Grynet Molvig: Jag var livrädd för min mamma

Grynet Molvig, 79, nästan studsar fram i sina gymnastikskor. Hållningen är spikrak av all pilatesträning och ett helt liv i rörelse. Hon ska byta om inför fotograferingen, men hittar inget avskilt ställe. Resolut kränger Grynet av sig tröjan och står i Expressens stora entréhall i bara behån. Folk passerar och en bit bort skurar en städare golvet. Det bekommer inte den rutinerade sångerskan och skådespelerskan. 

– Ja, ja, jag har jobbat i folkparkerna, vet du. Snart har hon fått på sig ett gräddvitt linne och grovstickad beige kofta. På naglarna sitter ett turkos nagellack.

Grynet tar fram en liten handspegel för att bättra på pudret.

– Jag ger den olyfta tanten ett ansikte, säger hon.

Blicken i de mörkbruna ögonen är lurig.

Jag vågar inte lägga mig under en kniv

Precis som Carola säger till Grynet i ”Stjärnorna på slottet”, så är hon vacker. Men det är ingenting som verkar ha fått fäste i henne.

– Jag ser mina fel och brister och rynkor och påsar och årsringar och minnen och skratt i mitt ansikte. Och jag har ju väldig lust att ta bort eller rensa upp i träsket om man säger så, men jag är för feg. Jag vågar inte lägga mig under en kniv. Jag har levt med det här ansiktet i 79 år. Om jag plötsligt skulle möta en annan kvinna i spegeln, så skulle jag bli väldigt nervös. Jag har ju vant mig vid det här ansiktet och känner det.

För tillfället är Grynet trött på sig själv. Efter sin medverkan i ”Stjärnorna på slottet” har hon inte så mycket mer att säga, tycker hon.

– Det har varit en väldigt kärleksfull uppmärksamhet. Det är så många vänliga tittare som hört av sig. Att genomslagskraften var så stor hade jag ingen aning om. Jag är överväldigad, men det blir ju väldigt mycket mig. Det blir för mycket uppmärksamhet på en gång.

Flera gånger tidigare har Grynet fått frågan om att medverka i ”Stjärnorna på slottet”. Varje gång har hon skojat bort det och sagt att hennes barndom har varit alldeles för lycklig. Hon har ingenting att gråta över, som man ska i sådana program, menar hon.

Jag berättade mer än jag egentligen ville

Att hon till slut tackade ja berodde till stor del på att hon ville ut ur karantän. Isoleringen under pandemin blev frustrerande och enerverande för henne.

– Under karantäntiden gjorde jag sista säsongen av ”Gåsmamman”, men inte heller där fick jag utlopp för min sociala lusta. Jag fick bo i egen husvagn, äta själv och inte umgås med de andra på grund av att jag är så riskgammal.

En annan anledning var att de andra stjärnorna var en brokig samling spännande personligheter, som hon gärna ville hänga med en vecka.

Hur var det att berätta om sig själv i programmet?

– Smärtsamt. De andras intresserade ögon smittade och fick mig att berätta mer än jag egentligen ville. Efteråt kände jag: Vad var det jag sa? Varför skulle jag säga det? Hur klipper de? Efter att jag lämnat ut en bit av mig själv och mitt privatliv, lämnas det alltid ett tomrum som jag måste fylla. I det tomrummet finns en ångest, när jag har lämnat ut för mycket av mig själv i intervjuer.

Vad fyller du tomrummet med?

– Jag måste ladda upp, ta det lugnt och ha det tyst ett tag. Fylla på påsarna, tills jag har något att ge bort.

Grynet föddes i Råde i Norge. I byn där hon växte upp skulle man inte göra sig märkvärdig eller tro att man var någonting. Precis som i Sverige härskade jantelagen.

Sitter jantelagen hårt i dig?

– Både och. Som de flesta andra så pendlar jag mellan hybris och dåligt självförtroende.

Vad har präglat dig?

– Det är väl tusen olika saker. På både mammas och pappas sida finns fullt med starka kvinnor. Mormor födde 14 ungar hemmavid utan läkare. Alla var friska, raska och överlevde. På den tiden var det knapert i Nordnorge med en Lofotfiskare till man. Farmor skötte en gård nästan ensam. Om något präglat mig så är det väl något käckt i mitt DNA som jag fått från kvinnorna.

Din mamma var också stark?

– Om! utbrister Grynet med kraft.

– Hon var planeten, som vi alla cirklade kring. Kraftfull, temperamentsfull och inte lätt att leva med som mamma, men färgstark och rolig. ”Du är inte sämre än någon annan”, sa hon till mig. Inte att jag var lika bra eller kanske lite bättre. Nej, att inte vara sämre än någon annan var bra, tyckte hon.

Vad tyckte du då?

– Jo, jag tyckte väl att om jag inte var sämre än någon annan, då kanske det skulle gå bra för mig också.

Hennes ögon var svarta som en tjärn

På norska bondlandet var jargongen tuff på 50-talet.

– Det var inte älskling hit och älskling dit. Inget ”lilla gulle, du är bäst i världen”, som döttrar växer upp med i dag. Men det fanns aldrig någon tvekan om att jag inte var älskad. Detta med kärlek kan ju ligga i en gest, en blick. Jag har alltid haft en känsla av att jag hade mitt berättigande.

Var du rädd för din mamma?

– Livrädd! Hennes ögon var svarta som en tjärn. När de gnistrade till och hon satte sina svarta korpgluggar i mig gick jag och gömde mig. Då var man inte mycket värd. När mamma sedan var på gott humör, då sken solen i alla hörn. Hon gjorde livet till ett färgsprakande äventyr med sin fantasi och berättarförmåga. Och min pappa var bara ömsint och god.

Grynet skrattar mjukt.

– Han hade blå ögon och var snäll. Pappa är ju ens första kärlek.

Anna Kristin, som fick smeknamnet Grynet efter ett dilamm, växte upp på en bondgård. Hon började spela piano som femåring, vann en talangjakt i Oslo vid tolv och flyttade hemifrån som 15-åring. Popsnörekarusellen satte fart och hon blev Grynet med hela Norge.

Sedan 1967 bor hon i Sverige. Grynet åkte runt i folkparkerna, var med i radio och tv och arbetade med storheter som Povel Ramel, Hasse & Tage och Monica Zetterlund.

I 50 år har hon bott i sin våning på Östermalm i Stockholm.

Hur ser dina dagar ut?

– Jag koncentrerar mig på att hålla mig frisk. Det är fysisk träning, frisk luft, matvanor och så rösten som jag försöker jobba med. Det är kropp, stämband, hälsa, lusta och lite ilska. Det håller blodomloppet i gång.

I närheten ligger Lill-Jansskogen, där Grynet pluggat texter i åratal. I vanliga fall brukar hon också simma på Centralbadet, men i pandemitider vågar hon sig inte dit.

– Det saknar jag. Snart hoppas jag att kanske få göra en teaterresa eller en matresa. Gå på teater och se film. Jag längtar efter intryck och att få komma bort lite.

Det räcker att gifta sig två gånger

På några minuters gångavstånd från henne bor särbon Douglas von Sydow. De träffades på en middag för 20 år sedan.

– Douglas är min livskamrat och sätter guldkant på min tillvaro. Jag tänker att i min ålder, när man inte ska skaffa fler barn eller odla ett traditionellt familjeliv, så passar särboförhållande mig alldeles utmärkt. Jag har dagar som jag får egen tid med mig själv. Sedan är det roligt när vi ses.

Du funderar inte på att gifta dig igen?

– Äh, onödigt. Två gånger räcker.

Under 15 år var Grynet gift med den norske kompositören Alfred Janson, som hon gifte sig med 1965 och fick sonen Theodor med.

Ett par år efter skilsmässan, 1984, gifte hon sig med kungens nära vän, greve Carl Adam ”Noppe” Lewenhaupt.

– Det var tolv spännande, roliga år som jag inte vill vara förutan. Det är kul att ha varit med. Jag ångrar ingenting.

Vad skilsmässan berodde på vill hon inte gå in på.

– Man skiljer sig inte för en enda sak, det är många olika saker.

Du har varit god vän med dina ex-män. Är du bra på att sköta om dina relationer?

– Jag vet inte. Det är dem jag levt med under en stor del av mitt liv. Det är klart att det innebär både goda och mindre goda saker. En stor del tycker jag väldigt mycket om och är tacksam över att ha varit med om. Skilsmässorna är en del av mitt livspussel och min livshistoria, säger hon.

– Man lever ju inte på en räkmacka i alla år. Det är klart att livet gått upp och ner. Skilsmässor smärtar, det gör ont, men man går vidare.

I dag finns ingen av hennes ex-män kvar i livet. I februari 2017 valde ”Noppe” att ta sitt liv, något som familjen varit öppna med att berätta om.

– Jag reagerade med förvåning och stor sorg.

I ”Stjärnorna på slottet” har det varit mycket bakåttittande, men för egen del tittar Grynet framåt. Hon försöker se framtiden an med tillförsikt, kämpa på och göra så gott hon kan.

– Om jag kan glädja någon med min underhållningsverksamhet är det vackert så.

Du har sagt att din mamma fortfarande har synpunkter på vad du gör?

– Ja, ja, hennes röst dyker upp lite då och då. Jag citerar henne ofta, hon hade så konstiga uttryck. När någonting var dumt och självklart sa hon alltid: ”Det kunne ju geita ha sagt.” Hon är där och håller ett öga på mig känner jag. Det kan jag leva med.

Jag vet inte om jag var en så fantastisk mamma precis

I dag är din son Theodor 51. Hur är du som mamma?

Grynet tystnar ett ögonblick.

– Jag vet inte om jag var en så fantastisk mamma precis. Jag var mitt uppe i karriären. På den tiden var Theodors pappa mycket i Norge. På dagarna filmade jag och på kvällarna spelade jag teater. Det var barnflickor, men jag hade också mamma och mostrar så Theodor var aldrig övergiven. Men jag var varken bullbakande eller sagoberättande på kvällen, för när han skulle sova stod jag på scenen.

Att vara mentalt närvarande var också svårt, när Grynet jobbade och slet. Hon blev disträ och tankarna for åt tusen håll.

– Jag var inte alltid där och klappade om som jag borde, men det har gått bra. Han bor i Oslo och vi har en väldigt bra relation. Theodor har blivit en utomordentligt bra människa, så någonting måste ha blivit rätt.

Din son kanske känner sig älskad, precis som du gjorde?

– Ja, det gör han. Det har det aldrig varit någon tvekan om. Kärlek har aldrig varit någon bristvara i familjen.

LÄS MER: Carolina Gynning om kritiken: ”Lider extremt av det som händer” 

LÄS MER: Anna Nicole Smiths fattiga uppväxt: Stal toapapper från restauranger