– Jag skakade och grät. Det enda jag ville veta var om jag skulle dö, berättar Beatrice.
– Jag skakade och grät. Det enda jag ville veta var om jag skulle dö, berättar Beatrice. Foto: Motage av foto av Theresia Köhlin och privatbild.

Beatrice, 41: ”Jag fick bröstcancer som gravid”

Beatrice var gravid i vecka 24 när hon upptäckte en knöl i bröstet. Som visade sig vara trippelnegativ bröstcancer. Det följdes av dödsångest, fyra omgångar med cellgifter, ett tidigt kejsarsnitt – och en fullt frisk bebis, dottern Bea som idag är fyra. ”Hon fick mig att fokusera på livet”, säger Beatrice.

Det var första dagen på semestern. Efter en lång tids längtan, en rad jobbiga IVF-behandlingar och 20 veckors oro över att inte få behålla barnet så stod Beatrice Lagergren nu i duschen med sin runda mage – en bula fylld av längtan och förhoppningar. Hon var i vecka 24 och kände att det var dags att njuta av graviditeten. Lycklig och full av tillförsikt torkade hon av sig och smorde in kroppen med lotion.  

– Då kände jag knölen i mitt vänstra bröst. När man är gravid kan ju brösten bli knöliga, men magkänslan signalerade direkt att det här var något annat. Min sambo och svärmor försökte lugna mig, men oron fanns där. Jag skickade ett sms till en vän som är bröstkirurg, som svarade att ”alla knölar ska kollas upp, det är säkert inget, men gå och kolla”, säger Beatrice Lagergren.  

Barnmorskan blev vit i ansiktet – hon hamnade också i chock

Vi ses på ett kafé i Stockholm. Det har gått fyra år sedan dagen i duschen, och Beatrice är en småbarnsmamma som liksom andra stressar mellan måsten – alltid med andan i halsen, ofta fem minuter sen. Men hon uppskattar att få vara mitt i vardagsstressen, för hon tar den inte för givet. Där och då 2016 stannade hennes tillvaro upp. Två dagar efter upptäckten fick Beatrice tid på S:t Görans sjukhus i Stockholm – två dygn fyllda av kval. 

Ebba föddes med kejsarsnitt en månad före beräknat datum. Foto: Privat

– Jag googlade bara på solskenshistorier om bröstcancer, men hade ändå mest katastroftankar. 

Hon gjorde mammografi och biopsi, där celler sugs ut via en nål för att se om tumören är god- eller elakartad. 

– Jag satt i väntrummet och grät, och folk tittade på mig och min mage när läkaren kom och berättade att jag inte skulle få besked samma dag men att det var något där som skulle tas bort. 

Sedan följde en vecka av väntan. Hon skulle bland annat göra ett ultraljud – en rutinundersökning. När barnmors­kan kom ut i väntrummet för att hämta Beatrice så gjorde hon det med orden: ”Jag hörde att du har fått ett dåligt besked.” 

– Barnmorskan hade läst i journalen att jag hade bröstcancer. Jag sa: ”Vad menar du? Om du menar mitt bröst så ska jag till onkologen för besked om några dagar.” Barnmorskan blev alldeles vit. Men det var så jag fick beskedet – via en miss. Fast jag förlät henne senare, hon hamnade ju också i chock. 

Ångesten handlade om min son – tänk om han snart inte skulle ha en mamma längre

Beatrice fick åka direkt till ett möte med sin onkolog, där diagnosen bekräftades. Knölen var en tumör, med spridning till armhålan. 

– Jag var som ett asplöv, jag skakade och grät. Läkaren började prata om olika behandlingar, men det enda jag ville veta var om jag skulle dö. Hon sa att jag skulle få cellgifter, och att det inte var någon fara för bebisen. Men bebisen i magen hade jag ju ingen relation till. Mitt fokus var på min son Nils, som då var fyra år. Min ångest handlade om honom, för tänk om han snart inte skulle ha en mamma längre. 

– Utan Ebba skulle jag ha känt mig mycket sjukare! Foto: Theresia Köhlin

Bara dagar senare fick Beatrice komma till den erkänt duktiga onkologen Elisabet Lidbrink. 

– De skickade mig till den bästa, de förstod att jag behövde en empatisk person. Hon var ljuvlig! Jag har faktiskt bara fått bra bemötande av vården. Kanske blir man lite VIP:ad när man är gravid. Det kändes så i alla fall. 

Elisabeth Lidbrink förklarade att Beatrice skulle få fyra cellgiftsbehandlingar innan barnet var fött. Även en barnläkare kopplades in, och de två samarbetade. 

– Förenklat kan man säga att onkologen såg till mitt bästa, barnläkaren till barnets. Onkologen ville få ut barnet så snart som möjligt, för att ge mig tyngre medicinering, barnläkaren ville att man skulle vänta så länge som möjligt så att barnet hann utvecklas, helst till vecka 35, berättar Beatrice. 

Onkologen såg till mitt bästa, barnläkaren såg till barnets

Hon fick så småningom reda på att hon hade trippelnegativ bröstcancer, en allvarlig form, men på grund av graviditeten kunde man inte röntga henne för att se om det fanns metastaser i andra delar av kroppen. 

– Jag förstod snart att om cancern är spridd har man inte speciellt lång tid kvar att leva, säger Beatrice och tystnar i några sekunder. 

Hon fick sina cellgiftsbehandlingar och mådde pyton efter dem, var illamående och orolig i kroppen. 

– Fast mitt fokus var på att överleva, och jag var så uppspelt och lycklig över graviditeten att den känslan övervägde. 

Och när håret började falla fick lilla Nils raka av det. 

– För varje dag som går känns cancern lite mer avlägsen, säger Beatrice. Foto: Theresia Köhlin

Hur pratar man med en fyraåring om att mamma har cancer? 

– Jag sa att jag hade en elak knöl i bröstet som doktorn skulle skära bort, att det var därför jag fick mediciner som gjorde mig trött och fick mig att tappa håret. Han lyssnade noga, sedan sa han: ”Okej, kan jag få godis nu.” Fyraåringar är ju så. Kanske hade det varit värre nu när Nils är åtta och har existentiella funderingar. 

Hon beskriver barnen som såväl hennes räddning som ångest. Hon pendlade mellan att leka och dödsstäda och skriva brev till barnen. Den 18 oktober var det dags för förlossning via kejsarsnitt, en månad före beräknat datum. När de åkte in till BB hade hon fått vila från cellgifterna i två veckor för att få tillbaka lite kraft. 

– Cancern hade blivit lite vardag vid det laget, så vi var mest exalterade, lyckliga över bebisen som skulle komma. 

Förlossningen gick bra. Lilla Ebba kom ut med mer hår på hjässan än Beatrice hade, ”hon vägde runt 2 000 gram och var magiskt söt”, och hon verkade opåverkad av cellgifterna. 

– Tidigare hade jag också fått veta att cancern inte berodde på ärftliga anlag, vilket var skönt eftersom vi fick en dotter.

Att Beatrice inte fick amma på grund av starka mediciner tog hon med ro. 

– Jag hade problem med amningen första gången, så på sätt och vis var det skönt. Och eftersom Ebba var flaskbarn sov hon också gott redan som liten. Hon var ju mätt och belåten. 

Men bara två dagar efter förlossningen var det back to reality – det var dags för den röntgen som skulle avgöra hennes öde. Hade cancern spridit sig? 

– Det var vidrigt, men jag visste ju att den måste göras. Det var tur att jag var nyförlöst och fylld av lyckohormoner som åt upp en del ångest. 

Cancern hade inte spridit sig.

– Det var en sån jädra lättnad, det är ju ingen garanti, men … 

Efter två veckors bebisbubbla var det dags för det tyngre artilleriet – starkare doser cellgifter. 

– De knockade mig, jag fick hemska skelettsmärtor och fick flera gånger läggas in på grund av feber. 

I början var hon sjukskriven och hennes sambo pappaledig, samtidigt som svärmor ofta var där och hjälpte till. 

– Jag försökte vara mamma så snart jag mådde lite bättre. Framförallt i relation till Nils ville jag vara pigg och glad. Bebisen kunde jag ju ha bredvid mig även när jag låg i sängen och vilade, säger hon och tänker till: 

– Det känns overkligt när jag nu ser tillbaka på den här tiden. Jag är glad för att Ebba var andra barnet, kanske ­hade det varit en större sorg om det varit första bebisen. 

Det var skönt att prata med andra i samma situation

”Sedan rullade det på”, som hon uttrycker det. I januari 2017 var det dags för operation, där tumören och en tårtbit av bröstet togs bort. Efter att hon strålats 33 gånger var behandlingen till slut över sommaren 2017. Ändå var inget över, för då kom alla tankar, all rädsla och ångest upp till ytan. 

– Jag gick till en psykolog precis efter att jag fått diagnosen, men då gav det mig inget. I det här läget var det däremot bra. Vi pratade om att tillåta sig att vara ledsen och älta, men att också begränsa tankarna. Jag fick antidepressiva, vilket jag tidigare varit motståndare till, men faktum är att tabletterna hjälper mig att inte hänga kvar i alla hemska, negativa tankar. 

För att komma tillbaka vilade hon ofta upp sig på föräldrarnas gård, på landet utanför Flen – och köpte en häst att ha där. 

– Djur och natur är fantastiskt för hälsan. Jag ville nog också bevisa för mig själv att jag orkar vara i stallet, mocka och bära hö. 

Hon har också åkt på rehab två gånger, och tycker att den bästa var den som Cancerrehabfonden* arrangerade för småbarnsmammor som haft bröstcancer. 

– Deras ledord om att när ärren har bleknat finns såren kvar stämmer verkligen. Cancern sätter sig i huvudet, så det var skönt att få prata med andra kvinnor i samma situation med liknande utmaningar: Vad säger man till barnen? Hur hanterar man deras rädslor? 

Att börja jobba visade sig också vara bra – det gav en paus från cancern. Efter några månader bytte Beatrice jobb:  

– På det nya stället var jag inte Bea med cancer.  

Hur mår du idag? 

– Jag längtar till femårsdagen efter diagnosen, då risken för återfall minskat betydligt. Men för varje dag som går känns cancern lite mer avlägsen, även om rädslan bor kvar i mig. Så fort jag får ont, det räcker med huvudvärk eller rygg­ont, tror jag det värsta. Då tänker jag att det är metastaser. Jag har åkt in några gånger och bett om att få göra en röntgen, och då försvinner smärtan direkt, jag förstår att det är psykologiskt.  

Hur har cancern förändrat dig? 

– Jag irriterar mig inte lika lätt på småsaker, livet är för kort för det, jag vill bara att vi i familjen ska få vara friska. Och jag kan tyvärr bli lite bitter när gravida klagar på lite högt blodtryck. Jag förstår att alla har sina problem, men ibland är det bra att ha perspektiv på saker. 

Hur ser du på att du fick besked om en dödlig sjukdom mitt i graviditeten? Att liv så tydligt blandades med tankar på död? 

– Det var en otäck överraskning, för man känner sig ju ofta odödlig som gravid. Fast det kanske hade varit värre att ha bröstcancer och inte vara gravid och få en bebis. Ebba fick mig ju att fokusera på livet, annars hade jag nog känt mig betydligt sjukare. 

* Fotnot: Cancerrehabfonden är en ideell organisation som erbjuder rehabilitering till vuxna cancerdrabbade.

LÄS OCKSÅ: Sahar, 41, fick aggressiv bröstcancer: ”På en halv minut förändrades allt” 

 

LÄS OCKSÅ: När bröstcancern går i arv: ”Har drabbat hela familjen” 

Experten: ”Därför ökar fallen hos gravida”

Vi bad Anna Johansson, epidemiolog på Karolinska institutet med fokus på cancer och graviditet, berätta lite mer om bröstcancer hos gravida.

Senaste åren har man sett en viss ökning av antalet gravida med bröstcancer. Vad beror det på? 

– Det stämmer att så kallad graviditetsnära bröstcancer, alltså bröstcancer som diagnostiserats under graviditet och upp till två år efter förlossning, ökar. Vi tror det beror på att fler kvinnor föder barn i högre ålder (över 35), vilket sammanfaller med när risken för bröstcancer börjar öka i allmänhet. Dessutom ökar förekomsten av bröstcancer generellt, vilket även påverkar graviditetsnära bröstcancer. 

Ökar risken för att drabbas under graviditet och/eller amning?

– Man ska komma ihåg att risken för att få bröstcancer under 45 år är väldigt låg – bröstcancer förekommer mest hos kvinnor som genomgått klimakteriet. Vad gäller risken under graviditet och amning så är den avsevärt lägre under graviditet än hos andra, icke-gravida kvinnor i fertil ålder, medan risken är något förhöjd ett halvår till två år efter graviditet. 

– Varför vet vi inte säkert, men vi tror att en viss typ av bröstcancer undertrycks under graviditet och amning. Det kan också bero på att symtom är svårare att tolka under graviditet och amning, och att tumören därför upptäcks först efter att man slutat amma. 

Påverkar graviditeten prognosen? 

– De tumörer som diagnostiseras under graviditet och första halvåret efter förlossningen är större och har mer spridning till närliggande lymfkörtlar. Men när vi jämför med andra unga, icke-gravida kvinnor med lika stora och spridda tumörer ser vi ingen skillnad i prognos. Graviditeten påverkar alltså inte prognosen, utan verkar mer påverka tumörens storlek och egenskaper. 

Kan bebisen bli sjuk av behandlingen? 

– Det finns cancerbehandlingar som man inte kan ge under graviditet, men det finns också ett stort urval av behandlingar som är säkra. Och flera typer av specialistläkare samarbetar för att ta hand om både mamma och barn. 

Ökar risken för att bebisen ska få cancer?

– Nej, det fåtal studier som finns visar ingen överrisk för cancer hos barnet. 

LÄS OCKSÅ: Om tiden efter bröstcancern: ”När jag blev frisk kom kraschen

Vill du också berätta din historia? skicka ett Mejl till: red@amelia.se Döp mejlet till ”Det hände mig”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + hudvård från Emma S. för bara 199 kr. Köp nu!