Hur får jag en stark anknytning till barnen?
Signaturen ”Anna” har insett att hon hade en dålig anknytning till sina föräldrar som barn. Nu är hon rädd för att det ska påverka relationen till de egna barnen.
AnnaCarin Magnusson, legitimerad psykolog och specialist i psykologisk behandling, berättar hur hon kan stärka relationen till sina egna barn.
Fråga: Efter några jobbiga år har jag arbetat mycket med mig själv. Då har jag bland annat upptäckt att jag hade en dålig anknytning till mina föräldrar som barn, vilket så klart har påverkat vår relation även nu i vuxen ålder. Jag kan känna sorg över det jag gick miste om som barn, men framför allt är jag orolig att jag på något sätt ska återskapa denna dåliga anknytning med mina egna barn (som nu är 8 och 12 år). Hur hindrar jag historien från att återupprepa sig? /”Anna”
AnnaCarin Magnusson: Här är några ledtrådar
Vad fint att du jobbat med dig själv – och just den saken betyder att du har en ökad medvetenhet om hur du fungerar, vilket dina barn kommer dra nytta av. Du berättar att du känner sorg över vad du gick miste om som barn. Det är faktiskt en jättebra ände att börja nysta i. Skriv ner saker som du önskar att du hade fått.
När vi bjuder på ursäkter blir våra barn oftast bjussiga tillbaka.
Det får gärna vara så konkret som möjligt, skriv inte ”mänsklig värme” utan hellre ”att få god natt-kramar, att någon frågade varför jag verkade ledsen, att någon sa åt mig att komma hem i tid”. Det kanske låter konstigt men det är ju just i konkreta beteenden vi möter varandra. Nu är du redo att fundera över om du behöver göra lite mer av det här med dina egna barn, eller om du faktiskt redan gör det. Det är svårare att sluta göra saker än att lägga till beteenden, så börja med att lägga till. Visst kan det vara så att man även fått för mycket av något. Skäll, kritik, ifrågasättande av en som person, att bli jämförd med andra är exempel på saker barn inte mår så bra av. I trötthet och frustration kan även en god förälder häva ur sig något olämpligt. I det läget är det fint om man kan reparera genom att faktiskt be om förlåtelse.
Eftersom du bryr dig så mycket har du en väldigt bra grund att stå på.
Kanske var ett förlåt något du också saknade från dina föräldrar? Att som förälder kunna säga ”Förlåt, det jag sa var dumt, jag menade det inte, jag var bara så arg” är läkande för barn, speciellt om man klarar av att avstå från att lägga till ”och du var ju så jobbig”. När vi bjuder på ursäkter blir våra barn oftast bjussiga tillbaka.
Så utan att veta vad du var med om under din uppväxt, hoppas jag att du har fått lite ledtrådar i hur du kan tänka. Eftersom du bryr dig så mycket, har du en väldigt bra grund att stå på trots allt.
LÄS MER: Min mamma klagar på hur jag tar hand om barnen
LÄS MER: Måste man leka med sina barn?
