara med sjukdomen att göra, utan med Noor. Jag vill ju leva och vara frisk för hennes skull.

Efter den misslyckade satsningen på Rio fortsatte Nadja träna med sikte på veteranklassen. Och en dag på ett träningsläger stod han bara där. Den blonde tiokamparen Marcus. Idag är de sambor och lyckliga föräldrar. 

– När graviditetstestet visade positivt blev jag helt chockad. Det kändes surrealistiskt att jag som varit så sjuk hade ett nytt liv i mig. Hur skulle jag, som alltid bara fokuserat på mig själv, klara av det här?

Strax innan Noor föddes flyttade paret till Alvesta. Idag pluggar Nadja på distans och jobbar deltid, och Noor ska snart få ett syskon. 

Vad är du mest stolt över?

– Jag är stolt över alla de gånger jag bara velat skita i allt men ändå tagit mig framåt. Och jag är stolt över att jag vände min sjukdomsperiod till något positivt. Jag upplevde många vackra känslor i det som kunde ha varit min mörkaste period i livet.

LÄS OCKSÅ: Kompisappen blev vägen genom traumat

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + trådlösa hörlurar för endast 199 kr. Köp nu!