Elin, 32 är sjuk i lungcancer: ”Det finns en strimma hopp”

Hon var i superform, höll älskade gruppträningspass och inspirerade dagligen sina tiotusentals följare till en sundare vardag. Allt var ljust – om det inte vore för den där hostan som aldrig gick över. Det visade sig att den berodde på en obotlig lungcancer. Nu hoppas Elin att ett forskningsgenombrott ska rädda henne.

Hon ser så stark ut. Muskulös som få och med en strålande, klar blick. På instagram får vi följa hennes vardag. Hon gör utfall och chins, hon bär syskonbarn på ryggen samtidigt som hon gör armhävningar ... Hon ligger raklång på väg in i en magnetkamera …

Elin Kjos är en av våra mest kända unga träningsprofiler (i skrivande stund har hon 77 000 följare på instagram). Med sina inspirerande videos, många träningstips (och stenhårda muskler!) har hon väckt träningsglöden hos många människor. Fram till i våras kretsade det mesta i hennes liv runt träningen och arbetet som PT och gruppträningsinstruktör. Med sin mission, att coacha människor till en sundare livsstil, instagrammade hon flitigt. När hon var ledig tillbringade hon mycket tid med familjen, tvillingsystern Ida, de andra syskonen, syskonbarnen och föräldrarna. Allt var bra, men i över ett år hade hon dragits med en envis hosta som efter några månader nästan hade blivit ett naturligt inslag i livet. Elin tänkte inte så mycket på att hon hostade.

– Men i augusti förra året var jag och vandrade i Norge med mina föräldrar. Vi delade stuga, och nu hörde mina föräldrar hur jag hostade. De sa åt mig att kolla hostan, så när jag kom hem gick jag till vårdcentralen, minns Elin. 

Elin hade haft envis hosta i över ett år. ”Jag fick astmamedicin, men det blev bara värre. Foto: Theresia Köhlin

På vårdcentralen fick hon astmamedicin, som gjorde hostan ännu värre. Några månader senare gick hon tillbaka. Den här gången drog hennes läkare i gång en utredning. Många tester gjordes, hon röntgades och lungkapaciteten kontrollerades. 

– I slutet av december ringde läkaren igen och sa att de sett något på ena lungan. Jag trodde att det var någon infektion, men levde vidare som vanligt. Var och åkte skidor, tränade. Jag mådde ju bra, berättar Elin.

När hon kom hem till Stockholm igen fortsatte undersökningarna. En ny röntgen genomfördes och en bronkoskopi (en lungundersökning där ett instrument förs ner i lungan). 

Den 29 mars började Elin inse att det var något allvarligt. Eftersom hon alltid varit öppen på instagram så lade hon upp ett inlägg om vad som hände:

Hur mycket man än vill styra och kon­trollera allt som sker i livet, så är det ibland omöjligt. Just nu har jag ingen kontroll över det som sker inuti min kropp och det gör mig så jäkla arg, rädd och maktlös. Ni som följt mig länge vet att jag har haft problem med mina lungor och förra veckan så kom ett besked som jag länge fruktat. Jag är inte helt frisk. Även om jag inte vill acceptera det faktum jag är sjuk, så är det den verklighet jag måste förhålla mig till just nu. En dag i taget. För mig känns det lättare att kunna vara öppen mot er om hur jag mår och därför väljer jag att dela det här nu. Det kommer även underlätta för mig att inte behöva hålla uppe någon slags fasad framåt. Jag är för evigt tacksam över att ha bästa tänkbara stöd från vänner, familj och sjukhuspersonal. Det ger mig kraft att kämpa på. Nu är det bara framåt som gäller.

#nevergiveup #fuckcancer.

– I slutet av april konstaterades det att jag har cancer. Beskeden kom i omgångar, och först fick jag veta att det hittats en 20 centimeter stor tumör i ena lungan, berättar Elin. 

Fick sitt livs svåraste besked

En omvälvande period tog sin början. Samtidigt som coronaviruset härjade som värst i Sverige skulle hon hantera beskedet att hon drabbats av en livshotande sjukdom. Men Elin var trots allt hoppfull. Höger lunga skulle visserligen opereras bort, men sedan skulle allt bli bra, tänkte hon.

– Efteråt skulle jag få cellgifter för att vara säker på att cancern inte skulle sprida sig, men jag kände mig ändå ganska lugn. Jag kände mig stark, och när jag sedan fick veta att den inte spridit sig kände jag ingen oro. 

Hon berättar lugnt och sakligt om det som ställt hela hennes tillvaro på ända. För, som hon säger, i dag är en bra dag. Trots att det bara är lunchtid har hon redan hunnit med ett tufft pass på gymmet. 

Elin drömmer om en framtid med barn. ”Så länge min kropp orkar så finns det hopp.” Foto: Theresia Köhlin

Elin, syskonen och hennes föräldrar kände sig hoppfulla. Elin var ju så stark och vältränad och borde ha alla förutsättningar för att klara sig bra, resonerade de.

– Men när läkarna gjorde en ny röntgen hittade de prickar också på vänster lunga. Och då började vi förstå att prognosen var dålig, säger Elin. 

I efterhand ska hon beskriva mötet när hon fick det beskedet som sitt livs svåraste. Eftersom covid-situationen innebar nya restriktioner inom sjukvården så tvingades hon att gå helt ensam på alla undersökningar, behandlingar och möten. Hon hade ingen vid sin sida när hon delgavs de svåra beskeden. 

– Jag fick veta att min cancer var i stadium 4 och att den spridit sig mycket snabbt. Jag fick också veta att det inte finns något botemedel. Att jag kan dö om tre månader, eller om fem år. 

Elin förstod inte vad läkaren sa. Hon frågade gång på gång ”Vad menar du? Vadå går inte att bota?” och hon grät. Hon grät så att hon knappt kunde prata. 

En oturlig slump

Utanför Karolinska universitetssjukhuset väntade hennes mamma, pappa och tvillingsyster på henne. Djupt oroade. På väg ut till bilen ringde läkaren och förklarade även för dem. Elin är tacksam för det, själv kunde hon inte få fram ett ord. Och hon förstod inte riktigt vad som just hänt. Att hon, som orkade hur mycket som helst och som levde så hälsosamt, hade drabbats av en dödlig sjukdom. 

– Den här cancern är extremt ovanlig. Att just jag drabbats är en oturlig slump. I vanliga fall drabbar lungcancer ofta storrökare eller människor som jobbat i förorenade miljöer. 

Ute var det försommar. Pandemin var visserligen tuff, men fåglarna sjöng, solen värmde och allt grönskade. Själv var Elin övertygad om att hon bara hade några månader kvar att leva. Hon var trött, ledsen och började tappa hoppet.

Elin värnar om en vanlig vardag. ”Vissa dagar känner jag mig nästan frisk.” Foto: Theresia Köhlin

Hennes familj vägrade acceptera att Elins sjukdom inte gick att bota. De letade efter olika behandlingsformer, tänkte att någonstans i världen måste det väl finnas någon eller något som kan hjälpa … Familj och vänner dammsög nätet i jakt på forskningsstudier och matprofilen Renée Voltaire startade en insamling. Pengarna ska användas om de hittar en behandling utomlands. Och att någon snart ska hitta en behandling som kan hjälpa, det är familjens enda hopp.

– Tack och lov forskas det mer och mer om lungcancer. Samtidigt har man forskat på just den cancer som jag har i 30 år utan resultat … Å andra sidan händer det mycket på området och utvecklingen går fort framåt, säger Elin.

Träningen är en livlina

Planen just nu är att genomgå en operation i Tyskland, där man opererar bort metastaser. 

– Den kommer inte att kunna göra mig frisk, men den ger mig förhoppningsvis mer tid, konstaterar hon. 

När vi pratar har det bara gått några månader sedan den där hemska majdagen då Elin fick veta att hon har en obotlig och dödlig sjukdom. Numera lever hon bara med en lunga – men hon lever. 

Elin behandlas med cellgifter enligt ett tufft schema. Cellgifterna kommer inte att kunna bota henne, men det är ett sätt att vinna tid, i väntan på att forskningen ska hinna ikapp. 

Den vecka som hon får cellgifterna kretsar hela tillvaron kring behandlingen, och hon orkar inte göra något annat. Veckan efter är immunförsvaret totalt utslaget av cellgifterna, och de dagarna äter, vilar och promenerar hon. Veckan därpå känner hon styrkan återvända och hon kan träna på gymmet igen. Sedan är det är dags att börja om med nästa cellgiftskur.

Kärleken från alla träningskompisar och följare betyder mycket. Foto: Theresia Köhlin
När Elin inte kan gå till gymmet på grund av cellgifterna så tar hon ofta skogspromenader Foto: Theresia Köhlin

– Jag känner mig mentalt stark och min kropp är fortfarande okej. Jag bollar mycket med min läkare, som visserligen är tydlig med att min cancer är dödlig, men samtidigt säger att jag ska se det som en stor styrka att jag är så stark i kroppen. 

För Elin är träningen en livlina. Hon har tränat ända sedan hon var barn och var elitsimmare i tonåren. Förmodligen kan hon även tacka träningen för att hon klarar av den tuffa behandlingen så bra. 

På gymmet kan hon också vara i nuet, släppa orostankarna och glömma bort sjukdomen under några timmar. Där kan hon vara den Elin som hon alltid har varit. Men veckan när immunförsvaret är på botten på grund av cellgifterna håller hon sig borta från gymmet.

– Då går jag långa promenader i stället eller så tränar jag hemma med min systerdotter Lykke.

Flyttat hem till föräldrahemmet

Elin har lämnat sin lägenhet och flyttat tillbaka till det trygga föräldrahemmet i Kungsängen utanför Stockholm. Hon umgås mycket med sin närmaste familj. Vissa dagar känner hon sig nästan frisk – det är dagarna som hon slipper åka till sjukhuset, kan träna och får vara tillsammans med syskon och syskonbarn. Många imponeras av Elins styrka och förmåga att känna lycka här och nu.

– Men visst har jag mina ledsna och rädda dagar. Särskilt när jag läser eller hör om andra som dör i cancer. Ju mer jag läser om sjukdomen, desto svårare är det att vara positiv, säger Elin. 

Elin får mycket stöd av sin familj och har flyttat hem till föräldrarna. Foto: Theresia Köhlin

Att Elin är en barnkär person har länge varit tydligt för hennes följare. Hennes syskonbarn hjälper henne att kämpa vidare, och det går inte att undvika att le när man ser systerdottern Lykke leka doktor med sin moster för att konstatera att nu, nu är hon frisk. 

Elin drömmer om egna barn och har, för att öka sannolikheten för att den drömmen ska slå in, låtit frysa ner sin ena äggstock. Cellgifterna skadar äggen, så för att en dag kunna bli mamma behövde hon planera för det redan nu. Om den dagen kommer vet hon inte än. Men hon släpper inte taget om drömmen och hon fortsätter att kämpa mot sjukdomen. 

– Så länge min kropp orkar, så länge jag fortsätter att vara så stark som jag är nu, då finns det ändå hopp. Jag vet ju att jag inte är den vanliga lungcancerpatienten, därför vet jag också att det finns en strimma hopp för mig. 

LÄS OCKSÅ: Beatrice, 41: ”Jag fick bröstcancer som gravid”

 

Forskaren: ”Lungcancer ökar hos unga kvinnor”

Lungcancer har ökat på senare år – och det är dags att göra upp med bilden av att det är en sjukdom som endast drabbar storrökande, äldre människor. Cancerforskaren Maria Planck berättar mer om sjukdomen, forskningsläget och framtiden.

Maria Planck, cancerforskare. Foto: Privat

De flesta av oss tänker förmodligen på storrökande, äldre personer när diagnosen lungcancer kommer på tal. Och rökning ökar risken för att drabbas av lungcancer markant, men cigarettröken är inte den enda orsaken. Faktum är att lungcancer ökar kraftigt hos unga, tidigare friska kvinnor som aldrig har rökt. Men hos allmänheten lever bilden av den äldre, storrökande lungcancerpatienten kvar. Tyvärr är också kunskapen inom primärvården begränsad. Samtidigt är lungcancer den mest dödliga cancerformen, och ju tidigare sjukdomen upptäckts, desto större är chansen att överleva. Maria Planck är forskare och onkolog. Hon leder ett stort nationellt projekt där man undersöker lungcancerpatienter som aldrig rökt.

Vilka orsaker finns det till lungcancer?

– Rökning är den vanligaste. Men det finns fler: exponering av radon där man bor, att utsättas för asbest, och arbetsrelaterade exponeringar för damm eller rök som innehåller metall i industrin. Luftföroreningar både utomhus och inomhus har undersökts i studier, och det finns stora studier från Asien där man funnit att aldrig-rökande kvinnor som i matlagning utsätts för ångor från häftig stekning med oljor löper en fördubblad risk för att drabbas av lungcancer.

– Utöver det finns det studier som visar att vissa infektioner kan öka risken, men här är forskningsrapporterna inte överens. Passiv rökning är en känd riskfaktor. Vi vet numera även att det finns ärftliga former av lungcancer, men här behövs ökad forskning och kunskap. 

Varför drabbas fler kvinnor nu?

– Den största och viktigaste orsaken är rökning. Majoriteten lungcancerpatienter är numera före detta rökare. Hos kvinnor gick rökandet ner cirka tjugo år senare än hos männen, vilket syns i denna statistik. Allt färre röker i Sverige, men rökningen minskade alltså senare hos kvinnor än hos män. 

– Men lungcancer kan även drabba personer som aldrig har rökt. Andelen aldrig-rökare är större i den ovanliga kategorin lungcancerpatienter som är under 40. Andelen aldrig-rökare är också större bland våra kvinnliga lungcancerpatienter. Att fler aldrig-rökande kvinnor än aldrig-rökande män drabbas har att göra med att det finns fler aldrig-rökande kvinnor i samhället än vad det finns män. Det kan också vara så att kvinnor är mer exponerade eller mer känsliga för faktorer som ger upphov till rökningsoberoende lungcancer.

Hur mycket har det ökat?

– Varje år drabbas nästan 4 000 personer i Sverige av lungcancer. För 20 år sedan drabbades ungefär 3 000 personer om året. Enligt det nationella lungcancerregistrets årliga sammanställningar av de uppgifter som rapporteras in från landets onkolog- och lungkliniker har den största ökningen skett hos personer som är 70 år eller äldre. Hos kvinnor ökar sjukdomen dock mer än hos män, och sedan några år är lungcancer till och med något vanligare hos kvinnor än hos män.

Hur många av de som blir sjuka har inte rökt?

– 10 procent av männen och 15 procent av kvinnorna har aldrig rökt. Att det absoluta antalet lungcancerpatienter som inte har rökt ökar har satt rökningsoberoende lungcancer i fokus för forskningen. Även den allmänna medvetenheten om att lungcancer drabbar personer som aldrig rökt har ökat på senare år, och det tror jag har varit viktigt för hela lungcancergruppen som därigenom blivit av med mycket av den tidigare ”skyll dig själv”-stämpeln.

Hur ser överlevnadsstatistiken ut?

– Lungcanceröverlevnaden, både andelen som botas och hur länge de som inte kan botas lever med sin lungcancersjukdom, förbättras hela tiden tack vare bättre utredningsmetoder och utveckling av läkemedel, som målstyrd behandling.

Och hur ser forskningsläget ut?

– De senaste tio åren har lungcancer blivit det område inom onkologin där utvecklingen går allra snabbast. Just vad gäller forskning kring rökningsoberoende lungcancer är vi i Sverige extra aktiva och har flera nationella forskningsprojekt inom tumörbiologi, lungonkologi och yrkesmedicin som pågår, både rörande uppkomst och utveckling av sjukdomen och rörande behandling.

LÄS OCKSÅ: Artisten Anna Stadling: ”Min man och jag fick cancer samtidigt”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Black Friday 70% rabatt på amelia & 24 andra titlar. Köp nu!