Gick in i väggen – glömde hur man läser och skriver
Katia Mosally är känd som jurymedlem i ”Idol”. Hennes envishet har gjort henne framgångsrik – men också sjuk i utmattning. Musten gick ur henne 2016 när hon inte längre kunde läsa och skriva.
Här berättar hon om hur Los Angeles gjorde henne frisk, om katolska skolgången och varför hon är arg på sina före detta manliga chefer.
– Jag var ung och oerfaren, men de såg precis vad som hände, säger Katia.
Katia Mosally var visserligen van att jobba med världskändisar som Ariana Grande, Lady Gaga och Kendrick Lamar, och visste mycket väl hur kändisskap fungerar. Men efter att hon själv tog en plats i ”Idol”-juryn 2021 började hon bli igenkänd ute på stan och då blev reaktionen en helt annan. Som den där gången förra hösten. Det var en regnig novemberdag och Katia var rätt så nedstämd.
– Jag kände typ att världen kan gå under och jag bryr mig inte ens. Just då kom det fram ett gammalt par som sa ”Ursäkta, är inte du Katia från Idol?”, varpå jag svarade ”Nej, det är min syster”. Gud, jag får dåligt samvete bara av att jag berättar det här. Min syster är dessutom blondin. Till mitt försvar måste jag säga att jag hade extrem PMS då.
Katia Mosally
Ålder: 36.
Bor: I Los Angeles, USA.
Gör: Är med i ”Idol”-juryn. Marknadsför artister internationellt.
Familj: Singel. Mamma, pappa, lillebror och lillasyster.
Bakgrund: Juristutbildning på Stockholms universitet, med studier på Glasgow university och Harvard.
Aktuell: I ”Idol” och ”Förrädarna”, båda på TV4.
Följ: @katiamosally
Vi har alltså knappt hunnit säga hej innan vi dyker rakt in i ämnet PMS. Katia, som normalt bor i Los Angeles, USA, men nu är i Sverige för att jobba med ”Idol” (TV4), säger att hon insett hur mycket det ruggiga mörkret som vi går emot nu påverkar henne. Hennes PMS förvärras, och hon faller in i mörkare mentala toner.
– För två år sedan hörde jag för första gången talas om den kraftfullare varianten av PMS, PMDS. Jag läste på och insåg att det är vad jag har. Jag försöker balansera ut det med naturliga tillskott, och undviker att vräka i mig socker och kaffe, men bara att få förståelse för vad som tre eller fyra gånger om året pågår i min kropp var skönt. Nu vet jag att det är hormonellt, mina extrema känslor och tankar går över.
Många som får PMDS blir elaka, hur är det för dig?
– Ja, jag har hört historier om kvinnor som blir det, men jag vänder det snarare inåt, mot mig själv.
Katia är uppvuxen i förorten Alvik med syrianska föräldrar. Hon är utbildad jurist och hamnade efter examen på ett skivbolag i Stockholm, men där blev det snart tydligt att denna kreativa själ inte enbart skulle fokusera på lagar och paragrafer. Hennes jobb med marknadsföring och lanseringar ledde så småningom till en tjänst på den amerikanska skivbolagsjätten Capitol Records, där hon jobbat med bland andra Katy Perry, Troye Sivan och Niall Horan.
Katias föräldrar är syrianer, pappan flyttade hit redan på 70-talet.
För att ge sina barn goda förutsättningar valde föräldrarna att bo i Alvik, medan större delen av släkten bodde i Rinkeby, Tensta och Botkyrka.
– Vi fick ibland kommentarer som jaha, tror ni att ni är finare än vi andra. Men det var inte därför, utan mamma och pappa förstod tidigt att vi skulle få andra förutsättningar om vi bodde i ett område som Alvik.
Föräldrarna önskade också skicka med sina barn schysta värderingar, och satte dem därför i en katolsk skola. Den katolska skolan är känd för att vara snäppet strängare än Svenska kyrkan, vilket inte hindrade den lilla Katia från att leva rövare.
– Jag hade klippkort hos rektorn. Hade jag varit min förälder så hade jag inte varit glad. Förutom att sitta och prata på lektionerna bråkade jag med killarna och drog mig inte för att slåss.
Hon berättar om den gången då hon var tvungen att vänta kvar på skolan i två timmar, för att kunna åka hem tillsammans med sin lillasyster. Då hann Katia skapa översvämning i tjejernas omklädningsrum.
Jag kan känna ilska mot mina dåvarande äldre manliga chefer. Jag var ung och oerfaren, men de såg precis vad som hände.
– Jag blev hemskickad med ännu en lapp. Jag fick så många lappar med mig hem att jag till slut var tvungen att börja fejka pappas underskrift, säger hon och visar en tatuering med sin fars namnteckning som ett minne av den tiden.
Hon har lugnat ner sig betydligt sedan dess, även om Katia fortfarande har en liten ”troublemaker” och rebell inom sig.
– Jag har aldrig accepterat när någon säger att jag inte kan, då ska jag visa dem. Fördelen med envisheten är att den tar mig framåt, jag tar inte ett nej om jag inte vill ha ett nej. Nackdelen är att man kan bränna ut sig om man hela tiden är tuff mot sig själv och jobbar i motvind.
Hon skulle komma att bränna ut sig tidigt i karriären. Ett av Katias första jobb var som sagt att marknadsföra pojkbandet The Fooo för Sony Music. Ett uppdrag hon gick in för till hundra procent.
– Jag älskade det jobbet, att få komma på roliga idéer och sedan realisera dem. Jag pushade mig själv hårt, ville visa vad jag kunde. Problemet var att jag till slut gjorde fyra eller fem personers jobb.
Vi människor pallar stor stress, men om den pågår under en längre period tar kroppen och psyket till slut stryk. För Katia kom varningsflaggorna en efter en.
– Jag var alltid trött och sov knappt, vilket gjorde att tålamodet sinade. Jag blev emotionell och fattade beslut som utmattad, vilket lätt kan bli fel. Ändå förstod jag inte att jag var på väg rakt in i väggen.
Var det ingen som fångade upp det här och pratade med dig?
– Nej, och där kan jag känna ilska mot mina dåvarande äldre manliga chefer. Jag var ung och oerfaren, men de såg precis vad som hände och ändå var det ingen som bad mig att dra ner på tempot. De utnyttjade mitt driv och min ambition. Jag hade önskat en större medmänsklighet. Därför är det viktigt för mig, nu när jag är i en position där jag ansvarar för andra, att vara tydlig med att hälsan går före jobbet.
Sverige är en lekstuga i jämförelse. I USA hade jag tio dagars semester per år och man fick inte ta ut mer än en vecka i sträck.
För Katia gick gränsen när hon inte längre kunde läsa och skriva. Det hände i början av 2016.
– Mitt korttidsminne är fortfarande dåligt, vilket känns sorgligt.
Hon gick aldrig till någon läkare och bad om att få bli sjukskriven, utan åkte till L.A. och var ledig i två månader, tränade, vandrade i bergen och satt på stranden vid havet och tog in lugnet.
– Min kropp gick från survival mode och panik till att sakta men säkert landa i ett lugn. Efter allt det här bytte jag jobb, och jag minns hur förvånad jag var när min nya chef kom och sa att jag borde gå hem. Varför? undrade jag. ”Du är ju sjuk, klart du ska gå hem och vila.”
Hon säger att hon ändå är tacksam över att ha fått den här erfarenheten tidigt. Det har lärt henne att både välja chefer med omsorg och att inte sätta jobbet framför välmåendet.
– Jag är bättre på att skriva att göra-listor och sedan göra en sak i taget. Jag är också bättre på att bryta stressen och gå på en promenad. Eller så åker jag ut till havet och blickar ut över något som är större än jag själv, det ger nyttiga perspektiv på vardagsstressen.
Hur är det att jobba i USA jämfört med Sverige?
– Sverige är en lekstuga i jämförelse. I USA hade jag tio dagars semester per år och man fick inte ta ut mer än en vecka i sträck. Man blir heller inte vän med sina kolleger där på samma sätt som här, konkurrensen är hårdare.
Det sägs också vara svårare att få riktiga vänner i L.A. Hur har det varit för dig?
– När jag flyttade till USA lovade jag mig själv att inte bli en ex-pat som bara hängde med svenskar, men nu har jag blivit det, jag umgås nästan uteslutande med européer. I L.A. känns det som om många mer har en affärsmässig syn på vänskap. ”Vad kan du ge mig?” liksom.
Så varför har du stannat?
– Bra fråga, det finns fler möjligheter där och jag gillar att utmana mig själv, att inte bli bekväm. Dessutom älskar jag solen och värmen. Det som suger är att jag är så långt ifrån familjen, säger Katia och berättar hur nära hon står sin familj.
– Pappa tror att jag dött om jag inte har ringt på en dag, skrattar hon.
Samtidigt har hon börjat fundera över om hon verkligen ska stanna i USA. Hon säger att det har varit trevligt att dela tiden mellan länderna, vilket hon haft möjlighet till sedan hon började med ”Idol”.
– Ibland önskar jag att jag var en sådan som nöjde mig, som tyckte det var nice att gifta sig och skaffa hus och barn. Jag kan ibland önska att jag kunde vara belåten med en sådan stabil tillvaro, men samtidigt vet jag att jag skulle tycka att det var kul i typ en halvtimme.
Så vilken typ av liv passar dig?
– Åh, här sätter du fingret på min ångest just nu. Jag har något av en midlife crisis, vilket jag i och för sig har haft ungefär vartannat år sedan jag var 14 år. Jag vet inte riktigt vad jag vill härnäst, men jag vet att jag inte gillar när livet står still. Jag drivs av att se nya platser, träffa nya människor och att lära mig nya saker.
