Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

Mobil Tablet Dator
Tonårstid och frigörelse. Gunilla Bergsten på Bris ger råd till föräldrar. Obs! Genrebild.
Tonårstid och frigörelse. Gunilla Bergsten på Bris ger råd till föräldrar. Obs! Genrebild.
Tonårstid och frigörelse. Gunilla Bergsten på Bris ger råd till föräldrar. Obs! Genrebild.
Tonårstid och frigörelse. Gunilla Bergsten på Bris ger råd till föräldrar. Obs! Genrebild. Foto: Shutterstock/Henrik Kindgren/Bris

Tonårsakuten: ”Vår 15-åring knäcker hela familjen”

Barnen blir tonåringar och föräldrarna ställs inför helt nya situationer. Kicki kan inte säga nej och hennes dotter får allt hon pekar på, Ann känner sig misslyckad som mamma och Ove vill hitta rätt ”straff” för sin tonåring som kommer hem berusad… Gunilla Bergsten på Bris guidar till en bra relation när barnen börjar bli stora. 

Gunilla Bergsten, socionom och leg psykoterapeut på Bris, har lång erfarenhet av tonåringar som går igenom jobbiga perioder av frigörelse. Här svarar hon på 6 föräldrafrågor om när det hettar till kring köksbordet. Hur ska man som mamma och pappa navigera rätt när ”allt man gör är fel”?

Ann: ”Allt jag gör är fel … vad ska jag göra?”

Fråga: Det är kaos i vår familj just nu, vårt äldsta barn som är 15 är inne i en period där allt handlar om att skapa konflikter. Framför allt är jag måltavla för hennes ilska. Om jag ger hennes syskon lite uppmärksamhet blir hon förbannad och tycker att jag ”skiter i henne”. Men när jag söker kontakt får jag bara en dörr i ansiktet.

Jag vet att tonåren kan vara jobbiga men det här håller på att knäcka hela familjen. Hennes pappa blir bara arg och går undan, så det blir jag som får medla och försöka lösa konflikterna. Jag har frågat henne om något har hänt och om jag kan göra något för att hjälpa henne, men får bara svaret: ”Det borde du veta, du är mamma”. /Ann

Gunilla svarar: ”Ni vuxna behöver samarbeta”

Det är inte lätt att ha ett tonårsuppror på halsen. Jag tänker därför att ni vuxna behöver samarbeta för att stötta er flicka på bästa sätt. Det kan vara svårt att bryta invanda mönster på egen hand, så ta gärna kontakt med kommunens familjebehandling/familjerådgivning eller liknande. Vad gäller frågan vad din dotters ilska handlar om kan det förstås vara allt mellan himmel och jord. Men – det kan också vara så att hon inte vet vad som händer med henne och hoppas på svar från dig. 

Närma dig ämnet på ett varmt, utforskande och nyfiket vis

Ett råd är att inte försöka prata när hon är upprörd, då får man sällan några genomtänkta svar då. Försök i stället att fånga upp henne då hon är lugn. Närma dig ämnet på ett varmt, utforskande och nyfiket vis. Är det svårt att hitta lugna stunder, föreslå något som du och din dotter kan göra tillsammans. Då kan du få chans till ett förtroligt samtal. Det kommer inte att lösa allt men ni stärker er relation.

Kicki: ”Hur ska jag lära mig att säga nej?”

Fråga: Jag tycker det är så svårt att neka mina barn något, särskilt den yngsta som är 14. Trots att jag vet att jag borde säga nej när hon ber om att till exempel få stanna ute längre eller få mer pengar, så går det bara inte. Hon vet att jag alltid viker mig så hon tjatar helt enkelt tills hon får som hon vill. Efteråt blir jag förbannad på mig själv. Hennes syskon blir också tjuriga för att deras lillasyster alltid får sin vilja igenom. Jag är så rädd för att såra henne, samtidigt som jag fattar att jag borde sätta gränser? /Kicki

Gunilla svarar: Att sätta gränser förmedlar trygghet

Du är inte ensam om det här dilemmat. Ett bra och viktigt första steg är att du har en ganska klar analys över vad du borde göra och vad som blir tokigt. Det är mänskligt att blanda ihop gränssättning med avvisande, det vill säga att tänka att när vi säger nej, säger vi egentligen ”jag tycker inte om dig”. Att sätta gränser, för vad som är okej och inte, är en förälders ansvar, även om det inte alltid är lätt. Det förmedlar trygghet, ”jag värnar om dig och jag har oftast en aning om vad som är bra för dig”. Att inte få tydliga besked om vad som gäller kan skapa osäkerhet hos ett barn. Omdömet kan brista för oss alla, och för en tonåring är det då tryggt att ha en vuxen som moget kan överväga vad som är bäst att göra.

Be om betänketid… Får vi lite rådrum, levererar vi ofta mer genomtänkta svar

Jämför din situation med hur du skulle agera om ett mindre barn till exempel sprang rakt ut på gatan. Du skulle givetvis agera handgripligen. Med äldre barn behöver vi kommunicera mer om hur vi tänker och hur vi fattar beslut, men principen är densamma. Jag tror att du behöver fundera kring olika varianter av gränssättning. Vad brukar din flicka fråga dig om? Allt från vardagliga saker till frågor där du vet att ett ja från dig skulle kunna få allvarliga konsekvenser. Vad säger din magkänsla när du funderar på dessa olika scenarier? Vad brukar du svara och hur vill du ”egentligen” svara? Vad blir konsekvenserna om du ger din dotter tillåtelse till något som kan innebära risker? Bolla gärna dina tankar med någon närstående, till exempel en annan förälder till barnet eller en familjebehandlare. Jag vill också ge dig rådet att be om lite betänketid när din flicka frågar dig om större saker. Får vi lite rådrum, levererar vi ofta mer genomtänkta svar.

Foto: Mixmike / E+

Mia: ”Min dotter stöter bort mig”

Fråga: Min 14-åring har blivit så tvär mot mig. Jag fattar att hon är i puberteten och vill frigöra sig men det handlar om mer än så. Hon är mitt enda barn och jag har uppfostrat henne på egen hand så vi har alltid varit jättetajta. Vi har berättat allt för varandra, varit mer som kompisar än mor och dotter. Nu vill hon fortfarande anförtro mig saker, men jag får inte längre berätta något privat för henne. Hon blir bara förbannad och skriker att hon inte vill veta. Det gör skitont att bli så bortstött. /Mia

Gunilla svarar: ”Var stolt över att hon är så tydlig”

Frigörelse kan ju se så otroligt olika ut beroende på vilken relation det handlar om. Ibland kan det vara så att ju närmare man är någon, desto hårdare behöver man ta i för att komma loss. De flesta tonårsföräldrar behöver hämta kraft för att inte gå in i känslan av att vara bortvald och ratad. Det är viktigt att man klarar det och står stadigt kvar. Jag blir glad över att du fortfarande får förtroenden från din flicka, det är något att förvalta varsamt. Du ska också vara stolt över att din dotter är tydlig med hur hon vill ha det. I nuläget vill hon inte ha dina förtroenden, acceptera det och sök andra i din närhet att prata med. Som förälder bör man nog alltid tänka på vad man berättar för sina barn. För barn kan det vara svårt att veta ”för mycket” om sina föräldrars vuxenliv, tillkortakommanden och problem. Var noggrann med det och, framför allt, lyhörd inför din dotters tydliga signaler.

Vill du också ställa en fråga till Gunilla?

Mejla din fråga till red@tara.bonnier.se och skriv Bris i ämnesraden. Självklart är du anonym om din fråga publiceras.

Olle: ”Hur ska vi 'straffa' vår son?”

Fråga: Hur ska man få en tonåring att fatta att visst beteende inte är okej? Säg inte att vi ska prata med honom för det blir bara bråk. Vår son är 15 år och har för andra gången blivit hemskjutsad av polisen för att han varit helt redlös. Vi har tydliga regler för alkohol hemma och efter första gången fick han utegångsförbud. Han smet ut ändå och samma sak hände igen. Hur ska vi ”straffa” honom så det inte händer igen? /Olle

Gunilla svarar: Straff fungerar inte

Gunilla svarar: Mitt spontana svar är att jag inte tror på straff eftersom det helt enkelt inte fungerar. Ditt utegångsförbud är ett bra exempel på det. Straff kan trigga uppfinningsrikedom och list men de gör sällan en ung människa medgörlig, åtminstone inte på djupet. 

Berätta att du är livrädd för att det ska hända honom något allvarligt

Du vill inte att din pojke ska skjutsas hem av polisen redlös. Han tycker säkert inte heller att det var ett stolt ögonblick. Lägg ilskan åt sidan och ta upp ämnet med honom på ett omsorgsfullt vis. Berätta att du är livrädd för att det ska hända honom något allvarligt. Prata i termer av ”Vi funderar på hur vi ska skydda dig på bästa sätt” och ”Hur tänker du kring si och så och så vidare?”. Att involvera er son i processen kan göra honom mer mottaglig. Jag tror att ni kanske behöver hjälp med er kommunikation och er relation. Eftersom er son omhändertagits av polisen i berusat tillstånd borde han redan ligga som ett ärende hos socialtjänsten. Ta chansen och ta emot deras hjälp och stöd. Både du och din pojke behöver den.

Gunilla Bergsten

Gunilla Bergsten är socionom och leg psyko­terapeut och chef för Bris stöd online (telefon, chatt och mejl). Hon har mycket lång erfarenhet av behandlingsverksamhet för ungdomar och har bland annat arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm. 

Johanna: ”Hon vill flytta efter bråken”

Fråga: Året som gått har varit hemskt, mycket på grund av pandemin och att vår dotter har fått plugga på distans under långa perioder. Vi har bråkat om precis allt och jag orkar inte ha det så här! Jag får ta all skit för att hon är stressad över skolan. Nu vill hon flytta hem till sin moster i höst, hon bor i samma kommun och har inga egna barn. Jag går inte med på det. Min dotter tror att hon kan göra vad hon vill hos sin moster, jag känner mig utpressad. /Johanna

Gunilla svarar: ”Du måste visa vägen”

Jag förstår verkligen din desperation. Det är lätt att känna sig både ledsen, bortvald och kanske till och med övergiven i din situation. Kanske är det just det som din dotter eftersträvar? Kan det vara så att hon vill testa dig – kommer du att strida för henne eller ger du upp?

Var tydlig med att du vill att ni tillsammans hittar ett bra sätt att leva ihop

Sätt dig ned i lugn och ro med din dotter och hör efter vad hon vill uppnå genom att flytta. Berätta hur smärtsamt det är för dig att hon flyttar ut, trots alla era bråk. Var tydlig med att du vill att ni tillsammans hittar ett bra sätt att leva ihop. Vad kan ni gemensamt göra för att få det bättre? För att hitta tillbaka behöver ni bygga över bråken med massor av omsorg och värme. När man har varit arga på varandra en längre tid kan det vara svårt, det är rätt väg att gå. Och som vuxen behöver du gå före och visa vägen. Funkar det inte, sök hjälp hos kommunens familjebehandlare!

Maria: ”Varför skäms hon?”

Fråga: Den senaste tiden har vår yngsta dotter, 14, inte velat att jag skjutsar henne och kompisarna till stallet, hon vill åka med sin pappa eller ta bussen. Jag har också märkt att hon vill gå flera meter före mig på stan och att hon blir jättestressad om vi möter någon hon känner. Hon pratar ofta om sin bästa kompis mamma och frågar varför jag inte kan vara mer som hon. Det här gör mig ledsen på allvar för jag förstår inte varför? Hennes storebror har aldrig skämts över mig. /Maria

Gunilla svarar: ”Hon frigör sig”

Det är vanligt att tonåringar känner att de behöver ta avstånd från sina föräldrar, dock är det svårt att alltid veta varför. Jag tänker att det ofta handlar om tonåringens behov att särskilja sig och bli en egen person. Och den en behöver frigöra sig från är ofta den som står en nära. För en tonårsförälder kan vissa delar av processen upplevas mer sårande än andra. Försök att bita ihop, var följsam och förlita dig på att det är övergående. Frigörelsen kommer att gynna er relation på sikt.

Fundera över vad du kan göra för, eller med, din dotter för att visa omsorg utan att det känns obekvämt för henne. Fundera också på om du kan prata med henne om situationen; att du gärna vill vara med henne men givetvis på ett sätt som hon är okej med.

LÄS MER: Min vän ”gjorde slut” när hennes tonåring blev full hos mig  

LÄS MER: ”Min pappa ger mig ständigt dåligt samvete”